Kultur

Ett satans liv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Gunder Andersson läser M A Numminens självbiografiska roman

M. A. Numminen, 1967
M. A. Numminen, 1967

Hösten 1972 var jag med om att introducera M.A. Numminen för svenska folket. Jag ingick då i Kvällsöppets redaktion och var tillsammans med Lasse Westman från tidningen Vi avdelad att bjuda in artister. Programmet sändes från olika tidningsredaktioner, den veckan vi bjöd in M. A. Numminen var vi på Svenska Dagbladet. Han sjöng La Donna e mobile och utdrag ur en sexualrådgivningsbok. Vilket satans liv det blev!

SvD blev nedringd av arga tittare som betackade sig för ”falsksjungande finnjävlar” och en dag senare införde tidningen en notis på första sidan, där redaktionsledningen försäkrade att tidningen inte hade något ansvar för artisturvalet.

I den självbiografiska romanen Till Helsingfors möter vi, för att tala med Dylan Thomas, konstnären som ung valp. Den unge Numminens alter ego Juho Niitty kommer till Helsingfors 1960 och vi får följa honom fyra år framåt. Han ska läsa statsvetenskap, men det blir också andra ämnen: nationalekonomi, filosofi, sociologi.

Med glupande bildningsaptit kastar han sig över allt avantgardistiskt. Främst inom musiken, alltså jazz och elektronmusik. Han gör kortfilmer (en handlade om att knyta en sko), ger sig in i litteraturen och lyssnar med fläktande öron på allt nytt, Pentti Saarikoski, Claes Andersson och andra.

Den rätt blyge Niitty får till det med damer, som senare avvisas av kulturella skäl; en för att hon tyckte Wagner var tråkig. Mitt i all avantgardism älskar Niitty Wagner. Inför risken att bli besviken på sin moatjé går han i fortsättningen ensam på opera. Han vill ha en kvinna han kan dela konstnärlig extas med.

Det är intressanta år, rent kulturellt, som skildras i Numminens bok. Debatter rasar, hela den etablerade, borgerliga kulturen ifrågasätts. Helsingfors sjuder av kulturell experimentlusta, samtidigt som den offentliga moralen är ängsligt konfiskatorisk. Ingmar Bergmans Jungfrukällan censurförbjuds på grund av ”otuktiga ljud” (!), Henry Miller censurförbjuds, Ivar Lo-Johanssons Lyckan får inte översättas. Hannu Salama åtalas för hädelse. Vissa förgripliga böcker trycks men sprids bara inom slutna kretsar av rädsla för censuren. Mitt i detta finns samtidigt den konkretistiska revolutionen, med jättelika happenings.

Även vi hade happenings, men i mer behärskade former. Mest berömt är evenemanget på Moderna Museet, då Karl-Erik Welin efter att ha massakrerat och sprängt ett piano i luften råkade såga sig i benet med en motorsåg och fick föras till sjukhus. Men vi hade ingen motsvarighet till det som hände i Helsingfors, med stor-happeningen i Ateneums konstmuseum, där sjutton salar samtidigt fylldes med olika avantgardistiska aktiviteter, den ena galnare än den andra, allt planlagt av tonsättaren Henrik Otto Donner och några till.

Numminens första komposition hette Aggash, och ”byggde i första hand på konkreta ljud och oljud”, inklusive rapningar, låtsade uppkastningar och en kakafonisk blandning av tal av Churchill, Hitler och Stalin. Sammanlagt omkring trettio olika ljud, kompletterade med en elektronisk, vågformad sinuston.

Schlagermusik var något som Numminen från början djupt föraktade. Men när han senare via sociologistudierna kom till insikt om hur mycket den betydde för folk i allmänhet ändrade han mening – men gav sina framträdanden i den genren en särpräglad numminesk twist.

Några år framåt i tiden ska Numminen med orkester handgripligen bäras av scenen i Bulgarien, hans texter för gruppen Finska vinterkriget 1939–40 förbjudas i finska radion och polischefen i Uleåborg bannlyser Numminen med musiker för all framtid.

Så långt fram sträcker sig inte boken, men det är mycket nog ändå. Det språkliga tempot är långsamt, lite omständligt men med en absolut närvarokänsla i alla kulturella upplevelser. Numminen är närmast tyskt pedantisk i redovisningen av varenda jazz- och elektronmusiker som han samarbetat med eller inspirerats av. Det ger samtidigt en oerhörd tidskänsla, som att man är på plats.

Boken slutar vid jultiden 1964, när Niitty ska opereras för att smärre klaffel i hjärtat. Det gick bra som bekant.

Våren 2011 promoverades Numminen till hedersdoktor i statskunskaper vid Åbo Akademi. Det anade nog ingen av alla arga tv-tittare den där gången 1972.

Gunder Andersson

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!