Grannar – bäst på lagom avstånd

Kulturen är full av påträngande, förfärliga och besvärliga grannar

Av: Karin Svensson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ove Sundberg (spelad av Henrik Dorsin) i ”Solsidan” – en mardrömsgranne.
Foto: TV4
Ove Sundberg (spelad av Henrik Dorsin) i ”Solsidan” – en mardrömsgranne.

Micke och Bianca har brutit upp från lägenhetslivet i Stockholm och flyttat till en skånsk villaidyll, med äppelträd och gårdsfester. Här ska deras barn få hoppa studsmatta och andas frisk luft, långt borta från storstans anonyma tillvaro. Men relationerna med grannarna blir långt mer komplicerade än de hade kunnat ana, och en oktobereftermiddag bryter ambulanssirener det bedrägliga lugnet i villakvarteret Bråkmakargatan.

Mattias Edvardssons nyss utkomna ”Goda grannar” är en spänningsroman i välkända marker, bland gränslösa grannar och påtvingad gemenskap i ett helt vanligt villaområde.

– Om du hamnar i konflikt eller det händer någonting med dina grannar så kan du inte undkomma dem. De kryper väldigt tätt inpå. Som författare kan man skapa någon sorts kammarspelskänsla, det är en dramaturgiskt bra spelplats helt enkelt, säger han på telefon från sin egen villaidyll i Skåne.

På Bråkmakargatan finns 40-talistparet Åke och Gun-Britt som har åsikter om allt och alla. De tycker särskilt illa om den ensamstående mamman Jaqueline och hennes tonårsson Fabian, en särling i sociala sammanhang. På samma gård om fyra hus bor också Ola, som försöker få med Micke i sitt medborgargarde. Deras liv flätas samman i en större berättelse om förlorad tilltro till samhället.

– Ett sånt här villakvarter symboliserar på väldigt många plan just det där trygga och säkra. Det var en sak jag vill skildra: vad händer när människor, vilket jag upplever att fler och fler gör, känner att samhället inte längre kan skydda en på samma vis som man kanske upplevde förr, säger Mattias Edvardsson.

Vem är din mardrömsgranne?

Ove Sundberg i ”Solsidan” är ett klockrent skräckexempel, helt utan gränser. Som granne är man för artig för att säga något, man bara står ut. Det kan bli en ond cirkel med människor som inte känner av de små sociala signalerna, när man inte vågar markera.

Den besvärliga – eller förfärliga – grannen är en klassisk arketyp i populärkulturen. Makarna Castevet som gör sin försynta grannflicka gravid med Antikrist i romanen och filmen ”Rosemary's baby” kan få vem som helst att vilja flytta till en öde ö.

Kulturens dramatiska porträtt av grannar hänger ihop med att vi vill ha lagom starka band till våra grannar – det finns en rädsla för att komma för nära

Tv-grannen kan vara påträngande och gränslös som Ove Sundberg, hen kan vara överdrivet käck (Ned Flanders i ”Simpsons”) eller otillräckligt klädd (Ugly Naked Guy i ”Vänner”). Det finns gott om kriminella filmgrannar (”Fönster mot gården”, ”Disturbia”) men också alltför täta grannkontakter som oundvikligen spårar ur (”Ice storm”, ”Kvinnan på tåget”).

Cecilia Henning är docent i socialt arbete och har ägnat 40 år av sitt forskarliv åt grannrelationer. Hon tror att kulturens dramatiska porträtt av grannar hänger ihop med att vi vill ha lagom starka band till våra grannar – det finns en rädsla för att komma för nära.

– Om man inte respekterar integriteten som folk faktiskt vill upprätthålla, och tränger sig på, så kan det bli väldiga konflikter. Jag skulle kunna skriva många spänningsromaner utifrån mina iakttagelser, säger hon och skrattar.

Hon använder begreppet ”tunna band”, när hon pratar om grannrelationer. Tunna band är ”ytliga men återkommande kontakter som uppstår och upprätthålls i olika vardagliga sammanhang” – att man till exempel hälsar när man ses, men inte bjuder hem varandra. På så sätt undviker man konflikter, samtidigt som det inte blir smärtsamt när grannar flyttar och byts ut.

– Det ligger i definitionen av tunna band att de är mer eller mindre utbytbara. Det är ingen katastrof att de flyttar, för det kommer nya, säger Cecilia Henning.

Men att banden är tunna innebär inte att de är betydelselösa. Att heja på sin granne – eller kunna låna en cykelpump – gör att man känner sig förankrad i sitt bostadsområde. Det skapar en känsla av trygghet och trivsel som har blivit ännu viktigare nu under pandemin, säger Cecilia Henning.

– Man känner ett sug efter att träffa levande människor. Vi känner oss mindre isolerade när vi ser en granne och kan byta några ord på lagom avstånd. Och vi håller lite mer koll på varandra, om tidningar ligger kvar i brevlådan blir man direkt orolig, man tänker hela tiden på att ingen ska bli sjuk. Omtänksamheten har ökat och då blir grannarna ännu viktigare.

Men vad är egentligen en granne? Begreppet skildras från olika vinklar i novellboxen ”Grannar” från 2017, där nio författare fritt har fått tolka begreppet i nio väldigt olika berättelser.

Kjell Westö vänder på perspektivet med den delvis självbiografiska novellen ”Midsommar med herr Laakso”, om när han som gitarrspelande slyngel var grannen som alla hatade. Aris Fioretos berättar om en bänkgranne i gymnasiet som uppfann ett eget språk, och tog sitt liv, i ”Rapport från den täta världen”. I ”Höra stenarna sjunga” berättar Elsie Johansson om en kvinna som flyttar in i en ny lägenhet och ser tillbaka på barndomen då hon var granne med vittror, och i Augustin Erbas ”Hiwa” är grannen en mystisk grotta med ett mytiskt väsen, vars påstådda existens sakta dränerar den svenska demokratin.

Jag tänker att alla är vi grannar med varandras liv, och att grannar är ett bra sätt att prata om människor i stort

Margareta Petersson, en av grundarna till festivalen Stockholm Literature, var initiativtagare till ”Grannar”:

– Jag ville ha ett vidare perspektiv än bara grannen som bor i huset bredvid eller lägenheten ovanför. Jag tänker att alla är vi grannar med varandras liv, och att grannar är ett bra sätt att prata om människor i stort. Att vara granne handlar om solidaritet. Och alla har vi ju haft ”den där grannen”, på ont och gott, säger hon.

I amerikanska Lydia Davis novell ”Våra främlingar” möter vi ett myller av grannar och deras intressen och egenheter. Davis tar tillfället i akt att reflektera kring våra relationer med människor vi inte känner: ”Sådana människor liknar inte mig, och de liknar egentligen inte heller varandra, fast jag tycker att de verkar likna varandra mer än de liknar mig, bara för att de har det gemensamt att de är främlingar för mig.”

Margareta Petersson menar att grannar kan lära oss både om olikheter, och om oss själva.

– Grannar kan lära oss att man kan leva en vardag på flera olika sätt. Man kan också lära sig svåra saker om civilkurage och integritet. Vad gör du om du återkommande hör en granne, där man kan misstänka misshandel och våld? Vem blir du då?

Laddar ...
Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.