ÅSIKT

Så skapades ikonen Mandela

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Begravs i dag men var inte självklar som symbol för kampen mot apartheid

Det var knappast oväntat att Nelson Mandelas individuella gärning skulle blåsas upp till närmast orimliga proportioner dagarna efter hans död.

Det är sällsynt med en politisk personlighet associerad med en både livslång och framgångsrik kamp mot en brutal förtryckarregim. Om detta dessutom inbegriper ledarskap för en i stort sett fredlig revolution, som leder till inrättandet av en parlamentarisk demokrati av västerländsk modell, är vi nere på ett par personer: förutom Mandela även Mahatma Gandhi. 

Omedelbart synliggörs även den djupt problematiska sidan av den politiska ikonografin som fenomen. I Sverige sker det när vi i P1:s Studio ett (6 dec) får höra Per Wästberg, ledamot i Svenska Akademin, säga att om Syrien, Palestina eller Afghanistan haft en ledare som Mandela, då hade det kanske sett annorlunda ut i dessa regioner.

Antiapartheidrörelsen, som inkluderade bland annat syd­afrikanska organisationer i exil och solidaritetsrörelser, lärde sig på 1970-talet den avgörande betydelsen av ”politiska personligheter”.  År 1977 torterades Steven Biko, ledare för den svarta medvetenhetsrörelsen, till döds på en sydafrikansk polisstation. Biko fick snabbt en martyrstatus som spreds över världen, bland annat genom en sång av Peter Gabriel.

ANC, som stod i ett visst konkurrensförhållande till den svarta medvetenhetsrörelsen, kunde inte undgå att lägga märke till hur uppmärksamheten kring Bikos person bidrog till att en bred solidaritetsrörelse vaknade i USA.

Med inspiration också från Amnestys kampanjer för politiska fångar togs ett beslut om att uppmärksamma Mandelas 60-årsdag år 1978. Med detta inleddes en kampanj som fokuserade på Mandela. Idén uppkom i en liten krets av ANC-medlemmar och sympatisörer kring Oliver Tambo, ANC:s ledare i exil. De var spridda över världen och förde samtal genom brevväxlingar – bland annat med Mandela på Robben Island.

Enuga S Reddy, nyckelperson i FN:s antiapartheidkommitté och nära vän med Tambo, återgav dessa diskussioner när jag i samband med min forskning om antiapartheidrörelsen intervjuade honom år 2000. Reddy menade att valet av just Mandela som kampanjens huvudperson inte var självklart: ”Några ville att vi skulle lyfta fram Tambo, men han var inte intresserad, så vi fokuserade på Mandela. Han hade varit en prominent ledare, men blev sedan själva symbolen för kampen, och det var något som successivt byggdes upp”.

Mandela hade förmodligen inte utsetts för denna roll om han inte ansetts ha de egenskaper som krävdes för att bära upp den. Men operationen hade knappast blivit framgångsrik utan insikter om de möjligheter för symbolisk iscensättning av ikonfigurer som erbjöds av det framväxande globala mediasamhället. Med detta bidrog framför allt den brittiska antiapartheidrörelsen. Jerry Dammers från The Specials släppte hitlåten ”Free Nelson Mandela” år 1984 och kläckte idén om att fira Mandelas 70-årsdag med en konsert på Wembley år 1988. Den direktsändes till mer än 300 miljoner tv-tittare i 63 länder.

När Mandela två år senare, strax efter sin frigivning, själv träder in på scenen vid den andra Mandela-konserten bekräftar han en redan uppnådd ikonstatus.

Medierna tycks spegla ett omättligt behov av berättelser om politiska ledargestalter som får bära, förenkla och förklara sociala skeenden. Problemet med sådana berättelser är att de sällan ger utrymme för att förstå politik i termer av strukturell konflikt och intressemotsättning, eller politiskt handlande som ett kollektivt fenomen. 

Kampen mot apartheid fördes av historiens första genuint globala sociala rörelse, då den knöt samma grupper och organisationer på alla kontinenter, och på båda sidor av järnridån. Det skedde i skarp konflikt med transnationella företag som hade betydande investeringar i Sydafrika, och med västvärldens ledande stater, som i Sydafrika såg en allierad i kampen mot kommunismen. Först när Berlinmuren föll kunde Mandela inför världens jubel vandra ut från fängelset.

På 1990-talet spelade Mandela en viktig roll i förhandlingarna med de Klerks styrande nationalistparti, men det var inte han som bar det sydafrikanska folket fram till landets första demokratiska val år 1994. Inte heller var han ensam ansvarig för att den demokratiskt valda regeringen likt många andra vek ner sig för IMF och Världsbankens liberaliseringskrav, vilket innebar att de ekonomiska klyftor mellan svarta och vita som etablerats under apartheid fördjupades.

Inget av detta får glömmas när vi minns Mandela. 

Håkan Thörn

Professor i sociologi vid Göteborgs universitet och författare till boken Solidaritetens betydelse: kampen mot apartheid i Sydafrika och framväxten av ett globalt civilsamhälle (2010).