Kultur

Stålarna styr: Stockholm spottar ut sina barn

Vi flyttar för att ha råd med en trädgård och fler rum

Av: 

Sofia Lilly Jönsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gentrifierade städer försöker likna varandra, i stället är det samma Espresso House i Stockholm, Karlstad, Västerås. ”Det är här, ute i landet där inga kedjor vill etablera sig, som jag känner igen mig”, skriver Sofia Lilly Jönsson.
Gentrifierade städer försöker likna varandra, i stället är det samma Espresso House i Stockholm, Karlstad, Västerås. ”Det är här, ute i landet där inga kedjor vill etablera sig, som jag känner igen mig”, skriver Sofia Lilly Jönsson.

KULTUR

Bortom höstens sjuttielva krönikor från en DN-medelklass som vantrivs i Stockholm finns ett relevant samtal att föra nationellt i dag när fler faktiskt flyttar från än till huvudstaden. Det är ett trendbrott. Visserligen går de flesta flyttlassen från staden till kranskommunerna, Sörmland och Uppsala med folk som jobbar kvar i stan. Ändå tror jag att karikatyren av kulturarbetaren som drömmer om landet rymmer migrantberättelser som förtjänar att lyssnas mer uppmärksamt på, om man vill förstå vart vi är på väg.

Jag är en av dem. Sedan tre år bor jag i ett litet tidigare stationssamhälle mellan två bruksorter omgivna av industriskogar och vatten. Det är långt till Stockholm. Inte bara i mil räknat: häromdagen ringde biblioteket och frågade om jag var den Sofia som ringde nyss och velat låna om böcker, och jag var inte det. Man är inte anonym här, vilket kan kännas både tryggt och tryckande, och i bortre ändan av den skalan finns en bruksmentalitet som vill sortera och bedöma folk. Ibland får jag frågan vad jag gör här, med betoning på sista ordet. Varför flyttar man hit. Som om det vore så otänkbart att vilja bo här. I den frågan saknas liksom ett självförtroende. Det är någonting helt nytt för mig.

Så var det inte i det Stockholm där jag växte upp. Museerna fanns där, yuppisarna i city, riksdagen och slottet likaså, men också fabriksområdena med smedjor och skylttillverkare, sniffarna i Rågsved, tanterna i Huddinge centrum som kände mormor och som man fick stå och vänta på medan de pratade klart. En tant hade klippt av nån märkvärdig typ en gång som jobbade på Kungliga Myntet med att säga: ”Kungen – det är min kusin!”.


Min morfars far föddes 1860 i Sörmland. Hans pappa var skräddare och dog på fattigstugan i Stigtomta. För sonen fanns ingen framtid där. I september 1881 står han skriven som inflyttad till Stockholm. Morfar växte upp i Liljeholmen och på Söder, var springpojke först och fick plats på kontor. Mormor kom in från landet på Ekerö som biträde i en mangelbutik. Tillsammans köpte denna arbetarunge och detta statarbarn ett egnahem i Huddinge på 30-talet. Morfars stora intresse blev blomsterodling.

Bruksorterna kommer att vänja sig vid inflyttare medan Kung Midas lägger sin hand på den levande storstaden

Husen på den gatan snittar på sju miljoner idag. Det kommunala bostadsbolaget kräver årsinkomster motsvarande banklån för en hyresrätt. När jag var ung köpte kompisars föräldrar svarta hyreskontrakt till dem. Att inte köpa och sälja kontrakt orsakade höjda ögonbryn, som om det var ointelligent att inte tjäna pengar på sitt boende. Kontrakten lade grund för bostadskarriärer i innerstaden. Parallellt har höginkomsttagare röstat för jobbskatteavdrag och att få ROT-riva ut felfria kök framför en bostadspolitik för alla stadens invånare.


All migration jag beskriver här ovan är driven av stålar. Pengar är den gemensamma nämnaren. Att ha dem, att inte ha dem, att sträva efter att förmera dem, att råka vinna dem, att förlora dem. Samma motor bakom gentrifieringsprocesser på Fårö, Österlen, på västkusten. Där somliga länder har infört lagar om att köpa och bo har Sverige aktivt marknadiserat. Rötter har inget kapitalvärde. Stockholm spottar ut sina barn. För oss finns ingen framtid där.

Vi flyttar inte för att vi har en naiv bild av livet på landet och vill förverkliga oss själva genom att bli som Emil i Lönneberga, som det har låtit i debatten. Vi flyttar därför att vi vill ha en trädgård och några fler rum.


Jag skulle önska att fler såg beröringspunkterna mellan folket i de fattiga småorterna runt om i Sverige och alla de i storstaden för vilka det inte är ett livsstilsval var de ska bo utan någonting givet som måste funka. I 08-området bor knappt två och en halv miljon människor och de flesta av dem träffas inte av krönikörernas raljerande över privilegierade stockholmare. I Norrland är det långt mellan sjukhusen men i Stockholm får man inte plats på sjukhusen. Konflikten står inte mellan stad och land utan handlar om fördelning av resurser överallt.

Forskare talar om stadier av gentrifiering. Någonstans i mitten av processen försöker gentrifierade städer likna varandra. Sist jag var i Stockholm fick jag gå genom hela city för att hitta ett vanligt fik. Både Kungstornet och Sturekatten har bommat igen. Samma Espresso House i Stockholm, Karlstad, Västerås och SoFo som en mäklarspråkets motsvarighet till SoHo. Marknaden krymper mentaliteten. I sista stadiets hypergentrifiering har inte ens medelklassen råd att bo kvar. Städerna fylls av lyxkontor och tomma våningar ägda av oljeshejker som kapitalplaceringar. Där befinner sig delar av London och New York nu. Lycka till med det. Jag vill inte tillbaka. Det Stockholm jag växte upp i existerar ändå inte längre.


Det är här, ute i landet där inga kedjor vill etablera sig, som jag känner igen mig. Det är inte lätt att slå rot på en ny plats. Men kanske kan vi som kommer bidra med självförtroendet hos någon som har tolererat att dela stad med kungen. Bruksorterna kommer att vänja sig vid inflyttare medan Kung Midas lägger sin hand på den levande storstaden. Mångfalden ökar där människor får rum. Vinnare på det blir landsbygden.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Squid game riskerar faktiskt inte ett dugg

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Stockholm

Bostadspolitik