ÅSIKT

och här får Heidenstam upprättelse

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Verner von Heidenstam – brann i sina brev till Levertin.
KULTUR

Det är nu 60 år sedan Staffan Björck kom ut med sin epokgörande bok Heidenstam och sekelskiftets Sverige. I den kunde han blicka nästan 60 år bakåt på ett författarskap som verkligen tillhörde den tidens litterära kanon. Heidenstam var "nationalskalden", julesnöns och den djupa mons besjungare, orientfararen som längtat de svenska stenar där barn han lekt.

Björcks bedrift var att sätta in detta författarskap i sitt sociala och politiska sammanhang. Heidenstams mest produktiva år sammanföll med det moderna Sveriges framväxt. Liberalismen stod i opposition mot resterna av ståndssamhället. Arbetarrörelsen konsoliderades. Svenska Dagbladet nyskapades i framstegets tjänst. Heidenstams Medborgarsång sammanfattade den upplysta opinionens politiska huvudkrav tio år innan 1909 års storstrejk ställde klass mot klass.

Vad finns kvar av denne nationalskald just nu, strax efter ytterligare ett sekelskifte? Vem läser längre hans dikter? Vem lockas att öppna Karolinerna? Eller för den delen Hans Alienus, den mer än hundra år gamla romanen som i dag finns nyutgiven av Svenska Akademien och dessutom tillgänglig på nätet? Inte så många.

Ändå är Hans Alienus, som Ulf Linde påpekar i ett lysande företal till nyutgåvan, "en symbolistisk roman av stor prakt och självständighet". För dem som kom att prisa Heidenstam som en patriotisk skald eller skildrare av stormaktstidens krigare betraktades den länge som ett förfelat litterärt experiment, en osammanhängande och nyckfull bok. Men - för att återigen citera Ulf Linde - avfärdar man den med så enkla argument så avfärdar man samtidigt Schiller och Nietzsche eller för den delen de franska symbolisterna, också de upptagna av "liknelseartade drömbilder".

Per I. Gedin påminner också han i sin nu utkomna stora biografi om Heidenstams anknytning till bredare litterära strömningar i Europa. Det var en påverkan som fick honom att på 1890-talet framstå som en djärv avantgardist. Till det kom att han också politiskt intog en vänsterposition. Vid sekelskiftet stod han i främsta ledet bland den radikala intelligentian. Så sent som på 50-årsdagen (åter storstrejksåret 1909) hyllades han i liberala kretsar, men det är just då som den socialdemokratiska opinionen börjar markera sitt avstånd till honom och ställa hans författarskap mot Strindbergs. När en allmän radikalism genom akuta sociala strider måste välja partipolitisk sida vill Heidenstam inte längre vara med.

Så kom nationalskalden successivt att stå alltmer isolerad från de bredare folklager där hans bevekelsegrunder och allmänna karaktär kom att ifrågasättas. Det var ett ifrågasättande som fortsatte och förstärktes efter hans död 1940. Vid slutet av 1900-talet, det sekel som för hans del börjat så bra, hade hans liberalism så till den grad förbleknat i det allmänna medvetandet att han av annars omdömesgilla skribenter till och med kunde betecknas som en överklassfjant med nazistisk anstrykning.

Det är förstås en karikatyr. Som Martin Kylhammar tidigare visat och som Gedin nu understryker finns det inget underlag för påståendena om nazistsympatier. När hakkorsflaggorna började vaja i Tyskland var Heidenstam på väg in i en demens som gradvis kom att göra honom inkapabel till politiska ställningstaganden. Att han under sina sista år främst omgavs av personer med starka protyska sympatier som Fredrik Böök och Sven Hedin var i det läget knappast hans fel.

Att demokraten von Heidenstam förenade sin liberalism med en utpräglad elitism och en aristokratisk grundhållning är ändå ingen osanning. Fåfänga och en betydande självupptagenhet är andra egenskaper som lyser igenom i Gedins gedigna framställning. Att hamna på andra plats bakom en Strindberg eller en Fröding hade han svårt att uthärda. I relationen till just Fröding ledde det till ett uppmärksammat svek i samband med tryckfrihetsåtalet mot dikten En morgondröm. Heidenstam uppmuntrade sin väns erotiska frispråkighet men drog sig fegt tillbaka när åtalet verkligen kom. Att de senare ändå kunde försonas är något som snarast får tillskrivas Frödings storsinthet.

Sveket mot en konstnärlig vän och kollega är bara ett i raden av nationalskaldens personliga tillkortakommanden. Många var de kvinnor som också fick se sig svikna av en man som efter de litterära framgångarna blev salongslejon och kurtisör. Per Gedin ger skaldens mer stadiga förbindelser egna kapitel: Emilia, Ellen, Olga, Greta och Kate. Några av dem var för övrigt fortfarande i tonåren när de drogs in i den heidenstamska trollkretsen.

Om förhållandet till Greta har vi redan läst i Karin Österlings bok Älskade Verner och Kate Bang berättade på 40-talet själv sagan om Övralid. Men Per Gedin utvidgar bilden och han har i sin bok över huvud taget kunnat bygga på nyligen frisläppt eller tidigare outnyttjat material. Inte minst intressant är beskrivningen av maktkampen efter Heidenstams död där en lågsint kamarilla på alla sätt försökte manövrera ut Kate Bang från det nationalmonument hon varit med om att skapa.

Per Gedin uppger att ett av hans syften har varit att försöka klarlägga Heidenstams ideologiska hemvist. Han vill visa att hans fosterländskhet i grunden var en del av ett liberalt projekt: "När han till slut ändrade sin politiska hemvist, var det för att vänstern vände sig från Heidenstam, inte tvärtom. När han efter detta övergav politiken lät han utnyttja sig av andra, som använt sig av hans isolering; han blev tilldelad en roll som han inte önskat".

Man vill gärna tro på det efter att ha läst denna gedigna biografi där det mesta förefaller väldokumenterat. Är det något man ska klaga på i boken är det annars att författare och förlag inte sett upp med en del upprepningar som närmast beror på en disposition uppbyggd på Heidenstams privata eller konstnärliga relationer. En förlorad passivform mitt i hans klassiska Medborgarsång skulle också ha kunnat undvikas av en noggrann lektör.

Det är förstås skönhetsfläckar. Man lägger ändå detta porträtt ifrån sig med känslan av att ha varit med om en äreräddning av en misskänd f.d. nationalskald. Att verket ofta är större än mannen är en klassisk lärdom som man får med sig på köpet.

Biografi

Torsten Kälvemark