ÅSIKT

Författaren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

I huvet på - Alexander Ahndoril. STIG BJÖRKMAN gör ett inhopp där - och därmed i debatten om Ahndorils nya roman "Regissören", den som handlar om Ingmar Bergman

Foto: Stig Björkman.

Han sätter sig upp i sängen med ett ryck. Sömnen har lämnat honom utan förvarning. Han ser sig omkring, känner sig inte hemmastadd. Vargtimmen; man kan nästan höra deras stumma ylanden. Det sorgsna gryningsljuset kan ännu inte återge sovrummets välkända konturer. Han drar häftigt efter andan. En svettpärla söker sig nerför pannan. Han har haft problem med sömnen på sistone. Av ångest eller eufori vet han inte. Kanske finns där ett mellanläge? Han söker på nattduksbordet efter blyertspennan och det lilla anteckningsblocket. "Ett mellanläge mellan ångest och eufori" skriver han med sin spetsiga stil. Så viker han upp kudden, slätar till recensionen av Carl-Johan Malmberg ur Svenska Dagbladet. Nej, där syns inte minsta skrynkla.

På kudden intill vilar Alexandras huvud med det svarta håret som böljande sjögräs. Hon sover. Lugn som en filbunke. Filbunke, tänker han, var fick jag det ifrån? Kanske från somrarna då modern varje dag brukade sätta filbunkar i källaren i sommarhuset. En lycklig tid, tänker han och känner plötsligt en längtan efter den friska syrliga smaken. Kanske skulle Alexandra kunna...? Nej, hur dum får man vara, tänker han medan han viker påslakanet från Svenskt Tenn åt sidan.

Han går i sin ljusgrå pyjamas (den han fick i present förra julen) genom den blonda lägenheten på Döbelnsgatan och sätter sig ner framför datorn. Han rör vid musen. Ljuset från skärmen bländar honom tillfälligt. Han gnuggar sina sömndruckna ögon. Var var det nu han var?

Anitra bromsar in utanför Harpsund. Hon sträcker sig efter systempåsen med de tre flaskorna Beaujolais Nouveaux i baksätet och ger den till Göran.

Han läser om meningarna tre gånger innan han drar tillbaka till försättssidan. STATSMINISTERN, en roman av Alexander Ahndoril. Ahndoril, tänker han, varför kunde jag inte ha ett vanligare namn? Och han kommer ihåg klasskamraten i 7:an som brukade reta honom för hans namn och som två gånger klådde upp honom utanför gymnastiksalen. Ingvar Bergman, alltför stark för att han skulle våga sig på att bjuda motstånd. Varför fick jag inte heta Andersson i stället? tänker han. Som Bibi eller Harriet. Intervjuboken med Harriet var ju rolig, tänker han vidare, och hon har ju haft ett spännande liv. Kanske skulle man...

Då känner han två svala händer på sin panna. Det mörka håret faller som ett knippe kopparormar framför honom när Alexandra böjer sig fram för att kyssa honom. Han kan förnimma den svaga vitlöksdoften i hennes andedräkt och minnet av gårdagens coeur de filet provencale väcker känslor av hunger. Eller är det en annan sorts hunger? Hon står där med sin nakna kropp tryckt mot hans rygg och han kan ana hennes mörka lockande triangel genom den tunna pyjamasjackan.

"Tack! Bryt!" Regissörens röst låter nästan onaturligt skarp i den morgontysta lägenheten. "Jag tror vi ska ändra lite här, serrö. Vad säger ni? Vore det inte bättre om Alexander var naken och Alexandra hade på sig det där vackra nattlinnet som hon fick i julklapp av dig förra året? Det blir lite som Kejsarens nya kläder, eller hur? Författaren avklädd in på bara skinnet."

Alexander rycker till. Fåret under skrivbordet har puffat till hans ena knä med nosen. Han böjer sig ned och klappar djuret på den ulliga kinden innan han reser sig upp. Kvigan som stått vid den öppna byrålådan och idisslat hö öppnar dörren till sovrummet. På sängen ligger en gråsvart gris med lysande ögon, en sentida släkting till dem som för ett par decennier sedan störde nattron för villaägarna i Djursholm.

Regissören har övergivit den tunga 35 mm-kameran och följer med sin lätta dv-kamera författaren in i sovrummet. Med kameran tecknar han åt Alexander att klä av sig. Ugglan i fönstersmygen blundar. Snabb nedtoning i vitt.

Jag drömmer att jag har drömt den här drömmen. Häromkvällen, innan jag somnade, läste jag en roman om den amerikanska skådespelerskan Jean Seberg, Jean S., i vilken den franske författaren Alain Absire återger hennes dramatiska liv och tragiska öde. Det är en svårsmält läsning som tvärsigenom tyngs av en kladdig sentimentalitet parad med en alltför uppenbar sensationslystnad. Och gränsen mellan profitering och profit är hårfin. Och det borde vara en gränslinje så god som någon.

Sedan en tid gör Bonniers reklam för Alexander Ahndorils roman Regissören på de affischplatser i Stockholm som är reserverade för kulturevenemang. Det är första gången jag har sett en bok annonserad på detta sätt. Den lanseringen har Bonniers aldrig förärat några av sina författare, vare sig de har hetat Tranströmer eller Ekman, Stig Larsson eller Carina Rydberg eller Håkan Nesser. Kanske ger detta en antydan om hur de ekonomiska intressenterna betraktar det just nu litterära verket?

Läs också:

Stig Björkman