ÅSIKT

Tonsättare på lekhumör

Claes Wahlin lyssnar på HK Grubers musik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: KONSERTHUSET
Österrikiske tonsättaren HK Gruber står i centrum i Stockholms konserthus.
KULTUR

Årets tonsättarfestival presenterar en färgstark kompositör som skriver färgstark musik. Österrikaren HK Gruber, som Heinz Karl förkortar sitt förnamn sedan länge, är nu inte helt okänd i Sverige. Sedan flera år tillbaka har han ett samarbete med Svenska kammarorkestern i Örebro, som också medverkar vid den sista konserten i festivalen, nästa fredag.

Invigningsprogrammet gav ett representativt snabbporträtt av Grubers musikaliska värld. Charivari, med underrubriken An Austrian journal for orchestra kan ses som en frejdig lek med den österrikiska musiken från förra sekelskiftet, en komposition som till slut tonsätter den musikens haveri. Här finns en humor, samtidigt som alla citat och pastischer gör att musiken riskerar att uppgå i den tradition den vill ironisera över.

Den färska pianokonserten, ett beställningsverk av Kungliga filharmonikerna i samarbete med New York-filharmonin, hade Emanuel Ax som solist. Med precision framfördes stycket, som jag dock kan tycka kunde ha en tydligare riktning. Variationerna kommer slag i slag och orkestern ges god plats, men kompositionen har så att säga ingen genomförd dramaturgi.

Mer intressant är Dancing in the dark, ett stycke som är lite mer återhållsamt med referenser och rent av verkar ha en musikalisk signatur. Här får olika stämmor spela huvudroll vartefter, med korta, lätt explosiva avbrott. Programbokens jämförelse med hur Mahler konstruerade sina symfonier är en nog så god beskrivning.

Och att konserten avslutades med Stravinskys Symfoni i tre satser från 1945 är logiskt. Den fick inte bara ett pregnant framförande av filharmonikerna under Sakari Oramos ledning, Stravinsky är kanske också den kompositör som har ett temperament mest liknande Grubers, med undantag för humorn.


Framledes kan man även höra Gruber sjunga, han är basbaryton och har ett förflutet som gossångare i Wiener sängerknaben. Han sjunger gärna Kurt Weill och Hannes Eisler, eller, som i dag, i sitt eget genombrottsverk från 1971, Frankenstein!!. Det ska vara dubbla utropstecken i titeln. Det subtila eller minimalistiska passar inte Grubers sinne.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik