ÅSIKT

Katastrofen heter Bush

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Mattias Svensson om det amerikanska valet, den stora staten och mittens kris

Foto: George W Bush, amerikansk president 2001–2009.

Många befarar att USA ska komma att styras av en president som är en fara för omvärlden.

En president som av fåfänga och hybris reser hinder för handeln med andra länder, bygger murar vid alltmer militariserade gränser, låter utgifterna skena och låter politiken gynna utvalda storföretag. En president som gillar auktoritära ledare, riskerar att dra in landet i krig, tystar oppositionen och försvårar granskning. En president som gärna skulle använda statens makt att spionera och övervaka.

Faktum är att katastrofen redan inträffat. Han heter George W Bush, och var USA:s president 2001–2009.

Bush är förstås mest känd för krigen i Afghanistan och Irak, två beslut som kastar långa skuggor in i vår samtid.

Brown University summerade förra året uppskattningsvis 6800 döda amerikanska soldater och omkring 210 000 döda civila. I Afghanistan är talibanerna tillbaka. Utöver al-Qaida har IS vuxit fram i Irak och Syrien, med en mordiskhet som får de förra att framstå som närmast moderata i jämförelse. Vi påminns av nya dåd i både Europa och Nordamerika om att terrorhotet knappast avtagit.

Krigen i Afghanistan och Irak är de dyraste i USA:s historia. Harvardforskaren Linda Bilmes skattar kostnaden till mellan 4 och 6 biljoner dollar, om man även räknar Homeland Security på hemmaplan. Det mesta av dessa kostnader ligger i framtiden, i form av ersättningar till skadade veteraner. Eftersom krigen finansierats med lån tillkommer även räntekostnader, som enligt Brown University kan väntas landa på cirka 7 biljoner dollar år 2053.

Det är långtifrån den enda skulden Bush-administrationen lämnade efter sig. Välfärdsprogrammet Medicare fick nya, kostsamma åtaganden i vad chefen för motsvarande Riksrevisionen kallade ”den budgetmässigt mest ansvarslösa lagstiftningen sedan 1960-talet”. För att gynna inflytelserika företag höjdes jordbruksstöden, liksom ståltullarna, och fler befogenheter gavs till Export-Importbanken, som i praktiken ger statligt stöd till storföretag.

Även den personliga friheten hamnade på undantag. Massövervakning expanderade på nya områden med mandat från kriget mot terrorn, men också för att skydda en alltmer aggressivt hävdad upphovsrätt. Gränserna kom att få murar, stängsel och vakter. Det har minskat antalet mexikaner som försöker ta sig till USA, men krångligare vägar in har hållit dödligheten bland migranter på oförändrat hög nivå.

Organiserad brottslighet har expanderat för att kunna smuggla både människor och droger förbi gränsen. Övervakning och gränskontroll möttes rent av i ett projekt för att skapa ett ”virtuellt stängsel” mot Mexiko 2005, som efter ständiga fiaskon och fördyringar lades ner 2011.

Lånepolitiken till bostadssektorn brast 2007 med finanskrisen. Via de statligt kreditgaranterade företagen Fannie Mae och Freddie Mac vreds kraven ner för bostadslån på hela marknaden.

Enligt en studie av finansekonomerna Rajan, Seru och Vig (2010) kan i stort sett hälften av förlusterna på bostadslånemarknaden förklaras med de lån som gavs mot liten eller ingen säkerhet. Om bara de krav för billiga lån som fanns 2003 behållits, hade ingenting i närheten av finanskrisen kunnat inträffa. Responsen på finanskrisen blev i stället än mer av samma medicin; statliga garantier till banker, finanssektor och storföretag och alltmer extrema lågräntestimulanser.

Varför ens ta upp denna välkända närtid? Därför att så mycket tycks bortglömt i det offentliga samtalet. För närvarande pågår en diskussion både till vänster och till höger som drar en rak linje tillbaka till tiden efter kalla kriget; globalisering, nedrustning, avreglering och statsbudgetbalans. Det sägs mot dagens samtidsfacit att vi varit naiva som trott på fred, handel och utveckling.

Redan en rudimentär rekapitulering av västvärldens 2000-tal ger vid handen att helt andra värden och ambitioner dominerat. Jag undrar varför de aldrig omtalas som naiva. Det var nämligen naivt att invadera Irak i tron att det snabbt skulle gå att ersätta diktaturen med en inkluderande demokrati. Det var naivt att politiskt gynna billiga bostadslån. Det var naivt att ge staten ökade befogenheter att övervaka oss.

Ja, det är naivt att låta stat och företagande växa samman. Det är naivt att låta välfärdsstaten lova ännu mer, när redan dagens åtaganden innebär växande skattebörda och skuldsättning. Det är naivt att tro att dagens minusränteuppumpade ekonomier inte leder till nya kriser.

Vi måste börja förhålla oss till att vi nu lever i skuggan av den stora staten, som under 2000-talet tillåtits expandera i utgifter, i befogenheter och i geografiska och tekniska hänseenden. Till möjligheten att många av de problem med ekonomin, säkerheten och själva demokratin, som i dag börjar bli alltmer uppenbara, inte är ett arv från efterkrigstidens liberala optimism, utan från vårt brott med den.

De skyldiga till brottet med dessa värden är inte primärt Donald Trump, Marine Le Pen eller Bernie Sanders – som utan tvekan skulle förstärka det – utan medkännande konservativa som George W Bush och reformistiska socialdemokrater som Tony Blair, och förvisso även Barack Obama.

Detta har inte skett bakom ryggen på folket, utan tvärtom genom åtgärder ofta beslutade i brett samförstånd, av politiker och institutioner som åtnjöt rekordhöga förtroendesiffror bland väljarna när besluten fattades.

Dagens kris för den politiska mitten blir i detta ljus inte lika oförklarlig. Förklaringsmodeller där stor invandring hamnar i förgrunden för västländernas kris, och hårdare gränskontroller lanseras som lösning, är däremot svåra att förena med ett amerikanskt 2000-tal som sett mindre invandring och alltmer militariserade gränser.

En sak som också slår mig är hur lite av ovan beskrivna politiska felgrepp som beror på ”multikulturalism” eller ”postmodernism”, som så ofta anses ligga bakom allt ont i dag. Och det som skulle kunna kopplas till nutidens politiska korrekthet har ironiskt nog inte noterats.

Bushadministrationen lät av säkerhetsskäl placera antikrigsdemonstranter på avskilda platser långt utom hör- och synhåll från presidenten vid hans framträdanden. Detta långt före samma tanke om trygga rum utan aggressioner och kritiska röster dök upp vid institutioner för genusstudier inom akademin.

Bush har vad jag vet aldrig hånats från höger för detta.

ARTIKELN HANDLAR OM