ÅSIKT

Stigsons Quick fix

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

SVT-journalisten Hannes Råstam om en hänsynslös jakt på en seriemördare

1 av 3 | Foto: Urban Andersson
Thomas Quick 1994.

”Jag skäms inte för någonting jag skrivit om Quick”, skriver Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson i måndagens Aftonbladet. Detta sedan Åsa Linderborg i en uppskattande recension av bröderna Bergwalls bok Thomas Quick är död, ansett att Gubb Jan borde skämmas för sin roll i ”tragedin Thomas Quick” ( Aftonbladet 3 juni ). Gubb Jan avfärdar henne som okunnig och okritisk.

Gubb Jan Stigson har en grundmurad självbild som journalistkårens främste expert och åsiktspolis rörande Quick alltsedan den första artikeln den 10 mars 1993. Den första artikeln om Quicks erkännande av mordet på Johan Asplund har följts av en aldrig sinande ström av artiklar där Quick utmålas som en arketypiskt ondskefull seriemördare.

”Han debuterade i Växjö den 16 maj 1964, som 14-åring”, skriver Gubb Jan i november 1993. Artikeln handlar om hur Quick 14 år gammal mördade den jämnårige Thomas Blomgren i Växjö. Thomas Quick var visserligen ännu inte dömd för något mord, men omskrevs ändå som mördare. Han ”kan vara massmördare”, skrev Gubb Jan och publicerade namn och bild på fem av den förmodade massmördarens offer.

I dag vet vi att dagen då Thomas Blomgren mördades konfirmerades Thomas Quick tillsammans med sin tvillingsyster i Stora Kopparbergs kyrka i Falun. Massor av vittnen och en artikel med bild på Falu-Kurirens förstasida borde räcka som bevis även för Gubb Jan Stigson. Men Gubb Jan skäms inte för något han skrivit.

I början av 1994 tilläts den flerfaldigt mordmisstänkte Thomas Quick fortfarande att vistas fritt ute i samhället och bo på öppen avdelning på Säters sjukhus. Gubb Jan visste att det var åklagare Christer van der Kwast som tagit strid för detta märkliga arrangemang! Men han valde att inte publicera detta scoop. Av lojalitet mot vem?

Thomas Quick erkände därefter ett mord som skulle ha inträffat just under den tid som han tilläts bo på den öppna avdelningen, trots att han var misstänkt för flera mord. Om Quick talade sanning hade åklagarens önskemål kostat en ung man livet. Gubb Jan var informerad men ställde inte van der Kwast till svars. Trodde Gubb Jan inte på Quick längre?

Jodå! När det kom ett tv-team till Dala-Demokraten bar det iväg till offrets mamma. Medan tv-kameran närgånget registrerade den plågade moderns minspel berättade Gubb Jan att den sadistiske kannibalen Thomas Quick erkänt mordet på hennes son. Jag skäms för att det var SVT som sände detta journalistiska övergrepp. Men Gubb Jan Stigson skäms inte.

Thomas Quick erkände 1996 att han i mars 1989 mördat två afrikanska asylsökande pojkar i Oslo. De förmenta offren påträffades vid liv, den ene i Sverige och den andre i Kanada.

Att ”mordoffren” var vid liv drog ned brallorna på hela utredningen och hotade att avslöja bedrägeriet. Gubb Jan drog sig inte för att ljuga för att rädda ansiktet på dem alla och har fortsatt upprepa lögnen sedan dess.

Enligt Gubb Jan hade ett av de utpekade mordoffren förväxlats med en dubbelgångare. Men Gubb Jans bortförklaring är alltigenom lögn. Polisens utredning visar att ”dubbelgångaren” var vid liv så sent som våren 1990, alltså ett och ett halvt år efter Quicks erkända mord. Och ingenting tyder på att han har mördats.

Sedan Quick återtagit sina erkännanden har farmakologer, rättspsykiatriker och allmänheten upprörts över de mängder narkotika som Quick fått under mordutredningar. Men Gubb Jan ställer sig kallsinnig. Han påverkas varken av den vettlösa medicineringen eller av Quicks återtagna erkännanden.

Thomas Quick har erkänt över trettio mord. Det finns ingen teknisk bevisning i något enda av fallen. Samtliga morderkännanden bygger på bortträngda minnen som återkallats genom psykoterapeutisk behandling. Under hela utredningstiden var Quick beroende av höga doser av narkotikaklassade mediciner. Han var inte nykter en enda dag. När Quick avgiftades slutade han omedelbart att erkänna nya mord. Han avbröt också samarbetet med polisen och slutade i terapibehandlingen. I dag är han helt fri från mediciner sedan sju år och säger att han aldrig begått ett enda mord. För de flesta av oss är detta mer än varningssignaler. Men inte för Gubb Jan.

Att Gubb Jan Stigsson trots sexton års arbete med Quick inte skrivit en enda artikel som är kritisk mot utredningen är ett mysterium för var och en som läst förundersökningarna. Och det är ett facit som ger Åsa Linderborg rätt i att Gubb Jan Stigson borde vrida sig i ”skamparoxysmer”.

Hannes Råstam