Kultur

Alla pratar om ofrivillig barnlöshet

Men ingen gör upp med familjen på riktigt, skriver Elina Pahnke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett av de ofrivilligt barnlösa paren i den danska serien ”När storken flyger förbi”.
Ett av de ofrivilligt barnlösa paren i den danska serien ”När storken flyger förbi”.

KULTUR

Genom en springa i fönstret ser hon ett barn gå förbi.

I bakgrunden spelas klassisk musik. Ljussättningen är grå, tonen lågmäld.

Det hade kunnat vara en skräckfilm.

Klippbilderna hoppar mellan den mörka skogen, det till synes välfungerande villakvarteret och den kliniska sjukhussalen. Och så ständigt dessa små märkliga minipersoner, var man än tittar. 

Men det är inte ”Exorcisten” som visas på SVT, utan det danska programmet ”När storken flyger förbi”, som handlar om ofrivilligt barnlösa heteropar. Vi får följa dem genom IVF-försökens hormonsprutor, graviditetstest och läkarbesök mot deras slutgiltiga mål om et lille barn.

Serien är uppbyggd kring en rad antaganden; graviditet ska, om allting är i sin ordning, bara ”hända”. Vilket innebär att motsatsen är en glitch i matrix, ett livslångt trauma, eller som titeln antyder – en förrymd fågel.

Vår bevingade vän har smitit också i Carina Bergs tv-serie på samma tema, ”Var fan är storken?” (Discovery +).

Här träffar programledaren par som likt henne själv stött på problem i samband med sin förökning. ”Hur kan inte jag göra det mest naturliga i hela världen?” frågar sig influencern Kenza Zouiten Subosic när hon blir intervjuad av Carina Berg.

Carina Berg och hennes man Erik Berg berättar om sina egna svårigheter med att få barn i programmet ”Var fan är storken?”.

Det brukar sägas att det är enklare att förställa sig världens undergång än slutet på kapitalismen, men det är nog trots allt enklare att föreställa sig kapitalismens upplösning än familjens. Det menar åtminstone teoretikern och författaren Sophie Lewis i sin bok ”Full surrogacy now – feminism against family” (Verso). Sophie Lewis är inte ute efter att hylla surrogatindustrin, tvärtom, utan söker snarare en materialistisk förståelse av familjen.

Likt den feministiska marxisten Silvia Federici, som en gång i tiden krävde att hushållsarbetet skulle avlönas för att påvisa den ojämlika arbetsfördelningen i hemmet, så talar Sophie Lewis om barnproduktion som värdeskapande. Det spelar ingen roll om du är en dräktig surrogat eller om du bär på ditt eget barn, graviditeten måste belysas som ett arbete.

I stället för att anta att varje människa har rätt att äga sitt eget barn frågar sig Sophie Lewis: hur kan barn (här sett som värdet som skapas) bäst distribueras för att tillfredsställa kollektiva behov och begär?

Det största problemet med surrogatindustrin i dag är därför inte, enligt Lewis, att de som bär på barnen skapar ett särskilt modersband till fostren. Utan snarare att de är exploaterade arbetare, där för att skapa profit åt de redan förmögna. Oavsett om vi talar om altruistiskt eller kommersiellt surrogatmödraskap så går det i regel ut på samma sak; att säkra medel- och överklassens fortsatta reproduktion.

I Indien, där barnlösa par från västvärlden i dag betalar surrogatmödrar för att föda deras barn, ingick amerikanska företag en gång i tiden en ohelig allians med den indiska staten för att sterilisera den indiska befolkningen och begränsa antalet barn som föddes där. Samtidigt sörjs det för vita, välbärgade västerlänningars barnlöshet genom deras möjligheter att konsumera sig till sin avkomma.

Men i stället för att anta att varje människa har rätt att äga sitt eget barn frågar sig Sophie Lewis: hur kan barn (här sett som värdet som skapas) bäst distribueras för att tillfredsställa kollektiva behov och begär?

Och svarar: surrogat för hela slanten!

I klarspråk menar Sophie Lewis att uppfostrandet av ett barn, och bärandet av detsamma, inte nödvändigtvis behöver vara synonyma. Ett sådant förhållningssätt skulle synliggöra graviditeten som ett arbete, snarare än ett självändamål i en tvåsamhet.

Björn Gustafsson och Alba August spelar ett par som genomgår en IVF-process i serien ”Alla utom vi”.

Själv tvivlar jag på att det är via livmodern som familjen kommer att revolutioneras. Ändå är Sophie Lewis bok en bra utgångspunkt för att prata om familjens funktion i det kapitalistiska systemet. Om meningsskapande i dagens ekonomi blivit synonymt med vinstskapande, och vi, likt Lewis, ser barnafödande som ett arbete, vad gör det med den barnlöse?

Hon blir värdelös!

Så kan vi också förstå parens känslor i både ”När storken flyger förbi” och ”Var fan är storken?”. De uttrycker någonting mer än en längtan efter ett barn: de ser sig själv som inkapabla, misslyckade och oförmögna att klara den uppgift som de blivit tilldelade.

Absurditeten i detta antagande, att vårt värde avgörs av vår reproduktiva förmåga, skymtar stundtals förbi i komediserien ”Alla utom vi” (Discovery +). Här följer vi Alba Augusts och Björn Gustafssons rollfigurer under en IVF-process.

De peppras av omgivningens frågor och pendlar mellan att bli insläppta i en barnafödargemenskap och att lika snabbt kastas ut. Bitvis tvivlar de på om det här verkligen är vad de vill. Skulle han inte hellre flytta till Köpenhamn och ta ett välbetalt jobb?

För vad är motgiftet mot kärnfamiljen i dag? Blott en annan kapitalistisk lögn – idén om att kunna leva självständigt, konsumera vad man känner för och göra sig oberoende från alla kletiga familjeband.

Den barnlöse beskylls inte sällan för att vara egoistisk. Det är ett förvrängt narrativ, som hade kunnat motas tillbaka genom att tala om andra relationer som likvärdiga; vänskapen, bandet till andras barn, den självvalda familjen.

Men hellre än att bygga nya kollektiv svarar den barnlöse ofta med att presentera sig själv som en medvetet autonom varelse.

”Jag vill gå på krogen, sa han då. Jag vill äta ute, sova länge, resa bort och komma hem när jag känner för det. Jag vill göra min grej, inte styras av någon annan”, säger romankaraktären Ceasar i Emilia Millares bok ”Bära frukt” (Polaris).

Hon, kvinnan, vill ha barn, han vill inte det. Inte ens i motiveringen till barnlöshet tycks det vara möjligt att sluta vara lojal med det nuvarande ekonomiska systemet. 

Det är två berättelser om familj som egentligen är två berättelser om vad en viss klass ska göra med sina pengar.

För vad är motgiftet mot kärnfamiljen i dag? Blott en annan kapitalistisk lögn – idén om att kunna leva självständigt, konsumera vad man känner för och göra sig oberoende från alla kletiga familjeband.

Det är två berättelser om familj som egentligen är två berättelser om vad en viss klass ska göra med sina pengar.

Föröka sig, och försäkra sig om att pengarna lever vidare. Eller låt bli, och se till att sätta sprätt på allting medan du fortfarande själv är i livet.

Men som alla andra vackra sagor om pengar är denna en lögnaktig sådan, som viskas fram av dem tjänar på den.

Om Sophie Lewis menade att den revolutionära formeln består i att tänka om rörande själva graviditeten, tror jag mer på att få syn på vilka institutioner som cementerar kärnfamiljen.

För att omöjliggöra familjen som en kapitalförvaltare – omkullkasta arvsrätten! För att göra upp med barnlösheten som frihetlig – skapa incitament som gör det möjligt att sörja för barnen gemensamt.

Det handlar å ena sidan om att kämpa för den statliga, reproduktiva rättvisan i form av en utbyggd välfärd, där inte bara förskola ingår utan där vi också delar på hushållsarbetet.

Men det handlar också om en större, existentiell fråga om hur vi bäst organiserar våra relationer för att gynna kollektivets intressen. Vissa ledtrådar om hur det kan se ut får vi genom att se vilka som utesluts från programmen om barnlöshet. Trots att vi möter kreti och pleti, som kvinnan som opererat in sin mammas livmoder och nu försöker befrukta samma livmoder hon själv en gång låg i, är det en helt igenom heterosexuell berättelse.

Den queera familjeförutsättningen har alltid varit en annan; att bygga en självvald familj när man blir utslängd från sin egen. Att ta hand om någon annans barn när staten steriliserar en.

De deltar i ett familjeprojekt som bara är en spegelbild av en arbetsplats.

Det är inte så konstigt att paren i programmen om ofrivillig barnslöhet känner sig alienerade från sin uppgift. De deltar i ett familjeprojekt som bara är en spegelbild av en arbetsplats.

Att i stället våga formulera barn som en gemensam resurs bland andra, är att drömma om ett samhälle där vi bor och lever på andra sätt. Och plötsligt är det inte längre barnen vi pratar om, utan om det kollektiva intresset av att faktiskt kunna ta hand om varandra.

Oavsett om vi är arbetare, avelsdjur eller avkomma.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Ofrivillig barnlöshet

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ofrivillig barnlöshet

IVF-behandling

Storkar

Carina Berg

Kenza Zouiten Subosic

Björn Gustafsson

Surrogatmödraskap