ÅSIKT

Bojkotta Israel nu!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Naomi Klein: Sanktioner som mot Sydafrika mest realistiska hoppet om rättvisa

1 av 2
En israelisk granat träffar sitt mål i Gaza City.

Det är dags nu. Det är dags sedan länge. Den bästa strategin för att få slut på den allt blodigare ockupationen av palestinska områden är att se till att Israel blir måltavla för det slags globala proteströrelse som fick slut på apartheidsystemet i Sydafrika.

I juli 2005 presenterade en bred koalition av palestinska organisationer en plan för att åstadkomma precis detta. De uppmanade ”engagerade människor över hela världen att införa omfattande handels- och investeringsbojkotter mot Israel liknande dem som genomfördes mot Sydafrika under apartheideran”. Kampanjen Bojkott och Sanktioner hade fötts.

För varje dag som Israel låter bomberna regna över Gaza blir fler människor övertygade om behovet av en bojkott. Diskussionerna om ett eldupphör stoppar inte den utvecklingen. Stöd för bojkottanken växer till och med fram bland israeliska judar. Mitt under det nu pågående kriget skickade omkring 500 israeler, bland dem dussintals kända konstnärer och akademiker, ett brev till utländska ambassadörer stationerade i Israel. Brevet uppmanar till ”införande av omedelbara restriktiva åtgärder och sanktioner” och drar en tydlig parallell till kampen mot apartheid. ”Bojkotten mot Sydafrika var framgångsrik, men Israel behandlas med silkesvantar ... Detta internationella stöd måste upphöra.”

Trots dessa tydliga uppmaningar är det många av oss som fortfarande inte förmår sluta upp bakom idén om sanktioner. Skälen är komplexa, känslomässiga och begripliga. Men de duger helt enkelt inte. Ekonomiska sanktioner är det mest effektiva medlet i den fredliga arsenalen. Att inte använda sig av detta medel gränsar till aktiv medbrottslighet. Nedan följer de fyra viktigaste argumenten mot bojkottstrategin, följt av motargument:

1. Bestraffande åtgärder kommer att alienera israelerna i stället för att övertala dem. Världen har redan försökt med det som tidigare brukade kallas ”konstruktivt engagemang”. Det har misslyckats kapitalt. Sedan 2006 har Israel stadigt eskalerat sin kriminalitet: genom att utöka bosättningarna, genom att starta ett skändligt krig mot Libanon och genom att utöva kollektiv bestraffning mot Gaza med hjälp av den brutala blockaden. Trots denna eskalering har Israel inte bemötts med bestraffande åtgärder – tvärtom. De vapen och de 3 miljarder dollar i årligt bistånd som USA skickar till Israel är bara början. Under hela denna viktiga period har Israel åtnjutit dramatiskt förbättrade diplomatiska, kulturella och ekonomiska relationer med ett antal andra allierade stater. Exempelvis blev Israel 2007 det första icke-latinamerikanska landet att teckna ett frihandelsavtal med Mercosur. Under de första tre kvartalen 2008 ökade den israeliska exporten till Kanada med 45 procent. Ett nytt handelsavtal med EU förväntas fördubbla Israels export av livsmedel till unionen. Och den 8 december i fjol ”uppgraderade” EU sitt samarbetsavtal med Israel, en belöning som Jerusalem länge eftersträvat.

Det är mot den här bakgrunden som de israeliska ledarna startade sitt senaste krig: de var övertygade om att det inte skulle kosta dem något väsentligt. Det är anmärkningsvärt att under de första sju dagarna av aktiehandel, mitt under pågående krig, så gick Tel Aviv-börsens nyckelindex upp 10,7 procent. När morötter inte fungerar måste man använda piskor.

2. Israel är inte Sydafrika. Nej, naturligtvis inte. Exemplet Sydafrikas relevans handlar om att det visar att en bojkottaktik kan vara effektiv när mindre kraftfulla metoder (demonstrationer, namninsamlingar, korridorlobbying) inte har fungerat. Och det förekommer förvisso djupt oroande likheter med apartheidsystemet på de ockuperade områdena: de färgkodade identitetshandlingarna och resetillstånden, de raserade husen och tvångsförflyttningarna, vägarna som endast är till för bosättare. Ronnie Kasrils, en framstående sydafrikansk politiker, sade att den segregationens arkitektur som han såg på Västbanken och i Gaza var ”ojämförligt värre än apartheid”. Det var 2007, innan Israel inledde sitt fullskaliga krig mot det enorma utomhusfängelse som är Gaza.

3. Varför välja just Israel när USA, Storbritannien och andra västländer gör samma saker i Irak och Afghanistan? Bojkott är inte en dogm; det är en taktik. Anledningen till att bojkottaktiken bör prövas mot Israel är pragmatisk: mot ett land som är så litet och så handelsberoende skulle metoden faktiskt kunna fungera.

4. Bojkotter bryter av kommunikation; vi behöver mer dialog, inte mindre. Detta argument tänker jag bemöta med en personlig historia. I åtta års tid har mina böcker publicerats i Israel av ett kommersiellt förlag som heter Babel. Men när jag publicerade Chockdoktrinen ville jag respektera bojkotten. På inrådan av bojkottaktivisterna, däribland den underbare författaren John Berger, tog jag kontakt med ett litet förlag som heter Andalus. Andalus är ett aktivistförlag, djupt engagerat i antiockupationsrörelsen och det enda israeliska förlag som helt och hållet ägnar sig åt att översätta arabiska texter till hebreiska. Vi skrev ett kontrakt som stipulerar att alla intäkter ska gå till Andalus verksamhet, och ingenting till mig. Med andra ord: jag bojkottar den israeliska ekonomin, men inte israelerna.

Att genomföra vår blygsamma publiceringsplan krävde dussintals telefonsamtal, mejl och sms, från Tel Aviv till Ramallah till Paris till Toronto till Gaza City. Min poäng är denna: så fort man börjar implementera en bojkottstrategi så ökar dialogen dramatiskt. Och varför skulle den inte göra det? Att organisera en folkrörelse kräver oupphörlig kommunikation, vilket många som var med i kampen mot apartheid mycket väl minns. Argumentet att stöd för en bojkott kommer att skära av förbindelserna mellan oss är alldeles särskilt tvivelaktigt med tanke på hur mycket billig informationsteknologi vi har tillgång till. Vi drunknar i möjligheter att gräla på varandra över nationsgränserna. Ingen bojkott kan stoppa oss.

Vid det här laget är det nog fler än en stolt sionist som vill plocka en avgörande poäng: är jag inte medveten om att många av de där högteknologiska leksakerna kommer från israeliska forskningscentra, som är världsledande på informationsteknologi? Det är förvisso sant, men det gäller inte alla. Några dagar efter att Israel inledde sitt angrepp mot Gaza skickade Richard Ramsey, vd för ett brittiskt telekomföretag som specialiserat sig på röstbaserade internettjänster, ett mejl till det israeliska teknologiföretaget MobileMax: ”På grund av den israeliska regeringens agerande under de senaste dagarna kommer vi inte längre att kunna bedriva affärer med er eller något annat israeliskt bolag.”

Ramsey säger att hans beslut inte var politiskt; han ville bara inte förlora kunder. ”Vi har inte råd att förlora några av våra kunder”, förklarar han, ”så det var en rent kommersiell defensiv åtgärd.”

Det var just den här sortens kyliga affärskalkyler som fick många företag att dra sig ur Sydafrika för två decennier sedan. Och det är precis den sortens kalkyler som utgör vårt mest realistiska hopp om att, efter så många år av ockupation, kunna uppnå rättvisa för Palestina.

Naomi Klein