ÅSIKT

Lägg ner den profitkåta djurtortyren

Åsa Linderborg: Det finns inga argument för att hålla vilda djur i bur i underhållningsyfte

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Niclas HAMMARSTRÖM
Vargflocken på Kolmården 2012.
KULTUR

Söndagen den 17 juni 2012 attackerades Karolina av varg och avled. Hon arbetade på Kolmården och gjorde som alla andra dagar – hon gick in i varghägnet utan vare sig skyddsutrustning, kommunikationsradio eller reträttväg. Sådana var rutinerna på Kolmården.

De flesta arbetsplatsolyckor är otäcka och otäckt onödiga. Den om Karolina, som Lars Berge benar ut i det magnifika reportaget Vargattacken (Albert Bonniers förlag), handlar om mer än en av alla dem som varje år skadas eller dör på jobbet. Vargattacken är en berättelse om en djurpark som sätter profiten framför de anställdas och besökarnas säkerhet. Och det är en häpnadsväckande exposé om en hemsnickrad idé om vargen som en varelse som kan socialisera sig med människor. (Boken är rättvist och unisont hyllad, bland annat av Ulrika Stahre i Aftonbladet 15 juni.)

På 1970-talet satsade Sverige på att återigen bli ett land med varg, Projekt Varg. Förutsättningen var att folk botades från sitt mytiska varghat. Det fruktade rovdjuret kampanjades fram som ett vänligt djur som man kan kommunicera med. Det var inte vargen som var problemet, utan ”människans inneboende rädslor”. Den fullständigt ovetenskapliga filosofin har styrt Kolmården, som genom åren tjänat multum på att låta besökare följa med djurskötare in hägnet.


Kolmårdens vargar nappades upp. De gjorde att de präglades men också förlorade sin rädsla för människor. Rovdjurets genuppsättning förblev dock – självklart – densamma. Flocken som Karolina arbetade med bestod av tre syskonkullar, sammanlagt nio hanar som passerat puberteten. De ville ut i världen. För att hantera den lilla ytan de levde i, organiserade de sig utifrån våldsamma, hierarkiska principer som vargen naturligt inte har. Den största utmaningen för statuspyramiden är att något underordnat djur ger sig på den som står högst i rang: djurskötarna.

I förundersökningen till det som skulle bli en fällande dom för arbetsmiljöbrott och vållande till annans död, framgår att djurskötarna länge hade oroat sig för
utvecklingen i flocken. En rad incidenter var antecknade i loggboken. De flesta djurskötare hade förr eller senare slutat för att de antingen blivit utkörda av vargarna eller insett att hägnet var för farligt att vistas i. Trots detta fortsatte parken sälja biljetter för tusen kronor stycket, till barnfamiljer som trodde att djuren var lika oskyldiga som Rune Andréassons tecknade figur, som de just hälsat på borta vid sockervadden.


1997 fick Kolmården samma ägare som Gröna Lund och Skara Sommarland. Arbetsmiljön försämrades påtagligt. Vid tiden för Karolinas död saknade varghägnet helt säkerhetsregler och instruktioner vid eventuell fara, hela verksamheten byggde på något slags muntlig praxis. Skyddsombuden vittnade om företagsledningens totala nonchalans, men när Kolmården höll presskonferens efter dödolyckan, oroade de sig för att ”vargens varumärke” skulle skadas.

Den fullständigt ovetenskapliga filosofin har styrt Kolmården.

Svenska och internationella vargexperter har häpnat över hur oansvarigt Kolmården betett sig. En är artig och säger att Kolmården – som har en nimbus av att vara i forskningens framkant – hade en ”omodern” syn på vargen.

Andra säger rakt ut att djurparken betett sig ”kriminellt” som så utsatt andra för sådan livsfara.


Karolinas död är dessvärre inte den enda. Kanada, Arizona och Tyskland har haft liknande tragedier. Skansen avlivade sin varg när den blev för farlig. Förra året attackerades en artonårig säsongsarbetare till döds i Orsa djurpark när han skulle mata björn inför betalande.

Listan på djurparksbesökare som runt om i världen har skadats eller dödats, kan också göras hur lång som helst. Många olyckor kan knytas till just Kolmården, men som Lars Berge skriver, är det liksom aldrig djurparkens fel. De lyckas alltid skjuta problemen ifrån sig. Medierna har hjälpt till. Sedan parken startade 1965 har vi varit som vax i Kolmårdens händer.


Lars Berges välskrivna reportage ska inte få stanna mellan pärmarna. Vargattacken kräver att vi börjar diskutera djurparksverksamhet som sådan. För inte minst är Vargattacken en bok om djurplågeri.

Lars Berge slår hål på myten att vårt djurskydd är lika starkt som det svenska stålet. Vi vill gärna tro att djur i svenska djurparker mår prima, eftersom vi är världens modernaste land. Men betänk en fri varg! Hen rör sig på enorma ytor. Hen jagar, förökar sig, bygger revir.

I Skåne djurpark lyckades en hel vargflock rymma nyårshelgen 2010.


Det är samma sak med delfiner, som Kolmården också gör sig en rejäl hacka på i en show där besökarna inbillas att de med sitt inträde hjälper till att rädda planeten. Delfinen är ett oerhört sensibelt och intelligent djur som kan drabbas av ångest, de kan till och med begå självmord genom att sluta andas. En av världens mest kända delfiner i fångenskap, Flipper, stängde sitt lufthål. I Kolmården har delfinerna dött en masse.

Vargattacken kräver att vi börjar diskutera djurparksverksamhet som sådan.

Alla som betalar ett inträde till Kolmården – eller liknande anläggning – bidrar till denna fängelseverksamhet och djurtortyr.

Kolmårdens varghägn är nu tack och lov nedlagd. Men makabert nog lockar den profitkåta djurparken besökare med affischer där en pojke highfivar med en tiger. När Tiger World invigdes 2007, höll Arne Weise på att slås till marken. Karln var på goda grunder livrädd, det framgår av tv-klippen.

Infotainment kallar Kolmården sitt uppdrag. Förr fanns det ett folkbildande syfte med en djurpark. I dag har alla en skärm där man kan beskåda hur mycket djur som helst, filmade på nära håll och där de hör hemma. Det finns inga argument för att vi ska infotaina oss med dessa plågade varelser, som presenteras med skyltar som lögnaktigt påstår att de vistas i sin ”naturliga miljö”.

Lägg ner Kolmården! Eller stäng åtminstone djurdelen och gör karuseller och konfetti av alltihop i stället.

ARTIKELN HANDLAR OM