ÅSIKT

Musik som besvärjelse

Claes Wahlin besöker Aurora Fine Festival

Foto: ©JAMES WILSON/EVELYN GLENNIE
Slagverkaren Evelyn Glennie.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I flera år har Aurora Music arrangerat klassiska musikfestivaler, oftast i västra Sverige. I år är de för första gången i Stockholm – Aurora Fine Festival – där det under helgen framförs musik på Musikaliska, Dramaten och Musikhögskolan. Bredden är god, från Vivaldi till Victoria Borisova-Ollas, från diktläsning till klezmerpunk. Dramaten bidrar med skådespelare och på fredagens invigningskonsert inleddes den andra halvan av programmet med att Stina Ekblad läste poesi av Anna Achmatova.

Läsningen öppnade för en svit stycken, som kan sägas hade förtrycket och dess protester gemensamt. Efter Achmatova viskade slagverkaren Evelyn Glennie fram ett besvärjande solo, som övergick i Sjostakovitjs suggestiva, närmast desperata åttonde stråkkvartett. Som en försonande coda avslutades kvällen med Beethovens Cavatina från opus 133.


Stråkkvartetten var arrangerad för stråkorkester, och framfördes av den alldeles nybildade Aurora Chamber Orchestra. De gav innan den mer sammansatta programdelen Griegs Holbergsvit och festivalens huskompositör Borisova-Ollas klarinettkvintett Seven singing butterflies, det senare en elegant variation över vad som kanske kan uppfattas som fjärilars varierande uttrycksregister. Auroras kammarorkester hade fin svikt, ett kraftfullt uttryck men kanske ännu inte en perfekt klangbild.

I Kungasalen på Musikhögskolan dirigerade ingen mindre än Krzysztof Penderecki Aurora Symphony Orchestra i sin egen violinkonsert, den andra. Entusiastiska, tämligen unga musiker gav den något för långa konserten god precision under Penderecki. Solisten, Sayaka Shoij, var utmärkt. Verket föregicks av Borisova-Ollas Open Ground, under Nazanin Aghakhanis ledning, ett stort verk, vackert och suggestivt.


Sjostakovitjs nionde symfoni kräver sitt historiska sammanhang för att inte avfärdas som leksaksmusik, Den skrevs 1945, och uppfattas med fördel som en ironisk fredshyllning till Stalin. Den dirigerades säkert av Pendercki och bildade en snygg pendang till fredagens tematik om förtryck och protest.