ÅSIKT

Inget har hänt - och allt!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JOHAN TELL om charterns 50 år

Foto: På 60-talet drog svenskarna till bland annat Rimini i Italien. Den här bilden är från Fritidsresors katalog från 1967. En ung Johannes Brost poserar på stranden tillsammans med okänd dam.

Första gången var alla nyktra.

När fem hundra godtemplare år 1841 tog tåget från Leicester till ett nykterhetsmöte i Loughborough gjorde de samtidigt världens första charterresa.

Det var Thomas Cook som fyllde det inhyrda tåget från Midland Railway Company med fromma passagerare. Det nya med denna resa var inte själva nöjestrippen. Exempelvis hade människor rest till kurorter i över två tusen år och till de första olympiska spelen 700 f Kr kom det många turister. Inte heller var själva arrangerandet nytt. Till exempel kunde pilgrimer på väg till det heliga landet redan i 1100-talets Venedig boka ett slags all inclusive med båtresa, hotell och tre mål mat om dagen (åsneutflykter i Jerusalems omgivningar fanns som tillval).

Det revolutionerande med Thomas Cooks resa var att han hyrde ett transportmedel som uteslutande användes för att transportera resenärer från punkt A till punkt B. Därmed lades grunden för alla charterresor: när många människor gör samma resa samtidigt blir det billigare. Några år senare tog Thomas Cook sina resenärer till världsutställningen i Paris, därefter blev det glaciärresor till Mont Blanc, kryssningar till Amerika, Skandinavien dök upp i katalogen år 1875 och 1887 arrangerade han pilgrimsresor för muslimer till Mecka.

Nästa stora förändring inom charterresandet, flyget, skulle komma att dröja närmare hundra år. Från Sverige lyfter det första charterplanet med destination Teneriffa i januari 1956. Något direktflyg handlade det inte om. Knappt hade man lämnat Bromma bakom sig förrän det var dags att går ner på Bulltofta - flygcharterns premiärresenärer serverades lunch inne i terminalen. På så vis skuttade man ner genom Europa och kunde till slut, efter det att passagerarna hjälpt till med att skotta snö från planets vingar i Barcelona och övernattat i Tanger, nå Kanarieöarna där man möttes av röd matta, borgmästare och blåsorkester.

Femtio år senare räknar vi svenskar flygchartern som en naturlig del av våra liv. När ett fackförbund i dag vill betona hur eftersatta just deras medlemmars löner är presenterar de en undersökning som visar hur många av dem som inte haft råd med en utlandssemester.

Chartern har gjort oss svenskar hemmastadda med andra kulturer. Främst Medelhavsländernas men snart är vi så hemtama i Sydostasien att en kokosdoftande thom kha gai känns lika mycket vardagsmat som en pizza eller en paella.

Det är också charterns förtjänst att alla kan skaffa sig en vintersolbränna, att vin inte längre betraktas som en överklassdryck och att det finns andra skäl att lära sig främmande språk än behovet av att kunna tyda tyska bruksanvisningar.

Men det allra viktigaste som charterresandet gett oss är att vi insett att världen inte är obegriplig, konstig och rent av farlig utanför Svea rikes gränser. I början, när exempelvis varje ängslig resenär på väg till Fritidsresors lägenheter i Italien på sitt flygplanssäte fann en kasse innehållande trygghet i form av Melittapåsar och Luxuskaffe, fanns rädslan för det okända fortfarande kvar. Så är det inte längre och borta är också resekatalogernas förnumstiga råd som "Solbada inte i våta badkläder " Tofflor är oumbärliga " Ingen hatt. Det blåser ofta på flygfälten. Man har mer nytta av en trevlig mössa."

När kritik framförs mot charterresandet bottnar denna ofta i två moraliserande rädslor: vanligt folk ballar ur om de blir lediga för länge, och det är synd om traditionella människor i pittoreska samhällen när charterhorderna anländer.

Rädslan för vad arbetare skulle kunna ta sig till under sin ledighet blev högljudd 1928 då två veckors allmän semester skulle införas. Många - vanligtvis de välsituerade som redan hade semester - oroade sig över att arbetarna skulle fylla sin ledighet med sprit, osedligt uppträdande och skräpkultur. Samma visa hördes 1963 då högerpartiet röstade emot införandet av fyra veckors semester med motiveringen: "Vi får problem när det gäller att ge ett meningsfullt innehåll åt denna 4-veckorssemester."

Rädslan för att charterturismen har en kulturförstörande inverkan bottnar i den slags godmodiga rasism som anser att fattiga människor aldrig vet sitt eget bästa.

Tag Zermatt som exempel. I början av 1800-talet tillhörde denna by, liksom större delen av de schweiziska alpdalarna, Europas fattigare områden. Här var odlingslotterna för små, vintrarna för bistra och naturen med sina laviner och stenras för nyckfulla för att ett välstånd någonsin skulle kunna byggas upp.

Då började engelsmän anlända eftersom det blivit modernt med vandringar i vild natur. Plötsligt hade detta fattiga alpfolks värdelösa berg blivit en ekonomisk tillgång och invånarna började tjäna pengar på att guida, hyra ut rum, bygga liftar och laga mat med smält ost i. Charterturismen lade grunden till att Zermatt i dag är en välmående liten stad med sin regionala kultur väl bevarad.

Ingen tycker detta är fel. Liksom att ingen anser att det är skadligt med turister som vill se konst i Paris, ruiner i Rom eller älgar i Värmland.

Däremot anses charterturismen ofta vara förödande för den så kallade tredje världen. Ty den anses vara befolkad av människor som behöver en förmyndare. Av folk som behöver skyddas så att de kan fortsätta att leva sina traditionella liv, spela trumma och investera sina charterturistinkomster i en ny lägereld istället för att slösa bort dem på en parabol eller en dator.

I dag, femtio år efter våra charterpionjärer flög söderut, känns det som om utvecklingen åter gått i stå. Det blev aldrig någon charter till månen som vi tänkte oss på sextiotalet och Gran Canaria är fortfarande svenskarnas största vinterdestination.

Men det är gott nog att chartern blivit en del av vår vardag, Kanarieöarna en del av världen och att vi lärt oss stava till tzasi " tsats " zatsi " äsch, gurkyoghurt.

Johan Tell