ÅSIKT

Så skör är demokratin

Jan Scherman om Hitler, Trump och den korta vägen från högerpopulism till brutal diktatur

Foto: AP
”Pajasen” som tog makten. Hitler åker procession genom München i november 1933.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Demokratin är skör. Den krävde många politiska strider att bygga och utveckla, men kan slås i bitar på ett ögonblick.

I USA balanserar demokratin på en maktdelningslära som är under attack. Där motarbetas de fria och oberoende medierna. I Sverige bygger demokratin på en grundlag som inte enbart vilar på den allmänna rösträtten, utan också förutsätter yttrandefrihet. Också här ifrågasätts nu omistliga delar i demokratin. Men ingen tycks på allvar tro att vår nuvarande samhällsordning kan rubbas. Som om just demokratin vore en naturlag.

Jag tänker på en gammal bok, En tysk mans historia av juristen, journalisten och författaren Sebastian Haffner. Det är en skildring av Haffners uppväxt i Tyskland från första världskrigets utbrott 1914 till Hitlers maktövertagande 1933 då han flydde till England.

Foto: TT
En nazikontrollerad tidning rapporterar dagens efter att Hitler svurits in som Tyskands rikskansler 30 januari 1933.

När boken kom på svenska 2002 skrevs det mycket om denna unika skildring av hur ett demokratiskt samhälle förvandlas till en brutal diktatur. Men det var som om den inte hade någon större giltighet för oss, som om den bara var en historisk berättelse.

Haffner var varken medlöpare eller motståndsman, utan en vanlig medborgare i ett Tyskland där demokratin brottades med ineffektivitet, mygel och misstro. Han såg nazismens framväxt i vardagen.

I skolan märkte han hur judarna blev måltavla. Han skriver att det blev lätt att följa med i vindriktningen, utan att riktigt förstå vad det handlade om. Nazisterna införde stegvis regler som i flera fall var direkt odemokratiska – en semidiktatur i demokratins namn för att undvika att skrämma någon.

Haffner var inte av judisk börd. Han skickades på ungdomsläger och gjorde Hitlerhälsning för att inte råka illa ut. Han såg hur jasägarna vann terräng, hur kritiker mördades, hur medierna förvandlades till propagandaapparater och hur demokratin inte kunde möta populismen.

Han frågar sig hur detta kunde hända. Hur kunde en person som hade avfärdats som en pajas, som många insiktsfulla skrattade åt, som var politiskt oerfaren ändå till slut ta makten? Varför inträffade det osannolika? Hans svar är kusligt enkelt med en iskall båge in i vår egen tid:

”Kanske just därför att vi alla var så säkra på att det inte kunde gå så – och litade så fullt och fast på det – och inte företog oss någonting för att i värsta fall förhindra att det blev som det blev.”

Just så. Ingen gjorde något eftersom ingen trodde att pajasen skulle vinna med sina ”alternativa fakta” och med sin duperande talekonst om det ”förtryckta tyska folket”, som behövde få återupprättelse i ett grandiost och större Tyskland – Tyskland först. Få insåg att patriotismen alltid ser sig som höjd över alla demokratiska grundlagsskydd.

Torgny Segerstedt, Göteborgs handels- och sjöfartstidning.

Sebastian Haffner såg inget motstånd, i Tyskland eller utanför. Oberoende australienska sajten The conversation, som analyserat hur medierna rapporterade om upptakten till andra världskriget, listar en rad tidningar och hundratals artiklar som varit både positiva och bekymmersfria inför den nya tidens diktatoriska ordning.

I Sverige var det i princip tyst. En av de få rösterna, Torgny Segerstedt i Göteborgs handels- och sjöfartstidning, GHT, varnades av Gustav V liksom av Marcus Wallenberg. Göteborgs-Posten och dess chefredaktör Harry Hjörne gick till öppna angrepp mot Segerstedt. Även Publicistklubben attackerade honom, vilket framgår tydligt i Ingrid Segerstedt Wibergs bok Torgny Segerstedt, en dotters skildring.

Aftonbladets ägare visade också följsamhet och anpassning. Flera norska tidningar vägrade publicera den tyska ockupationsmaktens propagandamaterial, dock inte Schibsted som i stället genomlevde kriget med stora ekonomiska vinster.

Harry Hjörne, Göteborgs-Posten.

Det var den förödande tystnaden som banade vägen. Rätta in sig i ledet-syndromet, för att använda Haffners ord.

Demokratin är skör. Inte bara i ett historiskt perspektiv.

Det började med en narcissistisk dokusåpastjärna som de flesta räknade bort. Själv förbjöd han Washington Post redan på sina kampanjmöten. Publiken jublade. Ännu fler journalister och politiska opponenter hånades. Retoriken blev rutin.

I sin eskalerade form mobbas nu alla journalister som inte är presidentmaktens megafoner. De får sitta längst bak när Vita husets presschef Sean Spicer håller hov.

När 900 tjänstemän vid amerikanska UD i ett protestbrev reagerade mot det föreslagna inreseförbudet sade Spicer att de hade att välja mellan att sluta eller rätta in sig i ledet. De anställda vid miljömyndigheten EPA förbjöds att informera via sociala medier.

Programledaren Megyn Kelly på Fox News vågade ställa kritiska frågor och fick finna sig i att bli uthängd och hånad i kampanjtal och på Twitter. Hon ersattes av den följsamme Tucker Carlson efter ingripande från Foxägaren Rupert Murdoch. Både Murdoch och Carlson tillhör presidentens fan club.

I första intervjun ställde inte Carlson några kritiska frågor till presidenten. Sean Spicer var nöjd för att i nästa andetag upprepa på Twitter att mainstream-medierna borde acceptera att presidenten gör bra saker för landets ekonomi. Chefsstrategen Steve Bannon sade till New York Times att medierna är oppositionspartiet och borde ”hålla käften och lyssna ett tag”. Det passerade också förbi som om vi omärkligt vänjer oss.

Även frispråkiga republikaner som hördes flitigt under valrörelsen har tystnat. Vart tog den så öppet kritiske Paul Ryan vägen? Representanthusets talman tycks också ha sträckt upp ett finger i luften och valt att bejaka underdånighetens regelverk.

Jag kan inte låta bli att tänka på Sebastian Haffner och det välbekanta i det Tyskland han beskriver. Den där opportuna lojaliteten som kryper in i vardagen och gör allt jasägande till vägledande levnadsprincip. Motstånd mals ner, för att i slutfasen massakreras med våld.

Även här i Sverige uppstår igenkänningen, om än med lägre tonläge. Här önskas också positiva nyheter, journalister blir hatade och avslöjande granskningar ifrågasätts. Jag ramlar över en artikel i Länstidningen  i Södertälje som berättar om kommunens demokratiarbete. En idé från en enskild medborgare som framförts är ”utbildning till mediafolk så att media vinklar Södertälje mera som ’möjligheternas stad’ i stället för ’problemens stad’”. Kommunens så kallade demokratiberedning ställer sig inte bakom förslaget, men det finns ändå med på hemsidan som ett förslag bland andra som beredningen säger sig ska beakta.

TU, Tidningsutgivarna, viftar med en reklamkampanj om hur viktigt det är med journalister. Mothugget känns med förlov sagt lite klent och plötsligt påkommet i en värld med ett nytt USA, ett annat Ungern, ett annorlunda England, ett Frankrike på ny väg, ett ännu hårdare Turkiet, liknande tag i Ryssland och så vi själva i vårt Sverige som tycks tro att vi är unika och oböjliga.

Frekvens slipar av motståndet. Kanterna blir runda och jämna genom återkommande övergrepp mot de demokratiska fri- och rättigheterna. Ensidig-heten blir sedan successivt normalitet.

Demokratin är skör. Låt oss inte glömma det.

Fotnot: Artikeln har uppdaterats efter ett missförstånd om vem som låg bakom förslaget om ”utbildning till mediafolk” i Södertälje.

ARTIKELN HANDLAR OM