ÅSIKT

Slåss för fred – utan rasism

Dror Feiler tar avstånd från antisemitiska slagord under demonstrationen mot Israel

Foto: björn lindahl
Stockholm 9 december: Demonstration efter Trumps beslut att flytta USA:s ambassad till Jerusalem.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dagarna firar vi judar världen över Hannuka, ljusets högtid. Men i år har ett antal antisemitiska attacker i Sverige kastat långa skuggor över firandet: attacker och brandbomber i Göteborg och Malmö. För mig blev det dock än mer smärtsamt att det framfördes grova antisemitiska uttryck från scenen under en demonstration i Stockholm, där jag själv deltog. Demonstrationen riktade sig mot Trumps beslut att flytta Israels huvudstad till Jerusalem – ett de facto erkännande av Israels ockupation av palestinsk mark och därmed undergrävande av själva idén om en kommande tvåstatslösning med Jerusalem som huvudstad för båda nationerna.

Personen som uttryckte sig rasistiskt mot judar var inte uppsatt på talarlistan, och jag var inte på scenen just då och eftersom jag inte förstår arabiska gick det mig helt förbi, i annat fall hade jag förstås ingripit. Men nu när det bekräftats av arabisktalande personer som granskat ett filmmaterial från demonstrationen har jag tvin-gats konfronteras med detta och ingen är mer berövad och upprörd över detta än jag.


Jag är smärtsamt medveten om antisemitismens förödande konsekvenser. Merparten av min familj mördades av nazisterna under förintelsen och jag har i Sverige fått hakkors sprejat på min dörr och blivit misshandlad av nazister.

Alla som följt mitt fyrtioåriga engagemang inom fredsrörelsen vet att jag alltid tydligt markerat mot såväl osmakliga och historielösa paralleller mellan Israel och Nazityskland som, i de enstaka fall där det förekommit, antisemitiska slagord. Jag vill också understryka att min erfarenhet är att antisemitism inte är representativ för rörelsen som kämpar för en rättvis fred i Israel-Palestina. På just den här demonstrationen tog alla andra talare tydligt och med eftertryck avstånd från antisemitism. Men nu kommer det förstås helt i skymundan.

Det är uppenbart att alla vi som deltog i den nämnda demonstrationen och som ser oss som en del av fredsrörelsen behöver ägna oss åt självkritik. Hur kunde en talare få uttrycka sig rasistiskt från scenen? Varför har vi inte lyckats hålla helt tätt mellan legitim Israelkritik och förkastliga antisemitiska åsikter? Och hur bygger vi broar när polariseringen hotar att isolera oss i politiska trygghetszoner? Men det vore olyckligt om självkritiken resulterade i förlamning. Att vi drar oss tillbaka till positioner där vi inte behöver utsätta oss för några risker: bland våra likar som delar vår bakgrund och position i samhället, och bakom tangentbordet där vi har full kontroll över varje stavelse.

Foto: TT
Dror Feiler.


För mig, som är övertygad om att demokrati är någonting som byggs tillsammans, är det viktigt att fortsätta verka i breda sammanhang och möta människor som inte alltid delar min världsåskådning. Och det medför självklart risker. Israel-Palestina är ett minfält att navigera i. Det finns grupper som utnyttjar befogad ilska mot Israels folkrättsvidriga politik för att framföra antisemitiska åsikter, och det finns strömningar som gör antisemitismen till ett slagträ i en antimuslimsk agenda och andra krafter som använder antisemitiska incidenter som förevändning för att svartmåla all Israelkritik.

Jag är fullt medveten om att den här vägen inte är lätt, men ingen har lyckats övertyga mig om en bättre väg till en fredlig lösning och en rättvisare värld, än den där vi tillsammans försöker rasera de osynliga – såväl som synliga – murar av rädsla, misstänksamhet och demonisering som råder mellan olika grupper och ”läger”, närda av långa och infekterade konflikter.

”Det är uppenbart att alla vi som deltog i demonstrationen och som ser oss som en del av fredsrörelsen behöver ägna oss åt självkritik”


I berättelsen om Hannuka segrar ljuset till slut över mörkret, när mackabéernas gerillaarmé besegrar den grekiska ockupationsmakten. Det firar och påminns vi judar om varje år – det ljusa hoppet om frihet och fred. Att den förhoppningen också inkluderar det palestinska folket under ockupation är för mig en självklarhet, ja en rättighet för varje folk under ockupation. Och i det här fallet, en direkt förutsättning för båda folkens fredliga framtid.

Att alla människor mellan Jordanfloden och Medelhavet – israeler och palestinier; judar, muslimer och kristna – ska få möjlighet att forma en framtid i fred och frihet, med lika rättigheter: individuella och nationella. I den kampen välkomnar jag alla som tar avstånd från alla former av rasism och antisemitism, och som klarar av att hålla fler än en boll i luften samtidigt.


Under ljushögtiden Hanukka kallar vi också fram ljuset med sången: ”Vi kom för att ta bort mörkret, varje en av oss är ett litet ljus, men vi alla tillsammans är ett starkt ljus.”

Ett hoppfullt och uppfodrande budskap värt att påminna sig om i mörka tider – att vi judar, kristna, muslimer och ateister måste bekämpa mörkret tillsammans om vi ska lyckas.