ÅSIKT

Krossa medelklassmyten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avÅsa Linderborg

KULTUR

Åsa Linderborg: Hälften av svenskarna är arbetare

1 av 2

Den bästa klasslitteraturen finner man på Statistiska centralbyråns hemsida. Sida upp och sida ner ­berättar tabellerna om ­inkomst, ägande, boende, hälsa … Människor rör sig genom ­kolumnerna i ett vidunderligt socialt drama. Bland siffrorna om höginkomsttagare skymtar jag mig själv.

Hälften av alla som bor i Sverige tillhör arbetarklassen: man har ett jobb inom LO-kollektivet; man är minderårigt barn till förälder inom LO-kollektivet; man är pensionerad från ett arbete inom LO-kollektivet; man är arbetslös inom LO-­kollektivet. Siffran är konstant sen trettio år.

Skillnaden är att den typiske arbetaren då, för trettio år sen, var medlem i Metall. I dag är det en kvinna i Kommunal eller Handels – om hon alls är fackansluten. Metallarbetarna återfinns i den ­nyindustrialiserade världen; globalt sett har arbetarklassen aldrig varit så stor som nu.

Det är med andra ord en myt att ­arbetarklassen har försvunnit och att ­alla kan räknas till medelklassen. Det är ­snarare så att stora delar av medel­klassen har proletariserats. Den som tydligast ­beskrivit den här processen är Mikael Nyberg i boken Kapitalet.se.

Allt fler jobb, visar Nyberg, liknar ett ­löpande band. Ett exempel är snabbmatsrestaurangerna. Ett annat är telefon­försäljarna, det snabbast växande tjänstemannayrket. Ett tredje är programmerare, som tidigare var ett slags hant­verkare med överblick över hela processen, men som i dag är en kår där lejonparten är ­detaljstyrda källkods­slavar.

Medelklass som förut hade fast anställning, journalister till exempel, har i dag visstidsanställningar via bemannings­företag. Människor som tidigare hade en arbetsplats med kollektivavtal, tvingas i dag vara egenföretagare. Invandrare som ingen vill anställa på grund av att de är just invandrare, är proletärer med F-skattsedel. Self employed workers – folk utan formell anställning.

Stora delar av arbetslivet ­genomgår en massiv förslumning. Daglönarna är tillbaka, men under annat namn: ”timmis”, timanställd. Det är dags att lära sig ett nytt ord: prekariatet, det vill säga människor utanför den krympande ordinarie arbetsmarknaden. Alla är utbytbara.

Klass konstitueras av en massa saker: utbildning, matvanor, kulturkonsumtion, språkkunskaper etc. Självförtroende i det offentliga rummet har ännu ­ingen gjort tabell över. Klass handlar om möjligheten att ­påverka arbetet, livet och samhället – först som sist är klass en fråga om makt. Men klass handlar självklart också om inkomst.

Medelinkomsten för en Metallarbetare är 22 643 kronor i månaden. I hemtjänsten tjänar man ännu mindre, och har inte rätt till heltid. I går kom en undersökning som visar att 40 procent av alla ensamstående mödrar har ”låg ekonomisk standard”.

Och så finns det arbetare som tjänar bra.

När borgarna vill leda i bevis att arbetare lever gott, exemplifierar de alltid med byggjobbare. Medelinkomsten för en byggjobbare är 25 000. Men det finns de som kommer upp i inkomster dubbelt så höga som en universitetslektor. I retoriken får de representera alla arbetare.

När jag skriver den här texten har en byggnadsarbetare precis mist sitt liv och tre andra skadats i samma arbetsplats­olycka. Lika många som mördas på ett år, dör på sina jobb. Alla döda kroppar blir inte löpsedel.

Den som är medlem i Metall har åtta års kortare medellivslängd än den som är medlem i Saco. Var tionde vuxen har inte råd att gå till tandläkaren. Arbetare får sämre vård än akademiker. Förslitningsskadorna förhindrar folk att jobba till pensionsåldern.

Här kan vi tala om våld. Ett strukturellt våld som slår direkt mot kroppen.

Så vem har anledning att känna sig ­hotad? Den som tror att Johan Jönsons poesi är en instruktionsbok för att gå till attack mot de privilegierade i Äppelviken? Eller den som inte har råd att ge sina ungar mat?

Det pratas mer om hat än om klass. Förklaringen är att liberalerna diskvalificerar allt som har med klass att göra – det finns bara individer. Sossarna är också ­värdelösa på att prata klass, eftersom orätt­visa ofta är ett misslyckande som pekar rakt in mot dem ­själva. Men även vänsterintellektuella är ­valhänta med begreppet.

Kanske beror det på att vänster­skribenter ofta tjänar knackigt och ­tänker att de flesta har det bättre i jämförelse; även de isolerar klass till en fråga om ­inkomst. Men här finns också en postmodern barlast.

Under tidigt 1990-tal blev det en sanning att klass var en ”identitet” man kunde välja eller välja bort. Arbetarklassen förklarades som en patriarkal grej. När Kommunal strejkade, satt ­kultursidornas nya ­generation feminister mer eller mindre ­ointresserade. I dag talar man om intersektionalitet, det vill säga att klass, kön, etnicitet, ålder hänger ihop. Vackert så, men många år gick ­förlorade när högern oemotsagd fick trumma in att det här med klass var ­gammalt junk.

Men kulturvänstern är fortfarande obekväm med klassbegreppet. Kanske för att allt färre vänsterskribenter har ­sina rötter i LO-kollektivet. Kanske för att många av de åsikter som är viktiga för oss kulturradikaler – mångkultur, rätten att älska vem man vill etc – är frågor som delar av arbetarklassen ställer sig frågande inför. Även kulturvanor spelar in: I oceanen som skiljer Babel från Bonde söker fru känns det omöjligt att vi nånsin ska kunna nå varandra.

När kulturvänstern pratar om orättvisor handlar därför ofta exemplen om hemlösa eller flyktingar. Klass är för jobbigt.

Problemet illustreras av den kulturartikel som skrivits en miljon gånger: den om att ”vi” konsumerar för mycket. Men hälften av oss konsumerar ju ­alldeles för lite. Det finns de som verkligen behöver ett par nya jeans, en cykel till ungarna, en badsemester.

Det påstås att folk inte längre har nån klassmedvetenhet, vilket tas som bevis för att klass egentligen inte längre existerar. Men upplevd klasstillhörighet är ju inte detsamma som faktisk. Att en arbetare röstar blått är inte heller ett exempel på klassernas uppluckring. Sitter man med stora bostadslån har man på kort sikt intresse av en finansminister som håller marknaden på gott humör.

Nästan alla sitter i skiten med lån och osäkra anställningar. I den meningen är det 99 procent mot den enda procent som äger rubbet.

Att klassmedvetenheten sitter djupt hos de skribenter som anser sig för fina för att känna hat, blev tydligt i vårens ordväxling om Lenin. ”Mobb” var ordet jag satte på dem som ideologiserar historien bortom vetenskaplighet. Reaktionen var blixtsnabb: Kalla inte mig slödder! Det var inte alls min mening att hugga jack i de civiliserades själar. Med mobb avsåg jag inte en pöbel, utan en grupp som förenar sig i syfte att stöta ut någon ur offentligheten. I det här fallet oss som förstår om klassorättvisor väcker hat.

Till ett av alla missförstånd hör att klasshat och klasskamp är samma sak. Hat är ett stickspår, men klasskamp är nåt som ständigt pågår, oavsett vi vill det ­eller inte. Hur ska resurserna fördelas? Vem ska ha vad?

Lön, pris, profit – det är klasskamp. Skattesatser, utförsäljningar av allmännyttan, vinster i vården, nivåerna i socialförsäkringarna ... det är resultatet av klasskamp. Oftast tar sig klasskampen uttryck i stillsamma förhandlingar på arbetsmarknaden eller i riksdagen. Mycket ­sällan leder den till massmord.

Klasskamp är alltså inget som bara ­arbetarklassen eller vänstern sysslar med, och heller inget som pågår  mellan två jämnstarka parter. I så fall skulle inte klyftorna växa så snabbt som de nu gör.

Jag får ofta höra att jag inte har legitimitet att prata om

klassorättvisor eftersom jag tjänar bra och bor på Södermalm. Liberalerna har självklart inte några motsvarande åsiktsreservat, men jag tystnar gärna den dagen de låter människorna i SCB:s ­stora kollektivroman ­kliva ut ur tabeller in i tidningsspalterna.