ÅSIKT

Vi kan åka på våra egna sopor!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Johan Tell om gasbilarna som kan rädda miljön – och en miljöminister som far runt i bensinbil

1 av 4 | Foto: Pruttar metan.

Från bilfirman kör jag hemåt med det belåtna flin som bara en ytterst god människa kan bära: min nya bil drivs av biogasen metan, varför jag inte förorenar miljön. Jag känner mig till och med dubbelt god eftersom metan är en förnybar råvara och därför inte tär på jordens resurser. Kanske är jag rent av trippelgod eftersom mitt bränsle inte är något man kan kriga om i Mellanöstern.

Metan är en gas som bildas när exempelvis hushållsavfall eller avloppsslam bryts ned av mikroorganismer. Enklast uttryckt är metan en kompostgas. Kor pruttar metan.

På ett symposium för miljöfordon träffade jag en gasexpert från Sydkraft. Som exempel berättade han att den energi som behövs för att driva en skånsk chipsfabrik framställs av allt potatisskal fabriken får över. Samma sak på en majonnäsfabrik som också drevs av sina egna restprodukter. Gasen som driver fram min bil kommer däremot från en soptipp i en Stockholmsförort.

Jag kan inte låta bli att tycka att det gränsar till trolleri att min bil rullar på något som utvinns ur förmultnande avfall. Det är som i den gamla barnvisan: ”Där hemma på vår gård, där står en gammal Ford [”] den går på terpentin och smör och margarin.”

Väl parkerad på garageuppfarten betraktar jag mina grannar i radhuslängan. Det är lördag förmiddag. Granne nummer ett kör iväg och kommer efter tio minuter tillbaka efter att ha lämnat in tipset. Granne två kör iväg, är strax tillbaka med en liten Systembolagspåse. Granne tre gör en kort vända för att hämta en bräda till sitt lilla hobbysnickeri.

Okynneskörning tänker jag innan jag biter mig i tungan. För om man ska diskutera bilismens påverkan på miljön ska man inte börja med att försöka kategorisera vilka av alla bilresor som verkligen behövs: då hamnar hela skuldbördan på den lilla människan och dennes små utflykter. Allra bäst för miljön vore förstås om hela mänskligheten sköt sig en, blyfri, kula för pannan efter det att den dragit ut sina amalgamfyllda tänder och lämnat dem i igloon för riskavfall.

Inte heller bör man börja diskutera om inte motorgräsklippare och utombordare är ännu värre miljöbovar än bilar, för att inte tala om skurk nummer ett: flyget.

I stället får vi acceptera utgångspunkten att alla har rätt att bila omkring hur de vill och i stället fråga varför det är så oerhört få som väljer att göra det i en miljöbil. I Sverige finns det ungefär 4,1 miljoner personbilar. Av dessa kan cirka 12 500 köras på gas, etanol eller el. Antalet miljöbilar är alltså ungefär en tredjedels procent av det totala antalet som rullar fram i vårt land.

En tredjedels procent! Varför är det inte fler? Vems fel är det? Politikernas?

På miljöfordonssymposiet lyssnade jag på miljöminister Lena Sommestad. Efter föredraget fick hon förstås frågan vilken sorts bil hon själv åker omkring i.

”Jag skäms för att säga det”, sa miljöministern och försökte sig på en klädsam rodnad, ”men mitt tjänstefordon är en vanlig bensindriven bil.”

Därmed tydliggjorde Lena Sommestad den allmänna synen på miljöbilar. Att miljöbilar fortfarande inte är på riktigt. Att det är något skrotnissigt över hela idén med att en bil skulle kunna köras med något så löjligt som raps i tankarna. Varje dag sitter Lena Sommestad på sitt miljödepartement och arbetar med viktiga miljöfrågor i Sverige och inom EU och med Kyotoavtalet och nedsmutsningen i Baltikum och allt annat elände. Sedan skjutsas hon hem i sin bensinbil eftersom varken hon eller den som har ansvaret för departementets fordonspark tänkt tanken att en minister skulle kunna åka i en bil som drivs med gas från en soptipp.

”Kommunerna däremot”, sa Lena Sommestad som för att återupprätta politikernas roll i sammanhanget, ”är mycket bättre på miljöfordon än vad regeringen är.”

Så är det. I exempelvis Västerås får alla med miljöbilar parkera gratis i innerstan. Det är också kommunpolitiker som drivit igenom att väldigt många stadsbussar miljöanpassats. En stor del av landets 12 500 miljöbilar ägs också av olika kommunala bolag.

Sommestad vill öka försäljningen av miljöbilar genom punktvisa skattelättnader och inte genom förbud riktade mot törstiga bensinbilar. Möjligtvis är det klokt. Men dagens skattelättnader gynnar nästan enbart dem som har ett miljöfordon som firmabil. Privatbilisten gynnas främst av de lägre bränslekostnaderna. Med det rör sig bara om någon krona milen och är inte tillräckligt för att miljöbilar av ekonomiska skäl ska bli ett alternativ för den vanlige bilköparen.

Bilindustrin då, har den inte något ansvar för att antalet miljöbilar som rullar på våra vägar är så få? Givetvis, men samtidigt är det alltid svårt att kräva av en industri att den ska tillverka produkter av andra skäl än rent vinstmässiga. Likväl förundras jag över bilbranschens bristande framsynthet vad gäller miljöbilar.

Ett exempel är den konceptbil som Volvo visade på bilmässan i Genève tidigare i år. Som för att dämpa kritiken av stadsjeeparnas grabbighet hade man överlåtit skapandet av denna drömbil - alltså en bil som kunde fyllas med hur många visioner som helst eftersom den aldrig skulle byggas - på nio kvinnor. Resultatet blev tjejbilen YCC med bland annat följande finesser: skålat nackstöd med plats för uppsatt hår, pedaler som kan anpassas till högklackade skor och en speciell lack som håller sig ren själv. Fast när tjejerna skulle välja motor var det som om de blivit jättetrötta och fått jätteslut på alla visioner, varför en mycket sportig - rent av manlig - bensinmotor på 215 hästkrafter stuvades in.

Men Volvo tillverkar i varje fall miljöbilar - och det är mer än vad exempelvis Saab och Mercedes gör. Det underliga med Volvos bifuelbilar, alltså bilar som kan köras på såväl gas som bensin, är att de inte verkar marknadsföras. Bilen jag köpte är en Volvo S70 bi-fuel från 1998. Har någon de senaste sex åren sett en enda annons för en sådan miljöbil?

Motorjournalister får ofta bära hundhuvudet för att bensinsnåla bilar ignoreras och miljöbilar aldrig lyfts fram.

Tidningen Metros motorbilaga i våras hade följande rubriker på sin framsida: ”Kör bil runt hela jorden”, ”Reta grannen med en Rolls”, ”Spara till en Bugatti”, ”Förverkliga drömmen om en cab” och ”Intervju med Christian von Koenigsegg .”

Svenske Koenigsegg bygger exklusiva bilar med en toppfart på 395 kilometer i timmen, en begagnad Rolls från 1974 kostar i runda slängar 195 000, den nya Bugattin, EBB 16,4 Veyron, med 1 001 hästkrafter kostar elva miljoner och en cab är en bil med avtagbart tak, vilket med tanke på det svenska klimatet är en ungefär lika förnuftig produkt som pjäxsandaler.

När motorjournalister väl tar sig an miljöämnet är det ofta i en grinig ton som när Dagens Nyheters motorkrönikör Lasse Swärd tyckte till under rubriken ”Miljöbilar hotar jobben”. Hans resonemang gick ut på att den som exempelvis väljer en skattesubventionerad miljöbil från Toyota i stället för en ickemiljöbil från Saab därmed undergräver Sveriges ekonomi och hotar våra jobb.

Det är att tänka mycket kortsiktigt. Det är som att blint vråla det gamla slagordet ”Utan bilen stannar Sverige” för att slippa lyssna till motargumentet ”Med bensinbilen stannar världen”.

Ändå har jag viss förståelse för de tekniskt intresserade motorjournalisterna - miljömotorer är trots alla sina fördelar rent prestandamässigt sämre än bensinvarianterna. Det är lite som att kräva av rockskribenter att de bara ska behandla musik som inte framkallar tinnitus.

Största skulden för att inte fler miljöbilar rullar på våra vägar har den enskilda bilköparen, framför allt den miljömedvetne bilisten som tror att det räcker med att tanka sin katalysatorförsedda bil blyfritt och tvätta den med svanmärkt bilschampo. Den som diskar ur mjölkpaket, återvinner tidningspapper, lägger uttjänta batterier i batteriholkar, köper kravmärkt kaffe, adopterar späckhuggare och planterar träd i Afrika. Den miljömedvetne svensk som aldrig skulle drömma om att köpa ett enda klorblekt kaffefilter, men som glatt kör till affären i sin bensindrivna bil som tömmer jorden på olja och bidrar till dagens väpnade konflikter i bland annat Mellanöstern, Sudan och Indonesien.

Miljöbilar kommer aldrig att vinna terräng förrän

alla dem som kallar sig miljövänner inser att det är här kampen mot växthuseffekten måste börja.

Ni som bor norr om Uppsala, där det inte finns några tankställen för miljöbränsle, är inte ursäktade. Det räcker med att trettio personer går samman och lovar att tanka en viss typ av bränsle så kommer ni att kunna göra det. Och ja, alla varianter av miljömässiga motorer är applicerbara på snöskotrar.

En biogasbil är i dagsläget det mest miljövänliga. Något sämre vad gäller miljön, men betydligt mer praktisk, är motorn som kallas flexifuel. En flexifuel går på blyfri bensin eller förnyelsebar bioetanol. Bilen har bara en tank. Man kan tratta i bensin och bioetanol huller om buller eftersom motorn känner av vilken blandning den tillförs. Ford tar inte mer betalt för en bil med flexifuelmotor än för en med bensinmotor. En bilist med flexifuelmotor sänker sin bensinförbrukning med ungefär 75 procent.

Det finns således miljöbilar som inte kostar mer, som inte är krångligare, som är billigare i drift och som är oerhört mycket mer skonsamma mot miljön än en konventionell bensinbil. Ägaren av en flexifuelbil gynnar miljön, oljereserven och sin egen plånbok.

Varför har din nästa bil inte en miljömotor?

Johan Tell