ÅSIKT

Kardinalfelet – påven borde inte blivit påve

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Carl Otto Werkelid om påven som inte borde blivit påve och skandalerna han lämnar efter sig

Foto: AP
Sista dagen på jobbet I dag avgår Benedictus XVI – en radikal handling av en påve som annars karaktäriseras som konservativ och reformrädd. Men efterträdaren får en historiskt svår uppgift.
Carl Otto Werkelid

Den konklav som i april 2005 valde kardinalen Joseph Ratzinger till ny påve imponerade inte.

Det må vara vanartigt att uttrycka det så, men en rekryteringsfirma som hade presterat ett sådant resultat hade aldrig fått förnyat uppdrag. Ratzinger var fyllda 78 år, den äldste att väljas till påve på 300 år. Sedan 50-årsåldern drogs han med ohälsa, en stroke i 90-talets början och hjärtproblem som föranlett pacemaker begränsade hans ork. Därtill hade han en tillbakadragen, snarast inåtvänd personlighet föga lämpad för den stora scenen. Nu sattes han där, att leda världens 1,2 miljarder katoliker – i en tid då utmaningar som pedofiliskandaler och krav på modernisering haglade över kyrkan.

Det gick som det gick.

En av lärdomarna – till alla, inte minst kardinalskollegiet – är att aldrig låta rädsla eller tacksamhetsskuld styra valet av ledare. Bådadera hade manifesterats i den rekordsnabba konklav som – med enkel majoritet, ett påfund av Johannes Paulus II – valde Ratzinger. Efter en trettioårig karriär i Vatikanen var han inte bara känd av alla konklavens kardinaler – och ökänd av en del – utan förutsättningen för deras upphöjelse; med den centrala maktposition företrädaren anförtrott honom släppte Ratzinger ingen oönskad över tröskeln.

Som ung hade han successivt brutit sig ur en katolskt konservativ miljö i Bayern. Under Andra Vatikankonciliet 1962–1965 ansågs han vara en av de progressiva krafter som banade väg för den reformvåg och det bejakande av en ny värld som detta kyrkomöte innebar. Under det sena 60-talets studentrevolt duckade Ratzinger, på den tiden teologiprofessor, och historieskrivningen säger att han, av rädsla för vad en radikal våg kunde innebära för kyrkan, tog sin tillflykt till tradition och stabila dogmer.

Mot slutet av 70-talet sögs han upp av kurian, kyrkans maktcentrum, först som ärkebiskop av München och kardinal. Från 1981 blev han prefekt för Troskongregationen, det som en gång kallades Inkvisitionen. Den inför en ny tid räddhågsne Ratzinger fick nu i uppgift att från Vatikanens horisont övervaka den världsomspännande kyrkans prästerskap och biskopar så att de till punkt och pricka följde tro och lära. Ratzingers regemente var hårdfört; medan han i personliga samtal kunde visa värme och förståelse var han oftast oblidkelig i sin ämbetsutövning, något många bittert fått erfara. Inofficiellt gick han stundtals under namnet ”Inkvisitorn, ibland ”Rottweilern”, och det är ingen tvekan om att han kom att förstärka den polske påven Johannes Paulus II:s djupgående konservatism.

Det är inte otänkbart att Ratzinger som pensionerad påve kommer att se tillbaka på sin karriär i kurian med sorg; han är en skarpsinnig intellektuell, en av kyrkans främsta teologer, en forskarbegåvning som under sin påvetid skrivit tre briljanta böcker om Jesus men bara sparsamt tagit itu med problemen. Som katolik har man varit stolt över det förra och sorgsen över det senare. Med kluvenhet iakttar man nu den ödmjukhet inför uppgiften som får honom att dra sig tillbaka samtidigt som han efterlämnar en dysfunktionell, svårt skandaliserad kyrka. Han kommer att bo i ett kloster i Vatikanen och tituleras påve emeritus.

Man kan påstå att påvens beslut att avgå är en senkommen reprimand till det kardinalskollegium som valde honom. Därtill är det en paradox; om Benedictus XVI:s pontifikat präglats av reformrädsla och allmän konservatism, och svårartad sådan, har hans avgång potentialen att bli en av de mest radikala reformer kyrkan erfarit sedan 60-talet; att avdramatisera och förmänskliga påveämbetet är i sak och som symbol av största vikt i en kyrka som blivit allt mer centralistisk.

Och nu? Nu skyndar 115 kardinaler till Rom från världens alla hörn, en del finns redan på plats. Med en välsignad återgång till tidigare regler – två tredjedels majoritet plus en röst – har konklaven att fatta ett beslut som hela kyrkan måste kunna leva med.

De mestadels äldre herrarna, alla dock högst 80, kan inte vara omedvetna om den katolska kristenhetens stegrade förväntningar. Pedofiliskandalerna kräver intensifierad genomlysning, ånger och åtgärder, för de drabbades skull och för kyrkans, om något av auktoriteten i moralfrågor skall kunna upprättas.

En diskussion om upphävandet av det generella celibatet för präster väntar om hörnet. Krav på en återgång till lokalt inflytande över biskopsutnämningar lär plinga till i mejlboxen. Kvinnans undanträngda plats i kyrkan måste radikalt förändras. Synen på homosexualitet kommer att utmanas, hållningen till preventivmedel likaså; på det hela taget är katolska kyrkans fixering vid hur människor har det i sovrummet provocerande. Vatikanens bankaffärer ropar på transparens, dess närmast renässansartade självbild kommer att attackeras, häpnadsväckande nog med handräckning från Benedictus.

Vem blir det? Peter Turkson från Ghana eller John Onaiyekan från Nigeria, i så fall en sensation? Någon av de brasilianska ärkebiskoparna Odilo Pedro Scherer eller Joao Braz de Aviz? Kanadensaren Marc Ouellet? En återgång till italiensk ”normalitet” med Angelo Scola från Milano? Eller italiensk-argentinske Leonardo Sandri för att legera det gamla Europa och Sydamerika?

En omständighet av vikt är att mer än hälften av de 115 valberättigade har fått kardinalshatten av Benedictus, resten av Johannes Paulus II. Det svalkar hoppet hos den reformvänlige.

Men kanske 68-årige Christoph Schönborn i Wien? Skärpt, välutbildad dominikan, socialt begåvad, talar sex språk, respekterad teolog, professor i dogmatik, hade en gång Ratzinger som lärare. Ärkebiskop av Wien vid 50 års ålder, kardinal tre år senare, har talat klarspråk om kyrkans mörkläggning av pedofili- och sexskandaler, bland annat när det gällde företrädaren i Wien, kardinalen Groë. Diplomatiskt lagd administratör som bland annat haft att hantera Österrikes reformivrande prästerskap. Hans biskopliga valspråk, Vos autem dixi amicos, är inspirerat avJohannesevangeliet 15:15:

”Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta.”

Kanske kan en sådan vän och dialogens kardinal just nu vara en hoppets gestalt? En man som på nytt, likt påven Johannes ­XXIII i 60-talets början, ställer kyrkans fönster och dörrar på vid gavel. Kanske rent av sammankallar ett tredje Vatikankoncilium?

Vem det än blir så väntar, ovanpå och innanför allt annat, en utmaning ingen tidigare haft. Den kan formuleras kort: två påvar i Vatikanen torde vara en för mycket.

CARL OTTO WERKELID

Kulturråd, London