ÅSIKT

”Det stod en glans omkring kung Harry”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Harry Schein.
KULTUR

Det är med visst vemod jag hör om Harry Scheins bortgång. Han var en del av mitt intellektuella uppvaknande på 60-talet. Han inspirerade, även om det ibland fanns skäl att förhålla sig kritisk. Hans slagfärdiga arrogans kunde reta upp en. Samtidigt ska sägas: långsint var han inte.

Få har gjort en märkligare karriär. Han kom till Sverige som fjortonåring 1938, hitskickad från Österrike för att undslippa nazismen. Han vistades några år som bonddräng i Småland, lärde sig språket snabbt och läste till kemiingenjör.

I slutet av 40-talet skrev han kulturartiklar i socialdemokratisk press och blev filmkritiker i BLM samtidigt som han drev en egen ingenjörsfirma. Före fyllda trettio blev han miljonär på ett patent inom vattenrening.

Han lärde tidigt känna kommande socialdemokratiska toppolitiker som Olof Palme och Krister Wickman, något som säkert hade betydelse för skapandet av hans livsverk: Svenska Filminstitutet.

Det finns skäl att travestera Tegnér och säga "det stod en glans omkring kung Harrys dagar". För visst förde han sig som en kung, och följaktligen blev han på 70-talet en spottkopp för den vänster inom filmvärlden som såg rött inför socialdemokrati och blandekonomi.

Men faktum är - och det håller nog många antagonister från den tiden med om - det var roligt med en värdig motståndare. Filminstitutet har aldrig återfått den nimbus som fanns innan Schein jagades bort från Filmhuset av den borgerliga samlingsregeringen 1978.

Han uppfattades som en teknokrat, men det måste sägas: en teknokrat med mänskligt ansikte. Att han inte blev minister i någon Palme-ministär föll på att statsråd på den tiden måste vara födda i Sverige.

Den visionära sidan av hans personlighet framträdde inte minst i konstruktionen av det ursprungliga filmavtalet, där konstnärlig kvalitet skulle belönas särskilt.

Det känns som mycket länge sedan. I dag ser filmlandskapet helt annorlunda ut, och filmavtalet är ett rent industristöd och en anomali som överlevt sig själv.

Men nog är hans minne värt en skål. I Cutty Sark givetvis.

Gunder Andersson