”Varför ska vi ge bidrag till dem som redan har det bra?”

Pensionerade städerskan Barbro Werner om att rut-avdraget ska höjas

Av: Rebecca Selberg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pensionerade städerskan Barbro Werner intervjuas av sin dotter Rebecca Selberg apropå att rut-avdraget ska höjas från 50 000 till 75 000 kronor.
Foto: privat
Pensionerade städerskan Barbro Werner intervjuas av sin dotter Rebecca Selberg apropå att rut-avdraget ska höjas från 50 000 till 75 000 kronor.

INTERVJU Hej mamma!

– Hej Rebecca!

Hur har du det?

– Det är varmt.

De har utökat rut igen, vad säger du om det?

– Det är helt fel alltså. Varför ska vi ge bidrag till dom som har det gott ställt? Det är ju dom som är totalt slut både kroppsligt och själsligt som behöver lite stöttning. Pengarna kunde gå till dom som verkligen är i behov av hjälp.


Du har ju jobbat som städerska, både i privata hem och i skolor och på sjukhus. Vilket är bäst?

– Sjukhus och skola är mycket bra att städa på! Men privat, fy fan. Det har jag ju alltid sagt till dig och din syster, passa er för att städa privat alltså. Dom blir aldrig nöjda. Där kommer deras syn på en fram, man känner sig som en piga. Men kommer du på ett sjukhus eller i skola, där är man med i ett arbetslag för det mesta. Till exempel på sjukhuset, där hade vi ett personalrum, och det var bestämda tider och raster. Det är uppbyggt på ett helt annat sätt. Men privat – dom blir inte nöjda, dom kollar en, dom springer runt efter en. Och sen är det tungt, jag har piskat tunga äkta mattor. På ett sjukhus är det klart: detta ingår i arbetsuppgifterna, man vet exakt vad man ska göra och inte göra. Men kommer du till ett privathem, det kan vara precis vad sjutton som helst. Och sen vill dom ju gärna att det ska vara utan kvitton, det är underförstått.

Ibland sägs det att om man är emot rut så ser man ner på städerskor?

– Nej, nej. Det handlar ju inte om själva arbetet, utan om vart pengarna ska gå. När jag jobbade på skola och på sjukhus, då kände jag mig delaktig hela tiden. Jag kände inte att någon såg ner på mig. Där fick man ett städrum, gör ditt jobb va. Men i det privata, det är där dom inte litar på en. Vilka andra yrken får stå ut med det? Nu ska jag inte prata skit om överklassen – då säger folk att man är avundsjuk – men dom tror att man fuskar hela tiden, fast det är ju dom som fuskar. Men man lär sig att hantera dom. Till exempel: jag drar alltid ut spisen när jag städar köket, och städar bakom där, jag är noggrann. Men sen låter jag spisen vara utdragen en stund så dom hinner se det va, då blir dom nöjda. Så man får ha såna tricks för sig.


Om du fick bestämma vad rut-pengarna i stället skulle läggas på, vilken politik hade det blivit?

– Jag önskar att det skulle bli tryggare med inkomst och pension. Och att man satsar mer på oss äldre. Medelåldern höjs i alla grupper, utom för oss lågavlönade kvinnor. Nu menar jag inte att jag håller på att dö, Rebecca, men jag känner inte igen mig själv fysiskt. Och då har man ju hela tiden den här känslan, att hur länge ska detta hålla, och vad händer när jag inte kan fixa här hemma, stängs jag bara in nånstans, och blir sittande?

Du skulle behöva ha en höjd pension.

– Ja, absolut! Självklart! Det är en stor otrygghet. Jag har fått det lite bättre, jag får ungefär 11 000 i månaden.

Är det rättvist?

– Nä, det tycker inte jag är rättvist. Det var inte så här man hade tänkt sig att det skulle vara. När man blir gammal då tänker man att man ska få slippa vara orolig för pengar, pengar som inte räcker. Att man ska kunna unna sig nånting utan att få ångest. Man vet att: nä det är inte värt att jag köper detta, då kommer det surt efter.


Tack för intervjun, mamma!

– Ja det var så roligt, men tror du verkligen dom tar in det här?

Vi får hoppas, det är dags att låta en pensionerad städerska komma till tals på kultursidan.

– Du får ringa i så fall.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.