”Alla frös, utom de som kunde stoltsera med en jacka med pälskrage”

Julnovell av Petter Lindgren

avPetter Lindgren

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: illustration: Petter Lindgren

Det var en kall vinter det året. Finkar och sidensvansar damp stendöda ner från skyn i tusental, och längs den rykande Strömmen satt änderna och burrade upp sig på det mest förnedrande vis. Alla frös, utom de som kunde stoltsera med en jacka med pälskrage från Fasankompaniet.

Polismästare Tornsvala hade en sådan jacka. Det hörde för övrigt nästan till hans jobb, för han förestod en ny kampanj mot gängbuset, bestående i att med Kronfågelfogdens hjälp beslagta just den sortens jackor från löst folk som ändå inte hade råd att bära dem.

Kampanjen var en stor framgång. Häromveckan hade självaste inrikesministern, Tornsvalas gamle vän Gamberg, lagt ut en bild från ett sådant ingripande på Kwitter. ”Lånta fjädrar”, triumferade Gamberg i inlägget.

Inrikesministerns ord väckte högljudd kritik, men somliga menade att han var ursäktad:

”Lugn och fin”, kwittrade en domherre.

”Allt är inte Gambergs fel”, menade Oisín Kornknarr i tidningen Aftonfalken.

Till Gambergs försvar ska också anföras att han inte själv stoltserade med en jacka från Fasankompaniet, utan nöjde sig med en vanlig gammal överrock. I stället hade han en intagande hustru, Ellen, och tre barn. I övrigt var han mager och blek. Somliga blir feta av att gifta sig, andra blir magra. Inrikesminister Gamberg hade blivit mager; och så blev det julafton.

Foto: illustration: Petter Lindgren

– Jag har allt haft ett visset år i år, väste Gamberg till sig själv när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin vän Tornsvala för att diskutera ytterligare insatser mot gängbuset, över en toddy. Jag har haft ett mycket visset år. Min kredibilitet är vacklande, för att icke säga förstörd. Jag kommer förmodligen snart att tvingas avgå. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne.

Så långt kommen i sin tankegång befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan, alldeles vid Fasankompaniet. När han skulle passera korsningen slirade han till på en uppblött tipskupong, och i detsamma kom en trana körande på en elsparkcykel i fullt fräs. Tranan svor och kastade sig åt sidan men Gamberg fick likväl en knuff i gumpen, dessutom fattade en skruv eller något liknande tag i hans rock och rev en stor lucka i den.

Folket samlade sig omkring honom. En ordningsvaktel hjälpte honom på benen, en starflicka borstade av honom snön, en gammal orrfru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, och en korsnäbb från Jakobs kyrka tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.

– Fy fan så du ser ut, Gamberg, svirrade polismästare Tornsvala då Gamberg kom upp till honom på hans kontor.

– Ja, jag har blivit överkörd, väste Gamberg.

– Det är just likt dig, menade Tornsvala godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min jacka, så skickar jag en hämpling efter en till. Jag har ju några på lager, om man säger så.

– Tack, sa Gamberg.

Och efter att ha fått grönt ljus för ytterligare några idéer som förhoppningsvis skulle förbättra hans anseende bland medborgarna, som beslagtagning av gökur, terminalglasögon och pinjenötter, tillade han:

– Välkommen till middagen alltså.

Polismästare Tornsvala var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Gambergs.


★★★


På hemvägen var Gamberg i ett bättre lynne än han varit på länge.

– Det är för jackans skull, sa han till sig själv. Om jag hade varit smart hade jag skaffat en för längesen. En minister i en jacka från Fasankompaniet framstår naturligtvis som mer handlingskraftig än en minister i en gammal rock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.

Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igen honom.

– Vem vet för övrigt om det är för sent? fortfor Gamberg. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min bristande kredibilitet. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tid – men kanske skulle hon börja älska mig på nytt om jag klädde mig som Tornsvala? Det har förefallit mig som om hon tyckte mer om honom efter att han skaffat sig den där jackan från Fasankompaniet.

Foto: illustration: Petter Lindgren

– Hon var visst en smula förtjust i honom som ungfågel också, fortsatte Gamberg för sig själv. Men han friade aldrig till henne, han sa tvärtom att han aldrig skulle våga gifta sig för mindre än en miljon om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka som gärna ville häcka och bygga bo. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat.

– Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var juvenil och såg ”Svansjön” på operan, med Anneli Alfågel. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi var gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål väste hon alltid elakheter åt Tornsvala, men så blev han polismästare och skaffade sig en sådan där jacka. Och med tiden tröttnade hon väl på att väsa elakheter åt honom.


★★★


Gamberg hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. Klockan var redan halv sex då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig öm i gumpen; annars var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom jackan från Fasankompaniet.

– Det skall bli roligt att se vilken min Ellen kommer att göra när hon får se mig klädd i ett sådant kredibilitetstungt plagg, väste Gamberg till sig själv.

Tamburen var alldeles mörk; lampan var som vanligt släckt, i syfte att hushålla med jordens resurser.

Nu hör jag henne i salongen tänkte Gamberg. Hon går så lätt som en liten kyckling. Lustigt att jag ännu blir så varm innanför fjädrarna var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.

Gamberg fick rätt i sin förmodan att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande då han var klädd i en jacka från Fasankompaniet, än hon annars brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i hallens mörkaste vrå, lindade vingarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. Därefter borrade hon in sin näbb i jackans pälskrage och viskade:

– Gamberg är inte hemma ännu.

– Jo, väste Gamberg svävande, medan han med båda vingarna smekte hennes duniga hjässa, jo, han är hemma.


★★★


I Gambergs salong flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och en skål från Orrefors med talgbollar.

Polismästare Tornsvala låg utsträckt i en stor skinnklädd länsstol och rökte en cigarr. Gamberg slokade i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där Ellen Gamberg och dunungarna höll på att tända julgranen.

Middagen hade varit mycket tyst. Endast ungarna hade pipit i munnen på varandra och varit glada.

Foto: illustration: Petter Lindgren

– Du säger ingenting, gamle hunk, svirrade Tornsvala. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?

– Nej, svarade Gamberg. Snarare över jackan.

Det var tyst några minuter innan han fortsatte:

– Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi firar tillsammans. Till min arts få företräden hör vårt utmärkta doftsinne, och jag känner på min lukt att jag icke har många dagar kvar som statsråd och make. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.

– Å, du misstar dig, svirrade Tornsvala och såg bort.

– Nej, väste Gamberg, jag misstar mig inte. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din jacka från Fasankompaniet. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.


Fritt efter Hjalmar Söderbergs novell ”Pälsen” från 1898.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller

Jul