ÅSIKT

Blod, svett och sperma

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Victor Trägårdh och Anna Thiam i ”Mefisto”.
KULTUR

Andriy Zholdaks bearbetning och regi av Klaus Manns Mefisto uttrycker sina anspråk på perfektion i ett myller av kaos, avföring, sperma, blod och kadaverdelar. Zholdak har i olika sammanhang beskrivits som en ”demonregissör”.

Om man med termen menar att han frigör skådespelarnas inre demoner, så stämmer det nog. Med våldsamt ursinne kastar sig skådespelarna nerför ena halvan av scenografin, som är byggd som en trappa, med extatiska paroxysmer studsar de upp och ner i de skitiga madrasserna som ligger placerade här och var, och som sockerstinna småbarn skriker de ut sina repliker. Ibland hör man knappt orden, så intensivt är de framförda.

För Zholdak är det dock inte orden som bär mening, utan hur de bärs fram av skådespelaren. Därför är det inga konstigheter att det plötsligt började pratas på Lasse Holm-italienska i en sekvens.

Kletet och äcklet är mer omskakande än omstörtande.

Mest berör Nicoletta som med benen täckta av blåmärken gestaltas av Andrea Björkholm, student på Teaterhögskolan i Helsingfors.

Hon blir brutalt misshandlad i en dusch, spyr sperma och tvångsmatas med små blodiga slamsor. Kvinnorna framställs som objekt, inte minst den afrikanska Juliette, spelad av Anna Thiam, som med kraft domderar mot exotiseringen av hennes kropp.

Männen är å sin sida djuriska, bestialiska kopior av vad som må anses vara den civiliserade människan, kanske främst i Mathias Olssons gestaltningar av Oskar Kroge respektive Otto Ulrichs.

Har konstnären ett ansvar för den anda inom vilken han eller hon verkar? Klaus Manns huvudperson Hendrik Höfgen är delvis baserad på den forne vännen Gustaf Gründgen, som under ingen mindre än Hermann Görings beskydd uppnådde stora framgångar i nazi-Tyskland.

I Zholdaks uppsättning spelas Höfgen av två skådespelare för att belysa att konstnären kanske är den ende som bär sin idévärld fullt synlig för världen.

Så långt har man sympati med de två hendrikarna, man tycker synd om dem, trots att de är de uslaste av medlöpare och

fegaste av opportunister. Mot slutet, när Viktor Trägårdh har ihjäl Eli Ingvarsson blir Höfgen slutligen hel, men också kallhamrad och cynisk. Han förklarar sig älvornas konung tillsammans med Nicoletta och vänder sig mot publiken: ”Varför hatar ni mig? Jag är ju bara skådespelare”. Konstnären har ett ansvar, men vilket ansvar har publiken?

Loretto Linusson