ÅSIKT

Därför är arbetarklassen slut – i rutan

Lars Henriksson: Vi har alltid fått kämpa för vår plats

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Maskot Bildbyrå AB
Arbetarnas frånvaro i medierna speglar deras svaga ställning på arbetsplatserna, skriver Lars Henriksson.
KULTUR

En nyligen publicerad rapport i Katalys förträffliga serie Klass i Sverige handlar om vem som syns och kommer till tals i Sveriges fem största tv-kanaler. Bilden är glasklar: arbetarklassen finns inte. Åtminstone inte på tv.

I synnerhet gäller det mer seriösa program som nyheter och dokumentärer, i uppfostrings- och förnedrings-tv släpps vi in som förlorare eller kufar. Mest extremt är SVT där arbetare bara utgör fem procent av de som yttrar sig, en symbolisk utplåning som både avspeglar och förstärker rådande maktförhållanden.


Arbetarklassens frånvaro är ingen nyhet och gäller inte bara tv. I den mån arbetarmiljöer förekommer i litteraturen är det mest som en hård avstampsplanka för de privata karriärer som kallas ”klassresor”. Även i det senaste årtiondets mest hyllade arbetsplatsskildring, Kristian Lundbergs Yarden, framställs författarens fall ner i arbetarklassen som en del av ett personligt misslyckande.

Katalysrapporten ser orsakerna till denna skevhet i den mediala medelklassens begränsade perspektiv och hos tv-bolagens ledningar.

Det ligger mycket i detta, i bolagens värld finns inga klasser och journalister påverkas givetvis av sina egna livsvillkor. Ändå tror jag att rapporten missar den viktigaste orsaken, den som finns hos oss själva.

På 60- och 70-talen klampade den tidigare officiellt avskaffade arbetarklassen plötsligt in på samhällsscenen och långt in i de mediala finrummen, inte för att någon plötsligt lyfte fram arbetare, utan för att folk själva tog plats och i handling dementerade klasskampens påstådda död.

Det skedde inte i tv-sofforna utan på arbetsplatserna, gruvstrejken 1969–70 är ännu inte helt glömd medan strejker bland städerskor, skogsarbetare och sömmerskor bleknat i det allmänna medvetandet. Strejkerna var bara toppen på ett isberg av ökat självförtroende där arbetare flyttade fram positionerna i stort som smått – från lagstiftning och arbetsorganisation till att tvinga chefer att visa en viss respekt i vardagen.


I snart 40 år har utvecklingen nu gått i motsatt riktning. Med 90-talets arbetslöshet tystnade många arbetsplatser och den ideologiska motoffensiven bröt igenom med full kraft. Att vi sätter oss till öppet motvärn på jobbet hör i dag till undantagen och då syns vi heller inte utanför.

Inget fel i att begära att medierna bättre ska spegla samhället som det ser ut, men röst och synlighet är inget arbetarklassen någonsin fått till skänks. Ska vi återta platsen i offentligheten kommer det att vara en avspegling av vilket utrymme vi tar oss på våra arbetsplatser.


Lars Henriksson

ARTIKELN HANDLAR OM