ÅSIKT

Ducka inte för det svåra

Åsa Linderborg om Metoo och hur vi går vidare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: JERKER IVARSSON / AFTONBLADET
Margaret Atwood varnar för en konservativ backlash i #metoo-rörelsens kölvatten, skriver Åsa Linderborg.
KULTUR

Jag hoppades på fler reaktioner än jag fått på min text om Metoo (Aftonbladet 8 jan), och tackar därför särskilt Sofia Mirjamsdotter (Sundsvalls Tidning 9 jan), Isobel Hadley-Kamptz (Expressen 9 jan) och Micaela Kedhammar (Flamman 11 jan) som ändå med gott humör tog upp den kastade handsken. Har jag missat några inlägg, ber jag om ursäkt.

Alla tre riktar in sig på samma sak: Jag skuldbelägger de kvinnor som utsätts för övergrepp; vid en våldtäkt blir kvinnan nästan alltid paralyserad och kan inget göra. Etc. Det är helt riktigt, men min text handlade inte om våldtäktsoffer, utan om en rad andra historier som också klassas som övergrepp där kvinnan vanmäktigt tvingas till underkastelse.

Det är skillnad på att bli våldtagen på en Finlandsfärja och att lyssna på kvinnofientliga snapsvisor under samkväm i Svenska Akademiens regi. I det ena fallet kan man nog inte göra mer än be för sitt liv innan man paralyseras. I det andra fallet kan man markera sitt ogillande på en rad olika sätt, men om man flera år senare cashar in sin ilska offentligt får man nog räkna med en och annan suck i stället för stående applåder till svar.

De som svarat mig duckar för de svåra frågorna: Har verkligen kvinnor aldrig något eget ansvar, någon egen drift, något handlingsutrymme som man av olika skäl medvetet avstår från?


Margaret Atwood ställde i helgen samma fråga i en debattartikel på sajten The Globe and Mail. Även hon varnar Metoo-rörelsen för en konservativ backlash där kvinnor görs till något annat än mänskliga varelser med allt vad det innebär. Även om de patriarkala strukturerna påverkar oss dagligdags, i stort och smått, kan vi inte reducera halva mänskligheten till en oskuldsfull särart som aldrig kan agera omoraliskt eller som inte förstår konsekvensen av vissa handlingar. Om vi framställs som barn, blir blicken på oss densamma som 1800-talspatriarkens.

Atwood varnar också för det som jag utan större framgång försökt prata om de senaste tre månaderna: rättsäkerheten. Just nu räcker det med att anklaga någon för att denne också ska dömas. Även i fall där den anklagade friats av rättsväsendet – hon exemplifierar med ett fall från universitetsvärlden – fortsätter kvinnorna kräva yrkesförbud. Den dagen vi vaknar upp och återfinner respekten för rättssäkerheten riskerar vi att kvinnor – återigen – betraktas som oförmögna att förstå sig på frågor som rör brott och straff, lagstiftning och rättskipning.


I Metoo kan man skönja en feministisk generationsklyfta. Atwood, född 1939, konstaterar att de yngre feministerna ser sig själva som goda medan hon själv förmodligen då räknas till de onda – av både högern och vänstern, hon har aldrig passat in någonstans.

När jag pratar med min mamma, som är en av alla kvinnor som ägnat ett liv åt att göra Sverige till världens mest jämställda land, säger hon samma sak. Hennes generationskamrater ser självklart styrkan i kollektivet – det är ju den enda vägen till verklig förändring – men det finns inget progressivt i att åternormalisera svagheten och särarten.

Min journalistiska inställning är att ifrågasätta allt, även de rörelser som jag i grunden sympatiserar med. Samma kritiska anslag behöver Metoo-rörelsen internt. Det är nämligen skillnad på revolution och religion.


Vad är nästa steg? frågar Atwood, som fruktar att "extremisterna" ska monopolisera Metoo. Just nu pendlar Metoo mellan att utvecklas till skräckvälde och något som man börjar göra narr av. Den enda vägen bort från det är en öppen debatt, att vi för en gångs skull inte dödar en fråga och varandra genom skyttegravskrig. Prognosen för det konstruktiva ser ändå rätt god ut.

ARTIKELN HANDLAR OM