ÅSIKT

Sveket bakom skotten

Kriminologen Magnus Hörnqvist om hur samhällets nonchalans får förortens unga att ta till vapen – mot varandra

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
SKÖTS PÅ ÖPPEN GATA Polis och ambulans på plats efter dödsskjutningen av en 35-årig man i Sickla utanför Stockholm 30 oktober.
KULTUR

Förortens framtid tycks fylld med ödesmättat våld. Är det inte kravaller så är det hedersförtryck. Handlare som protesterar mot öppen narkotikaförsäljning. 

Just nu vilar fokus på de många skjutningarna. I somras avlöste de varandra och Sverige seglade upp i topp i en famös forskningsrapport. Det hette att skjutningarna saknade motsvarighet i våra grannländer. Siffror från betydligt mer våldshärjade länder trollades fram ur doktorshatten. Med hjälp av det innovativa måttet ”granat-attacker per capita” gjordes situationen jämförbar med Mexiko. 


Någon rapport fanns inte att tillgå, visade det sig. Och de två citerade forskarna backade från överdrifterna. 

Men det tillhör det finstilta. Inom ett dygn nådde jämförelsen med kartellkrigens Mexiko en internationell publik, via högerextremt sinnade Breitbart. Denna gång var anrättningen kryddad med ett antal andra påståenden som till exempel att det fanns platser som polisen inte vågade åka till, närmare bestämt 61 stycken. En fortsättning på Trumps ”last night in Sweden”.

När allt uppfattas som järtecken och symboler för något annat är det lätt att läsa in för mycket i det som rapporteras – och samtidigt missa vad det är som faktiskt sker. Skjutningarna i förorten är katastrofer i miniatyr, ett slags kollektivt självskadebeteende. Men de har kommit att signalera den undergång som hela samhället är på väg mot.


För vissa står skjutningarna som symbol för invandringens konsekvenser. Påståendet att de som ligger bakom blir allt yngre och allt våldsammare känns igen. Nu uppfattas det av Sverigedemokraternas kärnväljare som att det är en tidsfråga innan ”svenska ungdomar” blir smittade av hedersvåld och gangsterkultur – eller själva blir rånade och våldtagna av utlänningar. Polisens oförmåga får representera hela samhällets misslyckande. 

Men skjutningarna symboliserar också välfärdsstatens utdragna dödsryckningar. Titta bara på USA och gängkulturen! Rasifierade unga män samlas i särskilda bostadsområden och växer upp till en för tidig död eller överfulla fängelser. 


Samma sak i franska banlieues, i Sydafrikas kåkstäder och favelas i Brasilien – över allt droger och fattigdom och skjutvapen. Även svenska förorter sjunker ner i bottenlös ojämlikhet när det etablerade samhället drar sig tillbaka.

Symboliken förklarar det mediala genomslaget och den politiska laddningen. Skjutningarna blir något synligt att hänga upp rädslor och hela samhällsanalyser på. På det planet lever de sitt eget liv.


Men det förklarar inte själva skjutningarna. Inte det minsta. Faktum kvarstår att de blivit vanligare. Mellan 2006 och 2014 ser vi en tjugoprocentig ökning. År 2014 genomfördes i snitt en skjutning per dag, och därefter har ökningen fortsatt. Hittills i år har fler än tjugo personer skjutits ihjäl. Vad beror ökningen på? Varför sker skjutningarna främst i utsatta områden runt Malmö, Göteborg och Stockholm? Och hur kommer det sig att både offer och gärningspersoner huvudsakligen återfinns i kategorin unga män?

Ingen har hittills hunnit forska om just detta. Men grundorsakerna är sannolikt desamma som för annan gatukriminalitet. En kombination av brist på resurser, brist på anknytning och brist på erkännande. Det är inga nya mekanismer i omlopp, och gärningspersonerna har knappast bytt skepnad. I det avseendet väntar inga överraskande upptäckter. Vad som förändrats är sammanhanget som orsakerna verkar i. 


Skjutningarna sker som regel i områden där många boende upplever ett pågående svek. Det går nästan att ta på det brustna samhällskontraktet. Jag var nyligen i Jordbro söder om Stockholm. Jordbromalmsskolan – en gång flaggskepp för 1970-talets stora skolsatsning – har lagts ner. Kulturhuset ska rivas och vårdcentralen saknar läkare. 

Nya aktörer får ta smällarna. Biblioteket och bibliotekarierna. Parkarbetare hotas av tolvåringar. Frivilliga krafter, eldsjälar rycker in. En fotbollstränare bistår med läxhjälp. Det håller ett tag, men inte i längden. En spiral av hopplöshet och liten draghjälp från det etablerade samhället. När lokalpolitikerna bjöds in att diskutera framtiden i Jordbro kom en person ur byggnadsnämnden. Inte ens polisen kommer alltid när man ringer och berättar om drogförsäljning.

Magnus Hörnqvist, Stockholms universitet

Hur reagerar människor i en situation som denna? Knappast med kriminalitet. Den första reaktionen är i stället att värna det som varit. Välfärdsstatens sociala kontrakt gäller fortfarande för den absoluta merparten. Svikna och besvikna på det etablerade samhällets kapitulation sätter de boende trots allt sitt hopp till en fast anställning, bra skolgång för barnen och korrekt myndighetsbemötande.

Det är som att det offentliga samhällets nonchalans har mejslat ut en grupp, som svarar med att förlänga destruktiviteten inåt – mot sig själv och sina närstående.

Samtidigt finns en plan B. Vardagen måste ju fungera på något sätt om offentliga institutioner inte levererar. Alltså utnyttjar man kontakter och kompetens i området, som inte grundar sig i medborgarskapets klasskompromiss, utan är rotade i familjen, etnisk samhörighet eller religiösa traditioner. Det ger tillgång till vägar att ta sig fram på i livet, som erkänns av omgivningen som värdefulla. 

Kriminalitet är det sista alternativet. Vägarna in i kriminella miljöer har knappast förändrats. Men det extrema i att skjuta någon annan har slipats bort över tid. Det finns vapen, det finns konflikter, det finns heder och det finns sedan en tid tillbaka ett nytt sätt att hantera kombinationen av vapen, heder och konflikter. Det behöver inte vara några stora misshälligheter. Det mesta är internt. Vapnen riktas mot den före detta kompisen. Det är som att det offentliga samhällets nonchalans har mejslat ut en grupp, som svarar med att förlänga destruktiviteten inåt – mot sig själv och sina närstående.


De många skjutningarna är katastrofer i det lilla som laddats med politisk sprängkraft. Spektakulära och symboltunga på ett plan. Men därunder döljer sig historier som är främst grådaskiga och vardagliga.


Magnus Hörnqvist
Kriminolog

ARTIKELN HANDLAR OM

Vapen