ÅSIKT

”Är du själv lesbisk? Jag är det”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HANNA HALLGREN läser kvinnors brev till Eva Alexanderson, författaren som kom ut innan allt hände

Foto: Eva Alexanderson, 1964.

"Om jag var Claudia skulle

jag aldrig gått ifrån dej. Fast jag kan ju självklart aldrig sätta mej in i hennes situation. Är KONTRADANS en sann berättelse?

Är du själv lesbisk?

Det där behöver du ju såklart inte svara på om du inte vill. Du, ta inte illa upp att jag frågar en massa dumma saker!

Jag kanske ska tala om att jag själv är lesbisk."

Så skriver 17-åriga Anna i ett brev till författaren och översättaren Eva Alexanderson 1972. Hon har nyss läst Alexandersons poetiska nyckelroman Kontradans som utkom 1969, och som rymmer en gripande kärlekshistoria mellan Eva och Claudia. Svenskan Eva är den äldre av de två, och italienska Claudia den yngre. Även om deras kärlek stöter på många, både yttre och inre hinder i form av homofobi och bristande självacceptans, är det centrala i romanen att det största och svåraste i våra liv är kärleken. Den är en smärtsam och vacker gåva. Och för Eva, romanens jag-person, är det centrala att lära sig att både ta emot och ge denna kärlek. Att det för hennes del rör en kärleksrelation med en annan kvinna är av underordnad betydelse. Det är att lära sig leva i kärleken som är människans uppdrag.

När Kontradans kom ut hade det inte publicerats särskilt många romaner med lesbiskt tema på svenska. Karin Boyes roman Kris (1934), finlandssvenska Margareta Subers Charlie (1932) och Annakarin Svedbergs Din egen (1966) kan tjäna som exempel på några av de få existerande titlarna. Eva Alexanderson hade dock redan i en tidigare roman, Fyrtio dagar i öknen (1964) vidrört lesbiskheten som motiv, satt i relation till kristen tro. Men det var först i Kontradans som en kärlekshistoria mellan två kvinnor tematiskt fick genomspinna en hel roman. 1969 var också det år då författarna Eva Alexanderson och Bengt Martin, gick ut i Aftonbladet för att berätta om sin homosexualitet. På så sätt kom Alexanderson att bli den första offentliga lesbiska kvinnan i Sverige.

Det lesbiska temat i Kontradans, tillsammans med att Alexanderson officiellt "kom ut" bidrog till att många lesbiska kvinnor hörde av sig till henne. En del av de brev kvinnorna skrev, som det ovan citerade, finns bevarade vid Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg. Och med forskaryrsel insåg jag, när jag på plats gick igenom Eva Alexandersons arkiv, att ingen ännu botaniserat bland breven. Att jag var den första.

Men vad innehåller då dessa brev? Och varför är de viktiga? Breven är till att börja med ofta mycket gripande och handlar både om förälskelser, om ensamhet, om livs- och trosfrågor, liksom om arbets- och familjesituationer och vardagsliv. Det breven förmedlar är en bild av lesbiska kvinnors liv kring 1969-70; det vill säga tiden strax före RFSL:s och homorörelsen radikalisering ("gay power") och de lesbiska kvinnornas aktiva engagemang i kvinnorörelsen. På så vis är breven mycket viktiga - och unika. De ger en historisk inblick i icke-organiserade (det vill säga i homo- eller kvinnorörelsen) lesbiska kvinnors liv. Och sådant material är sällsynt. RFSL-avdelningar kan ha en del brev från lesbiska kvinnor sparade, och det finns också brev bevarade som inkommit till RFSU. Men på det stora hela är dessa röster mycket svåra att finna.

Många av de kvinnor som på olika sätt sökt sig fram till Alexandersons adress placerar henne som ett slags biktmoder: trots att man inte känner henne, kan man ändå - och som en följd av att man antar att också hon är lesbisk - skriva om det i ens liv/identitet som kanske ingen annan vet, inte ens de närmaste. Som den 17 åriga Anna förklarar angående sin lesbiskhet: "Mina föräldrar vet alltså ingenting, och jag kan bara inte tala om det för dom. Aldrig. Dom skulle antagligen svimma om dom visste det här."

Flera av breven följer också ett visst slags dramaturgi: kvinnorna skriver till Eva Alexanderson för att tacka för Kontradans. Birgitta, en 24-årig gift och troende kvinna, avslutar sitt första brev med att skriva att hon vill "räcka mina händer till tack för hjälp, till tack för det boken står för, den värme den rymmer, den förståelse, det lidande, den längtan, allt, allt, tack".

Men det spännande med den dramaturgi som breven rymmer, är att också om de utger sig för att vara både tack- och beundrarbrev, så innehåller de i än högre grad levnadsbeskrivningar. Kvinnorna tackar så att säga i förbifarten, men ägnar sin huvudsakliga energi åt att skriva om sig själva. Birgitta lämnar till exempel stort utrymme åt att berätta om sin svåra förälskelse i en annan kvinna: "Varför ska jag längta så? Det är ju orätt när hon inte vill /"/ I går var jag hos henne. Och för första gången på månader kom vi in på det samtalsämne hon alltid undviker. Jag hade lånat Kontradans till henne och hon hade läst den. Hon var vänlig, hon förstod, men hon kunde inte förstå att detta vore riktigt. Ett sådant förhållande blir ju aldrig helt" Men jag är säker på att det lika väl som ett "vanligt" förhållande kan bli helt, att denna gemenskap är lika mycket värd, försökte jag."

En annan aspekt av breven är att kvinnorna med hjälp av Kontradans (och med Eva Alexanderson som mottagare och bundsförvant) kan formulera sin egen bejakande syn på lesbiskhet, och samtidigt problematisera den i samhället dominerande negativa synen.

Så skriver till exempel Greta: "Har genom åren (är 36 år) tänkt: Varför skriver jag inte en bok om detta? Lämnar ut mig själv för att få omgivningen att förstå att vi homosex. är lika vanliga människor som andra, att vår kärlek strävar efter helgjutenhet liksom andras. Kärleken är som regnbågen - den har så många färgtoner: Varför ska det vara så oerhört svår att få folk att förstå att vår kärlek inte bara består av endera "ligga med någon" el. "systerlig vänskap"".

Hon skriver också att hon beundrar Bengt Martin och hans vän för att de "öppet vågade vara sig själva", och fortsätter: "Jag skulle inte ha mod - kanske beror det på yrket. Om en lärare i ett vårdyrke skulle visa sig vara homosexuell - vilket liv skulle det ej bli på elevernas föräldrar!".

En annan brevskrivare, Malin, problematiserar mer allmänt samhälleliga fördomar mot människor som avviker, till exempel genom annan hudfärg, handikapp, eller med annan sexuell läggning. Rörande de homosexuellas situation som minoritet (och här har Eva Alexanderson skrivit "ja!" i marginalen) skriver hon: "Inte förrän det blir folkopinion lyssnar de stora för då ser de sin makt hotad. Och det är inte lätt att ställa till en folkopinion för alla minoriteter och få folk att inse att här behövs det göras något och det mycket snart. Ju förr man gör det desto bättre för dem som lider. Inte många vågar träda fram öppet och säga sin mening och berätta om hur de kan ha det. Så många fördomar måste först bort innan de vågar, för många har kanske mycket att förlora och är rädda för att allt blir mycket värre efteråt. Det finns förkämpar även för de avvikande, men de förmår så litet då så få av deras egna vågar ställa upp. Man förstår dem - de lider oerhört, som de kanske har det med allt smussel omkring sitt liv inför anhöriga, vänner, chefer, arbetskamrater, m.fl. En del blir grymt utnyttjade och vågar inte ens söka kontakt utan lever helt isolerade. Det fordras en inre styrka som få äger att träda fram öppet och ärligt säga, sådan här är jag."

Det ska betonas att vid tiden då brevet skrevs, omkring 1969-1970, fanns det ännu inga lagar som skyddade homosexuella som minoritet. Politiskt och juridiskt hade homosexuella endast nämnts i sammanhang där kriminalpolitik och straffrättsfrågor diskuterades. Först under 1970-talet började frågor som rörde "homosexuella och samlevnad" liksom "diskriminering av homosexuella" att komma upp (och främst genom vpk:s försorg) på den politiska och juridiska dagordningen.

Fenomenet förälskelse är den sista aspekt som jag vill kommentera kvinnornas brev ur. Det finns flera brev som redan initialt rymmer, eller som under brevväxlingen gång kommer att skriva fram, kärleksförklaringar till Eva Alexanderson. Det centrala här är inte att söka återskapa något slags Alexandersonsk erotografi, utan att kommentera hur kvinnorna i skrift hanterar sin förälskelse till en annan kvinna. Här finns flera olika varianter.

Eivor skriver ett regelrätt "friarbrev". Hon har läst både Kontradans och Fyrtio dagar i öknen och fastslår: "Ni kan ge så mycket - vad kan jag ge? Inte mycket, bara lite humor, seg tåga och trygghet. Jag kan också vara någon att vara tyst tillsammans med, att skratta med och le mot. Sen har jag ömhet - oceaner av" /"/ Om mig själv kan upplysningsvis sägas att jag sysslar med böcker, reklam och försäljning. 44 år, ensamstående med en son på 18. Enligt min egen åsikt helt "normal". Alltså ingen djupare ruelse över "avvikelsen". Jag vore - än en gång - oändligt glad om jag fick "drabba" Er!"

En annan kvinna, Astrid (som Alexanderson på en handskriven lapp kommenterat som "Astrid K. knäpp, men rolig i brev"), framstår mer eller mindre som en "stalker" (en förföljare), men verkar själv på det klara med denna sin efterhängsenhet: "I egenskap av ond ande förföljande er ber jag att få önska ett gott 1965." Hon skriver vidare i detta förälskelsebrev: "Förmodligen inser ni att denna ande inte bara är ond, utan även förälskad - hoppas att ni inte har något att invända. Idag har jag bara en fråga att ställa er (har samlat mod därtill hela julen). Vad har ni för färg på ögonen?"

I flertalet brev med kärleksförklaringar framgår dock att brevskrivaren och Alexanderson i något skede träffats personligen. Oftast har kvinnan först tagit kontakt med Eva Alexanderson, de har brevväxlat och beslutat att ses. Av kvinnornas brev att döma förstår man att de i ett eller annat skede blivit förälskade.

I ett brev från Greta, förstår man att hon och Eva Alexanderson nyligen mötts, och att mötet uppväckt starka känslor hos Greta: "I går kväll var jag lika prillig. Fantasin gick inte att hejda - "Vårens första mygga biter mej i örat"" Man kan bitas- lite försiktigt - med läpparna. Man kan - så mycket. Stå stilla bara intill någon man tycker om av hjärtat" Ja, det sköljde över mej igen som en varm våg. Likadant i morse - utan att man gjorde något mer än tänkte" Du talade om roller, nyanser, hur många olika det finns. I fantasin märker jag också detta: En rikedom av känslonyanser som växlar mellan manligt-kvinnligt. När jag tänker på Dej, vill jag ömsom vara aktiv litet pojkaktig, ömsom vara liten o hjälplös o oerfaren - och hyperkvinnlig, och vill känna Dina händer visa mej tillrätta."

En annan kvinna, Elisabeth - som vid tidpunkten då brevet skrevs var ung studentska - skriver efter ett möte med Alexanderson: "Tack, kära Eva, för dagen hos dig. J åkte hem med ett leende inombords och en överträffad önskan. Det är befriande att ha träfat dig under en period då j inte söker en vän för några problems skull, utan är min egen situations dam och hellre ger och lyssnar än tar /"/ Du är så fantastiskt ung, Eva. Det slår mig gång på gång. Och du behöver unga människor omkring dig."

Det kanske mest överraskande med breven i Eva Alexanderson arkiv, är att kvinnorna (och ofta trots att de framstår som tämligen isolerade) så aktivt söker formulera en positiv lesbisk identitet och självbild. De söker sig, exempelvis med hjälp av skönlitteratur som Kontradans, fram till självförståelser som går på tvärs emot majoritetssamhällets fördömande syn. De rör sig i tankar och känslor bortom psykiatrins patologiserande, och den särskilda reglering av homosexuella handlingar som i negativ mening skilde ut homosexuella (först 1978 blev åldersgränsen densamma för homo- och heterosexuella förbindelser: 15 år).

Och troligen kände de några av sina kärlekar, sina livs smärtsamma gåvor, speglas varmt av Kontradans.

Hanna Hallgren