ÅSIKT

Konspiration

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ÅSA LINDERBORG ser mer än byfånar

”Fru Justitia”. Teckning av EWK.

Kort efter mordet på John F Kennedy dök den första konspirationsteorin upp. Sedan dess har ett sextiotal formulerats där exilkubaner, CIA, poliser, Vietnamgeneraler, politiker, KGB, högerextremister och andra utpekats som ränksmidarna bakom dådet. Få amerikaner tror att Lee Harvey Oswald var ensam gärningsman.

Mordet på Olof Palme har aldrig fått sin lösning, men det är många som tror sig veta att det i alla fall inte var Christer Pettersson som höll i revolvern. Allt pekar snarare mot polisen, CIA, Bofors, Sydafrika eller militären.

Stora traumatiska händelser uppmuntrar alltid till spekulationer om att en grupp sammansvurna måste ha planerat det hela i eget syfte. I Det dunkelt tänkta visar statsvetaren Erik Åsard på några gemensamma drag för konspirationsteorier med morden på Kennedy och Palme som exempel.

Konspirationsteoretikerna ställer ofta rimliga kritiska frågor men de godtar inte de naturliga svaren. De väljer vissa fakta men avfärdar andra, de tror aldrig på slumpen eller misstaget, och de hänger upp sig på detaljer som de menar kullkastar helheten. För att få sina intrikata konstruktioner att gå ihop, måste de komma med en rad orimliga ad hoc-förklaringar. Som att ett läkarteam i hemlighet flyttade kulhålen på Kennedys kropp för att vi ska inbillas att han blev skjuten bakifrån och inte framifrån.

Ambitiöst dissekerar

Åsard allsköns fantasifoster, men uppgiften kräver inget större skarpsinne. Frågan är i stället varför konspirations-

teorier alls förekommer. En förklaring är att stora händelser kräver stora orsaker; Palme är värdig en mäktigare mördare än ett gammalt fyllo. En annan är att polisen ofta sjabblar och av egen kraft skapar frågetecken. Den troligaste förklaringen, menar Åsard, är att de är ett utslag av en allmän folklig misstro mot "makten", politikerna och myndigheterna.

Ytterligare en förklaring, som Åsard inte nämner, är att politiker och andra makthavare faktiskt ljuger - och kan gå hem med det, så som Oliver North i den kan tyckas helt osannolika Iran-Contras-konspirationen som syftade till att krossa demokratin i Nicaragua. För att inte nämna den famösa Ebbe Carlsson-affären.

Konspirationer finns. Därför kan man inte, som

Åsard, vara en principiell motståndare till konspirationsteorier, utan bara till de som inte stämmer. Varje teori måste bedömas för sig.

Amerikanska forskare tvistar huruvida konspirationsteorierna utgör ett hot mot demokratin och det rådande samhället eller om de tvärtom uttrycker drömmen om demokratins vitalisering. Åsards egen inställning är att "man bör vara skeptisk till konspirationsteorier, särskilt de som gör anspråk på att säga något väsentligt om verkligheten". Samtidigt menar han att man bör ta dem på allvar.

Därför är det problematiskt att Åsard koncentrerar sig på de ensamma stollejockarnas bisarrerier. Han säger att han har tagit sig an de som mest "seriöst" har ifrågasatt utredningen av Palmemordet, men han nämner inte Lars Borgnäs fleråriga granskningar, som kräver mer tankemöda för den klentrogne. Han väljer i stället att skriva en bok om de som tror att mördaren står att finna i Palmes egen familj.

För Åsard tycks konspirationsteorier bara frodas i hjärnorna på byfånar och paranoida diktatorer. Men världens största konspirationsteori är den som demokratiskt valda ledare har kokat ihop om terrorismen. Den om de muslimska terroristerna med "kopplingar till al-Qaida" som påstås finnas överallt - från skolorna i Rosengård till bergen i Afghanistan - och som sägs samarbeta för att ta över världen. Det är när människor med makt låter sina hjärnor förvridas som konspirationsteorier blir farliga, inte annars. Se bara Hitlers idé om judebolsjevismen.

En annan aspekt är att all maktanalys regelmässigt avfärdas som konspirationsteorier. Den som säger att storföretagen strävar efter vinst och inte efter allmänhetens bästa beskylls genast som konspirationsteoretisk. Åsard ger själv uttryck för detta, när han säger att araberna är konspirationsteoretiska som hävdar att USA försöker skaffa sig hegemoni i Mellanöstern. Med den definitionen kan vi inte diskutera imperier och väsentliga delar av världshistorien.

Visst finns det en massa konspirationsteorier i arabvärlden, som att det var Israel som låg bakom 11/9. Men beror de i första hand på att araberna har fördomar om judar eller beror de på att de är förtryckta och ockuperade? Det här är bara en av alla frågor Åsard hade kunnat intressera sig för om han hade gripit sig an det här med konspirationsteorier med en annan sorts allvar.

Samhälle

Åsa Linderborg