ÅSIKT

Har inte alla rätt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Petter Larsson om varför Sverigedemokraterna inte faller in i fascistfacket

Det finns en poäng med att kalla Sverigedemokraterna för fascister, som Sam Carlshamre och Daniel Strand föreslog på dessa sidor i torsdags (30 september). Det understryker att SD inte är ett jönsigt missnöjesparti som Ny Demokrati, utan har sina rötter i den nazistiska miljön och befolkas av målmedvetna extremister. Men det vore ändå ett intellektuellt och, just nu, strategiskt misstag.

Carlshamre och Strand anser att SD:s främlingsfientlighet och idéer om klassöverskridande folkgemenskap räcker för att ta till storsläggan. Men inslag av fascistiskt tankegods gör inte en fascistisk rörelse. Den brittiske historikern Michael Mann håller sig till exempel med fem kriterier, som är ganska vettiga, för en fascism som liknar den klassiska. SD matchar de tre första: drömmen om den harmoniska gemenskapen, kulturrasismen, och viljan att starkt begränsa invandringen och hårdassimilera de invandrare som slipper igenom nålsögat.

Men Manns sista två kännetecken saknas. Här finns ingen ledarkult och man har, gudskelov, inga paramilitära styrkor – till skillnad från till exempel ungerska Jobbik, som i så fall är tydligare fascistiskt.

Dessutom tror väl ingen på allvar att Jimmie Åkesson umgås med planer på att bryta de parlamentariska spelreglerna?

Man kan förstås invända att vår tids fascism ser annorlunda ut. Men då får man nog också förklara att man menar något mer urvattnat, eftersom fascism för folkflertalet – om än inte för en vänster som ofta använt det som skällsord för det mesta till höger om S – är starkt laddat och hårt knutet till mellankrigstidens rörelser.

Poängen med begreppet, resonerar Carlshamre och Strand, är att det pekar på ”hur lågkonjunkturen, arbetslösheten och utförsäkringarna gjort partiets visioner om ett konfliktlöst Sverige så attraktiva”.

På så vis vältras skulden över på den borgerlighet som – på bara fyra år? – drivit fram ojämlikhet och otrygghet och dess hycklande ”antirasism” avslöjas.

Tyvärr har de själva inget att säga om på vilket sätt misären gör att SD:s folkhemsfantasier går hem, de tar det bara för givet.

I själva verket är det svårt att bevisa, om det ens stämmer. När den belgiske populismforskaren Cas Mudde sammanfattar forskningsläget finns inga samband mellan arbetslöshet och högerradikala framgångar. I Sverige har statsvetaren Gissur Ó Erlingsson inte funnit några samband mellan speciella socioekonomiska miljöer – många invandrare, hög brottslighet, låg utbildningsnivå – och att folk röstar på SD.

Antagligen spelar andra saker större roll för det politiska genombrottet, som i SD:s egen aktivism, bristen på konflikt kring centrala ekonomiska frågor och det ökade intresset hos partier och medier att prata integrationsproblem och att stryka islamofobin och flyktingmotståndet medhårs.

Men så är Carlshamres och Strands egentliga syfte inte att plädera för fascismbegreppets relevans. Det är bara den ytliga innebörden i deras artikel. Det de vill är att dra en gräns mot borgerliga antirasister. Genom att skriva om antirasism till antifascism och peka ut det borgerliga hyckleriet görs kampen mot SD till en ren vänsterfråga. På så vis hoppas man, skulle jag tro, kunna rikta det engagemang, som sedan valet drivit ut tiotusentals människor i protester, in i det rätta socialistiska tänkandet.

Problemet är att ett sådant försök till monopolisering riskerar att stöta bort många av dem som i dag går ut på gatorna, men som inte sympatiserar med vänstern i övrigt. Och jag ser nog hellre hundra nya antirasister än tio nya vänsteraktivister.

Dessutom kommer striden inom borgerligheten att bli avgörande för om den främlingsfientlighet som är SD:s livsluft ska omsättas i lag. Den står mellan dem som är mer öppna för att kopiera de europeiska systerpartiers recept för att säkra makten. Och dem som motsätter sig att ge SD ens ett lillfinger, tänk Birgitta Ohlsson-liberaler och kristdemokratiska flyktingvänner. Vänstern bör akta sig för att i det läget skriva ut – och på så vis isolera – den i dessa frågor anständiga delen av borgerligheten ur antirasismen. Det skulle göra oss mer maktlösa.

Petter Larsson