ÅSIKT

Idel ädel proggare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Carl Johan De Geer om att vara adel – och vänster

1 av 5
Carl Johan De Geers screentryck från 1967 visas på Nordiska museets pågående utställning ”Proggens affischer”. © Carl Johan De Geer

På vilket sätt är Carl Johan De Geer en arbetare?” ( Per Gudmundsson, Svenska Dagbladet 24 augusti ).

”Och från vänsterflanken hörs Carl Johan De Geer fnysa om golf som fjantigt överklassigt” ( Björn Wiman, Expressen 10 maj ).

”Programmets trivselkaraktär gjorde dock de önskvärda, och mer kritiska, följdfrågorna [till Carl Johan De Geer] om Blå Tågets våldsdyrkande texter omöjliga” ( Magnus Eriksson, SvD 28 oktober).

En dag sitter jag på Café Edenborg. Det är en lugn plats där unga blivande författare häckar med sina bärbara datorer – om jag tolkar det jag ser på rätt sätt. Med spänning slår jag upp tidningarna jag nyss har köpt. Vad ska jag få för ett litet nålstick i dag? Ska jag vara nöjd med att ha förvandlats till en symbol, ett hatobjekt, för de sentida efterföljare till McCarthy som verkar i de borgerliga spalterna?

Jag häpnar varje gång.

”Carl Johan De Geer bruka själv skämta om sin klassresa – nedåt. Kanske är det ett försök att axla en tänkt arbetaridentitet. Det hela illustrerar dock mest hur mycket överklass det egentligen fanns i proggen.”

Den sista meningen är från Per Gudmundson på SvD:s ledarsida och blogg .

Hurra! Jag har blivit en galjonsfigur i vars mun en viss typ av åsikter kan placeras. Dessa borgare får mig att skratta – hela vägen till kronofogden. De tror att en borgerlig barndomsmiljö betyder att det fanns pengar. Det fanns det inte i mitt fall. Jag blir inte trodd. Adel! Är lika med stålar! Inte! När pappa dog ärvde jag 3?000 kronor. Mamma levde på socialbidrag.

Och adeln är lyckligtvis borta nu, efter den 1 juli 2003. Då röstade riksdagen igenom Vänsterpartiets motion om avskaffandet av den svenska adeln. Det var ett par hundra år för sent, men ändå. Ingen människa är bättre än någon annan.

Gudmundsons stackars hjärna går i spinn. Hur kom det sig att en person från en så borgerlig miljö som min … valde att bli proggare? Att bli kommunist?

Svar: en allvarlig tro på att engagemang kunde förbättra världen. På solidaritet med hela jordklotets befolkning. Denna solidaritet är inte lätt. Den kan aldrig bli konsekvent för en svensk. Och G-son kommer också i fortsättningen att tro att det är fråga om hyckleri, galenskap eller bristande omdöme.

1959, som ung elev på Konstfackskolan, finansierade jag mina studier i grafisk formgivning genom att jobba några dagar i månaden i Svenska Dagbladets sätteri. Tidningen låg då i gamla Klara, där alla de stora tidningarna hade sina hus. Jag minns stämningen under sena kvällar. Klirret från sättmaskinerna. Behållarna med smält bly. Nattchefen sades vara kvar hela natten för att till slut vira in sig i morgonens första exemplar av tidningen. Han beundrades för att han satte arbetet före familjen.

Jag sålde små teckningar till tidningen, de gjordes till klichéer. Riktiga klichéer, inte sådana som jag nu svänger mig med när jag säger ”de borgerliga spalterna” eller ”efterföljare till McCarthy”. Riktiga klichéer är av zink och monterade på ändträ. De används i det tryckförfarande som kakas högtryck. Jag jobbade med en bilaga till SvD som hette Presens och formulerade rubriker som handsattes med blystil.

Det jag lärde mig om tidningssidor sitter fortfarande kvar i mitt sinne. Jag ser det som omöjligt att lägga bilder snett på sidorna. På den tiden kunde det bara ske genom att man gick till en bandsåg och sågade i klichéerna, med fara för att kapa fingertopparna.

Ytterligare en kort tid bodde jag hemma hos den tokiga socialhjälpstagaren. Inte anade jag något om framtiden.

1969, som nybliven proggmusiker i bandet Gunder Hägg, upptäckte jag att det inte är skicklighet som ger en individ inkomster. Jag var en duktig men konkursad textildesigner. Jag fick sedlar i handen för att tuta i min trombon. ABBA hade inte bildats ännu, det skulle dröja ett par år. Till den ungefärliga tidpunkt då orkestern Gunder Hägg/Blå Tåget lades ner. En gång var vi med i ett program som hette TV2-toppen. Det var en schlagertävling där vi väl egentligen inte passade. Jag tror att vi spelade Tore Bergers Östersjövalsen. Eller var det när vi spelade i ett debattprogram där Tage Erlander och Vilhelm Moberg grälade? P O Enquist var programledare den gången.

Anni-Frid Lyngstad, ännu soloartist, vann TV2-toppen. Hon kallas numera Anni-Frid, Prinzessin Reuss Gräfin von Plauen. Agnetha Fältskog sjöng om ett telefonsamtal, kom tvåa i tävlingen och var arg över detta. Blå Tåget kom sist. Ernst-Hugo Järegård var programledare och mycket ironisk mot oss proggare. Han ansåg att vi utövade en omvänd snobbism genom att vara schavigt klädda. Själv var han mycket noga med sina skräddarsydda kostymer.

Jag minns proggen med glädje, vilket är suspekt på vissa ledarsidor. På en av dessa skrev Gudmundsson häromdagen om Nordiska museets utställning av progg-affischer.

Jag cyklar till museet för att se vad jag själv bidrar med. Där finns, bland hundratals bilder, ett besynnerligt screentryck jag gjorde 1967. Jag har av misstag tryckt delar av två olika motiv på samma papper. En apell om värnpliktsvägran, med texten ”Svik fosterlandet, var onationell” (som förbjöds av polisen 1967) har blandats med helt andra (likaså förbjudna) detaljer.

På museet ser jag mig själv som långhårig fotograf i en film från 1970. Jag plåtar musikgurun Bo Anders Persson när han samtalar med en snäll polis som förklarar att Gärdesfesten inte får ske. Sedan kör polisbilen bort (det är en stor svart amerikanare) och festen äger rum.

Gärdesfesten var ideell. Kanske hade vi dock överskattat musikens roll när det gällde att skapa en ny bättre värld. Men vi trodde på en god sak. Vi ville någonting tillsammans. Vårt motto är solidaritet. Vi upplever jorden som en global plats där de rika länderna suger ut de fattiga. Olof Palme stod på vår sida. Han (och vi) hade rätt.

Min orkesterkamrat Tore Berger lånade en gång ut en stor del av sitt arv till det alternativa skivbolaget Musiknätet Waxholm. Detta får Gudmundsson att skriva i sin blogg: ”Det går ju enklare att vara ideell när någon riking lägger in ett par hundra tusen i rörelsen.”

Viktigare än privatförmögenheter var att ge musikrörelsen en plattform för att föra ut sitt budskap om världens tillstånd. Vänstern hade rätt, då som nu.

Ordet solidaritet är inte retorik. Det är en verklighet som tillhör framtiden. Och en sönderfallande värld kommer att göra solidariteten nödvändig.

Carl Johan De Geer