ÅSIKT

Klara och passionen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MARIA BERGOM LARSSON om K.J. EN BIOGRAFI ÖVER KLARA JOHANSSON av Carina Burman

Klara Johansson – äntligen kom hon ut ur bokrummet.
Klara Johansson, Halmstads första kvinnliga student.

Det är helt logiskt att det är Carina Burman som tagit sig an uppgiften att rädda Klara Johanssons liv och verk åt eftervärlden. 2001 kom hennes stora biografi över Fredrika Bremer. Kopplingen är självklar när man vet att Johansson tillsammans med livskamraten Ellen Kleman gav ut Bremers brev i två band och att Fredrika Bremer var hennes självklara ledstjärna, beundrad och älskad.

Biografin griper över ett jättematerial av dagböcker och brev, det mesta otryckt. Eftersom Klara Johansson och hennes nätverk stod i kvinnorörelsens frontlinje skildrar Burmans bok en viktig tid i svensk kvinnohistoria. Åren från 1890 till 1940 var kvinnorörelsens genombrottsår med kampen för kvinnlig rösträtt och växande politiskt inflytande. Världskrigen tvingade dessutom den europeiska rösträttsrörelsen att göra freden till sin prioritet.

Mitt i denna rörelse levde Klara Johansson.

Vem var hon? Halmstads första kvinnliga student! Yngsta barnet i en medelklassfamilj, ett ensamt sladdbarn med fem äldre syskon. Det tycks inte funnits något överflöd av kärlek i hemmet. Föräldrarna levde tidvis isär. När Klara var femton år tog hennes far sitt liv på en klippa vid ett vattenfall utanför Trondheim utan att ha lämnat något meddelande efter sig.

Efter studenten blev det studier i Uppsala. Också här var hon tidigt ute – av Uppsalas 1448 studenter var bara 23 kvinnor! Johansson hamnade bland feminister som var medvetna om att de bröt ny mark.

Klara Johansson känns redan anmärkningsvärt modern. Hon testar var könets gränser går, klär sig i pojkkläder, klipper håret kort, uppträder utmanande, röker cigaretter och apostroferas i breven som ”Parveln”. Hennes humor och vassa penna visar sig tidigt i de spex hon skriver för studentskorna där hon driver med fördomar av alla kön.

I ett brev strax före sekelskiftet till författarvännen Marika Stiernstedt beskriver hon sig själv som ”en blandning av pojke och kvinna” där pojken överväger:

”Gent emot det kvinnliga känner jag denna motvilliga attraktion ock denna vaga harm, som jag tänker mig att en man känner. Jag är så abnormt lite kvinlig, så det är rent sorgligt, vet du. Det kvinliga hos mig är förvärvat ock reflekterat till största delen, tror jag.”

För Klara var det uppenbart att ”det kvinnliga” var en konstruktion. En biologistisk syn på kvinnligheten var henne totalt främmande, vilket skulle bli tydligt i hennes framtida konflikt med Ellen Key som drev den kvinnliga moderligheten som ideologi och program.

Passionerade kärleksförhållanden till olika kvinnor är ett ledmotiv i Klara Johanssons liv. Den kvinnliga studentföreningens ordförande, Lydia Wahlström (”Ordföranden”) blev hennes första allvarliga förälskelse och partner under flera år. De lever häpnadsväckande öppet som par – alla i deras krets tycks ha vetat om och accepterat deras förhållande. Samtidigt sitter Oscar Wilde i Readings fängelse dömd för otukt.

Efter studieåren flyttar Johansson till Stockholm och lever några ensamma, svåra år i olika hyresrum med en usel lön från Krigsarkivet, Dagny (Fredrika Bremer-förbundets tidskrift, senare omdöpt till Hertha) och Stockholms Dagblad. Här blev hon känd inte bara som litteraturkritikern ”K.J.” utan också som humoreskförfattaren ”Huck Leber”. Namnet var en fin vink till favoriten Huckleberry Finn.


Orden varar längre

än makt

Under tio år arbetar hon som redaktör och litteraturkritiker på Stockholms Dagblad, alltmer respekterad för sin stilistiska skicklighet, sin humor och sin litterära kringsyn. Men sedan är det stopp, hon upplever det som ett andligt trälarbete. Att Hjalmar Bergman 1912 skrev och vädjade att hon skulle fortsätta att recensera skönlitteratur och i synnerhet ta sig an hans romaner hjälpte inte.

Hon säger upp sig och kastar sig ut i ett liv som fri intellektuell, författare och översättare. Hennes essäer från denna tid finns samlade i böckerna Det speglade livet. Memoarer från bokrummet (1926) och Det rika stärbhuset (1946).

1908 sker en avgörande förändring i Johanssons liv. Hon möter sin livskamrat och stora kärlek Ellen Kleman: fyrtioett år gammal, djupt engagerad i kvinnorörelsen och nytillträdd som tidskriften Dagnys redaktör. Förälskelsen är ögonblicklig och ömsesidig. I dagböckerna går Kleman under namnet ”Choice”, den utvalda.

Förhållandet var både ett livslångt kärleksförhållande och ett kamratäktenskap med gemensamt arbete, resor ute i Europa och ett stort nätverk av vänner. Då Ellen är på rösträttskonferenser utomlands eller de av annan anledning är skilda åt pågår en strålande brevväxling som andas erotisk närhet och djup intellektuell förtrogenhet. Samtidigt finns ett regressivt drag i relationen – Ellen blir en modersgestalt som omger Klaras liv med praktiska omsorger.

För mig är inblickarna i kärlekens mångsidighet en av de intressantaste sidorna av Burmans biografi. Klara Johanssons liv förflöt inte utan nya passioner. På 20-talet blir hon djupt förälskad i en skulptris, Sigrid Fridman, men samtidigt fortsätter livet med Ellen. Sigrid levde å sin sida i ett etablerat förhållande med en annan konstnär, Ragnhild Barkman. På somrarna reser alla fyra till ett sommarställe utanför Rättvik i Dalarna. När Klara och Sigrid reser till Grekland blir de två som lämnats kvar bästa vänner.

Svartsjuka och äganderätt hörde inte till Klaras bild av kärleksförhållandet. Om Ellen delade den åsikten vet vi inte. Det vore säkert att idyllisera förhållandet att tro att det inte fanns smärta, men den djupa trohet som fanns mellan Ellen och Klara var aldrig ifrågasatt. Den erotiska generositeten är anmärkningsvärd.

Jag frågar mig: skulle jag acceptera hennes sätt att leva ut sina passioner med samma lätthet om det rört sig om ett heterosexuellt förhållande?

Förhållandet till Sigrid Fridman skulle vara livet ut och det sista Klara Johansson skriver 1948 är en bok om hennes konstnärsskap.

Carina Burmans bok lägger tyngdpunkten på Klara Johanssons liv, hennes litteratursyn behandlas med lättare hand. 1920 skriver hon en essä om Bismarck, det enade Tysklands skapare, som bär titeln Revolution och litteratur. Här konstaterar hon att ”orden varar längre än makt, romaner överleva riken” och fortsätter med en slags programförklaring:

”Till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad inte den tar hand om blir förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker.”

Litteraturen är ett sannare vittne än historien, litteraturen är sannare än verkligheten. Redan 1911 skriver hon i ett brev om sin vantrevnad i samtiden och ”på planeten”: ”All min andliga styrka och frihet flyter ur denna bittra landsförvisningskänsla, som kommer mig att träda lätt på marken ...”

Ändå var det som om samtiden inte ville lämna henne i fred. Hon var mitt i sin enstörighet en mycket engagerad människa.

”Agorafobi, bibliomani, insomnia och intelligens”, så karakteriserar Klara Johansson sina ”lyten” vid folkräkningen 1930. Bibliomani och intelligens, ja, det är den gängse bilden av henne: en extrem individualist och enstöring som stängde in sig i sitt bokrum med sina älsklingsförfattare och därifrån sände ut sina rapporter. Men, som Carina Burman skriver, det är dags att Klara Johansson nu kommer ut ur bokrummet.

Biografi

Maria Bergom Larsson