Så trevligt vill jag inte ha!

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

SISELA LINDBLOM om en debatt: väskor, koftor och en massa kommersiellt dravel

1 av 3

Och vad blir kvar efter debatten? Väskdebatten.

Min kollision med ”nöje och mode” kanske? Nja, låt mig först ta det som kliar och skaver.

Man gav sig på min kropp, på klassiskt maner, och tvingade på mig en kulturkofta (diverse ledarskribenter, modejournalister och bloggare). Man tvingade på mig ett trähalsband ( Fredrik Virtanen) och använde sig av våldsmetaforer: ”Jag la ifrån mig intervjun med Lindblom i lördagens DN med ungefär samma lust att spränga bort ett par kvarter urban medelklassbebyggelse som brukar få mig att ta omvägar runt Rörstrandsgatan.” ( Johan Wirfält, Rodeo.) När man inte hittade de dumma formuleringarna man letade efter i mina egna uttalanden, men ändå ville åt min röst, så skrev man en helt fejkad intervju ( Daniel Björk, Rodeo: Sisela retuscherad).

Detta är – i mitt tycke – klassiska mobbningsknep. I den blåsten tog jag stöd i Göran Greiders dikt ( Expressen 17 april) och jag blev bara ännu mer säker på att jag hade klivit på en mycket öm tå. ”Kläder är så mycket våld” läste jag i Greiders dikt, med den ofrivilliga kulturkoftan påklistrad på min självbild.

Ebba von Sydows assistent ringer upp mig på mobilen. Jag ska möta hennes chef i SVT:s morgonsoffa. Ebba undrar, får jag veta, om det finns någon särskild bit i boken som jag vill att hon ska läsa. Hon hinner ju inte läsa hela boken, hon hinner inte ringa själv. Hon har just kommit hem från en utlandsvistelse och sitter i ett möte. Hennes liv är – som de tjejer som följer hennes blogg suktande får veta – stundtals alltför hektiskt.

Den natten snurrar jag oroligt sömnlös, tänk att få möjlighet att diskutera skönhetstipsen, detta kvasivetenskapliga maktmissbruk – med denna affärskvinna, i en rikstäckande kanal.

Det får jag naturligtvis inte. I soffan – och det har jag i upprymdhet och upprördhet glömt bort – ska vi ju ha trevligt! Men jag vill inte ha trevligt. Jag vill fortsätta nu, när jag ser det så tydligt. Jag har – tycker jag – för ett kort men svindlande ögonblick tagit makten över ett språk. Jag har synliggjort det! Det Kvasi-Sensuella-Dravel-språket! Det som är kryddat med psykologiska och ekonomiska termer, det som är fullt av lätt sexuella anspelningar, talar till lyckade individer om andra lyckade individer och vill locka in oss alla i ett behagligt livsstilsgung. Ett kommersialiserat språk, kalla det ett veckotidningsspråk, men det har sina förgreningar, i tidningar, i radio och i tv. Också här, i morgonsoffan, där jag nu sitter, sätter det ribban för vår ”diskussion”.

Ebba von Sydow påpekar att jag precis som hon trodde har svart på mig. ”Tur att jag tog något färggrant”, säger hon – och det är hennes makt över mig. Det blir inget vidare samtal, men jag lär mig något. Jag motstår frestelsen att ”hjälpa till” i sändning. Jag håller inte formen, ler och skrattar inte. Jag småpratar inte om priset på Ebbas sjutusenkronorsväska.

Men apropå väskorna förresten, för sju- eller sjuttiotusen – och det där kommersiella språket – det finns ju andra språk. Det finns ju mode till exempel, mode är ett språk! Ett sätt att uttrycka sig, ett roligt, kreativt och konstnärligt uttryck, kan det vara. Men det har jag, min dumma kulturkofta, inte alls förstått. Som ”kulturkofta”, ”intellektuell”, som ”svensk”, får jag lära mig i ett (debatt?) inslag från P1-Stil- redaktionen (4 maj), har man inte riktigt grepp om det här. I Sverige tror man fortfarande att mode är någonting för överklassen, något ojämlikt, här har man, till skillnad från i en massa andra europeiska länder, missat detta, det är lite tråkigt, men det går nog över?…

Linna Johansson (Expressen 21 april) för ett liknande resonemang. Hon uppmanar mig att läsa magasinet Rodeo, där finner jag roligare texter om mode, tror jag hon menar, inte så konsumistiska, mer konstnärliga än de som riktar sig till den breda allmänheten.

Och det är här någonstans, det där elittänkandet man anklagar mig och andra för, faktiskt, tycker jag, får hamna i någon annans knä.

Jag vet att mode är ett språk. Jag tror att många andra vet det också. Ur den breda allmänheten. Att kläder är ett sätt att uttrycka sig. Jag/vi använder, gläds, klär och uttrycker oss med kläder varje dag!

Jag var aldrig ute efter kläderna eller den kvinnliga konsumtionen i sig, när jag i Dagens Nyheter (31 mars) nämnde Susanne Ljung och väskorna hon skrev om. För den som ville göra sig lyhörd för en annan debatt hade det nog näppeligen gått att missa. Jag avläste modet som språk och vad det berättade om vår samtid. Att den var statusfixerad, att väskornas pris var skyhöga, att Stureplanskulturen med sina champagnekaskader var hypad, att det var det vi skulle se upp till, en utestängande lyxgemenskap som modeikon.

Jag avläste modet som språk, alltså. I Ljungs krönika om väskorna.

Studio Virtanen. Rummet där jag väntar är litet, det finns kaffe och karameller till de som ska medverka. Det är en kvart till inspelning och jag sitter med programledarens krönika i handen, den krönika ( Aftonbladet 14 april) där han beskrivit mig som ”teatermänniska” men också som ”en fin människa [...] som aldrig stiger ner till folket och ser hur folket har det”. Jag biter ihop och försöker formulera att nedstigningsmetaforen snarare är skribentens än min. Men jag är paranoid, lite rädd faktiskt. Här i Stenbeckland är jag, det måste man nog utgå från på tvärs med rådande konsensus. ”Att motverka kommersialismens skadliga verkningar” var ett viktigt mål i 1974 års kulturutredning. Det innefattar för mig en medveten, långsiktig satsning på public service och en misstanke om att kanaler som TV 8 är ett lika medvetet sätt att undergräva den förras ställning. Genom att ge sken av att den kommersiella världen kommer att vilja ta ett ansvar för ett varierat programutbud, ett ansvar som dom när som helst kan frånsäga sig.

Bredvid mig sitter en skådespelare i ”mimsmink”, vitt ansikte med clownögon, som också ska medverka. Jag har försökt försäkra mig om att jag inte ska utsättas för ironier. På en stol på andra sidan bordet sitter producenten, som – på min begäran – gjort en snabb redogörelse för upplägget. Han har inte sagt något om att jag ska bli tillfrågad om stickbeskrivningar ... inlindad i garn ? eller tänker jag nu, hjälp?? som ”fin teatermänniska” kanske bli parodierad?? av en mimare?

Jag gör mig värre föreställningar än vad som är realistiskt. Vi ska ju ha trevligt också. Igen har jag glömt den mest grundläggande överenskommelsen. Men misstron, ska det visa sig, är ändå ömsesidig. Vi är tysta, tills jag – för att visa mig lite normal – gör ett försök att konversera. ”Så det här är ert sista program?” frågar jag eftersom jag vet att jag ska medverka i en säsongsavslutning. Producentkillen stirrar på mig, jag förstår att han har hört fel, men vad kan han ha hört, han ser så arg ut? ”Är det ert sista program?” upprepar jag. ”Jag tyckte du sa, så det är ert trista program”, säger han. Jag börjar skratta, men han är fortfarande kvar i känslan att ”trista” var ordet som jag verkligen sa. ”Och vad ska jag svara på det, tänkte jag?!” fortsätter han till mig, nästan argt.

En öm tå, var det jag trampade till, som sagt. Det kommersialiserade språket.

Själv undrar jag vad jag och sexåringen ska titta på tillsammans när vi vill ha en myskväll framför tv:n. För jag vill vara med, jag vill ha ett möte, det har jag kommit fram till, både som kulturutövare och mottagare i samhället. Det handlar inte om fin eller ful kultur, att mode är sämre och böcker bättre. Det handlar om att jag vill att vi alla ska ha tillgång till något som inte bara berättas för att sälja något annat.

Vad finns det för val just nu? Familjeunderhållning? För tjejer Top Model, kanske? För barnen Bert Karlsson trycker på en knapp, du dög inte? För oss alla, individer som tävlar på ett roligt sätt, i evigheters evighet, man tackar, amen, amen.

Sen följer tipsen till de arbetslösa i UR-programmet Nya Drömjobbet – där arbetsgivarpanelen som ska ge råd aldrig för ett ögonblick låter något annat framskymta än att det är dig själv det hänger på – paddla kanot Sverige runt så får du uppmärksamhet – fundera bara över dig själv – gör ett gott intryck – du måste vilja mer än andra. Det handlar aldrig om att hundra söker och att en blir anställd, det vill säga strukturerna.

Hur var det han sa, den Stenbecksanställde producenten.

Så det är ert trista program?

Den frågan är det – för oss alla – svårt att svara på.

Läs hela väskdebatten i Aftonbladet:

Sisela Lindblom (kultur@aftonbladet.se)

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.