ÅSIKT

Förbered dig på att bli besviken

Martin Aagård om varför nobelpristagarna blivit så svåra att förutspå

Foto: Stefan Mattsson / AFTONBLADET
Nobelpriset i litteratur presenteras av ständige sekreteraren Sara Danius, 2015
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.


Jag har ett Excel-dokument i min dator där jag försökt kartlägga de senaste tjugo årens nobelpristagare för att se om det är möjligt att urskilja något sorts mönster.

Något lite fiffigt som man åtminstone kan fnissa åt.

Uppväxt, exil, Alma mater, äktenskap, ålder, husdjur… men nej, ingenting.

Det går knappt att hitta några gemensamma nämnare alls. Förutom att de flesta undervisat på något prestigeuniversitet, är män och att alla utom Tomas Tranströmer fått sina verk filmatiserade.

Det har blivit svårare och svårare att förutspå pristagaren. Så svårt att förhandsspekulationerna mest handlar om rena önskningar eller att snegla på vadslagningssajterna.

Innan bettingbolagen började rasa mot Svenska Akademien så läckte de. Inte som ett såll. Men lite så där lagom trevligt för oss kulturjournalister.

Vilket de naturligtvis borde fortsätta göra. Om inte annat för att sabotera oddsen. Det är helt orimligt att en akademi vars uppgift är att vårda svenska språket anpassar sig efter Ladbrokes intressen.


Men ett betydligt viktigare skäl till varför det är så notoriskt svårt att förutspå Akademiens val är den gigantiska utmaning de faktiskt står inför.

Kriterierna för god litteratur är inte konstanta, hur gärna våra mest konservativa kritiker än vill att det ska vara så. Samtiden kommer alltid att påverka vår syn på vad som är viktigt i det förflutna. Och därför måste litteraturhistorien ständigt skrivas om.

Det är därför en journalist som Svetlana Aleksijevitj fick priset. För att hennes rapporterande prosa, även om den passar illa in i Svenska Akademiens stilideal, bidragit med så mycket till det skrivna ordet.

Det var därför Bob Dylan fick priset, trots att hans nobelföreläsning bevisade att han skiter i litteratur och trots att hans sånger består av stölder från en textkanon Akademien troligen inte ens hört talas om (tidningen Slate lyckades till och med spåra rader knyckta från Henry Rollins i punkbandet Black Flag).

Men den samtida poesin kan inte leva utan 1900-talets stora popsånger. Han var för övrigt en mindre kontroversiell pristagare än de flesta låtsas om.

Samtiden rasar fram. Kulturen förändras så fort vi tittar på den. Gårdagens eurocentriska ideal är ointressanta för dagens litteratörer. Likaså uppfattningen att det finns ”världsspråk”. Genom att dela ut ett enda pris om året ska Akademien långsamt vidga vår förståelse för vad litteratur är och borde vara.

Det är för f-n omöjligt.

Så det är lika bra att förbereda sig på att bli överraskad.

Och besviken.