ÅSIKT

Deckarkuppen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JENNY TUNEDAL läser om mer konst än krim

Ernst Brunner är en av flera författare som på senare tid luftat sitt missnöje med deckarnas dominans på den svenska bokmarknaden. Hans nya roman, Yngling på guld, kan läsas som ett försök att anlägga moteld. Den flirtar med deckarpubliken genom att på framsidan kallas ”roman om ett brott”, medan baksidestexten talar om att brottet i fråga dessutom ägt rum i verkligheten. Doku och deckare – kan det bli mer topplistigt?

Den som förväntar sig en spännande thriller med reality-krydda blir dock besviken. Det som skulle ha platsat i en deckare, det vill säga skildringen av brottslingarnas tillvaro före, under och efter det stora rånet mot Nationalmuseum i december 2000, präglas av tristess. Här redovisas snarare än gestaltas otaliga mobilsamtal och praktikaliteter, följda av mängder av polisförhör om dessa mobilsamtal och praktikaliteter. Logistik snarare än dramatik.

Spänning skapas däremot kring föremålet för brottet – Rembrandts självporträtt från 1630, den lilla bilden målad på kopparplåt täckt med bladguld, på vilken ”det underliggande guldet lyste igenom och blev synligt just i ett av ögonen, det högra, där det sticker fram som en gnista /…/ ett mjukt, sällsynt sympatiskt och nästan besjälat självporträtt”.

Tavlan är romanens brottsoffer och författaren ägnar den sin mest intensiva, måleriska prosa.

Till skillnad från rånarna blir tavlan mycket mer än ett fyrkantigt objekt. Berättelsen om dess tillkomst, upphovsman och väg genom Europa är rik och levande.

Yngling på guld är finast att läsa som ett slags utvidgad, vindlande ekfras eller en det döda tingets levnadsteckning. Det man minns efteråt är inte krim utan konst. Jag tror det är just så Brunner vill ha det.