ÅSIKT

DÖDA HUSET

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Claes Wahlin och Barbro Westling ser O´Neill i Stockholm och Göteborg

Foto: Frida Hallgren i "Elektratrilogin".

Ingen kan missa den grekiska tragedins betydelse för Eugene O"Neill i uppsättningen av dennes Elektratrilogi, mer bekant som Klaga månde Elektra, på Stockholms stadsteater. Ulla Kassius effektiva scenografi åkallar atridernas borg hos Aiskylos, två enkla entrékolonner mot en likblek fasad, som snurrar runt för att visa ett svepningssvart in-

nandöme där entrén ekar i den öppna spisen, platsen där allt blir till aska.

I detta hus är alla sedan länge döda. Kläder och puderblekta ansikten (den grekiska masken à la O"Neill) identifierar den ödestyngda familjen Mannon; Aiskylos gudar har lämnat Olympen och flyttat in i oss, förklädda till det freudianska upprepningstvånget.

Så långt är denna uppsättning imponerande, regissör Alexander Öberg, känd från Göteborgs Teater Bhopa, vågar dessutom låta saker ta sin tid. Samma stramhet som präglar Elisabet Carlssons hårt knutna Christine Mannon räcker långa stycken som scenspråk. Framför allt första delen, Hemkomsten, utlovar det slags epik O"Neill hämtade inte bara från det antika Grekland utan också från författare som Herman Melville (som alluderas till i pjäsen).

I de två övriga delarna, De jagade respektive De fördömda, vill jag närmast se ett slags arbetsseger. Frida Hallgrens Lavinia håller uppmärksamheten i ett försiktigt men koncentrerat spel, likaså lyfter scenerna med Gerhard Hoberstorfers Kapten Brent, den man Christine bedrog sin man med och som sedan skjuts av sonen Orin, en lätt förklädd Oidipus med drag av O"Neill själv.

Det episka stannar dock vid ett slags löpande intention. Distansen mellan publik och rollgestalter, säkert avsedd, gör att man hellre lyssnar till hur något sägs än vad som sägs. Här kunde den aktiva betydelsen av trilogins egentliga titel, Sorgen klär Elektra, tagits ad notam, i så motto att en växande psykologisk täthet skulle kunde förhöja och fördjupa dramat.

Öberg presenterar dessutom ett alternativt paradis. I stället för den övärld av bekymmerslösa naturfolk som hägrar hos familjen Mannon, får här varje lik fatta mikrofonen och sjunga Tomas Ledin. Vartefter samlas de döda, vitklädda och öldrickande vid utegrillen, för att betrakta de ännu levande från ett svenskt-amerikanskt paradis som i tristess tveklöst överträffar de nakna kvinnorna i Polynesien.

Död står alltså mot död, men kanske mer som en räcka idéer i regimanuset än som levande teater. Förhoppningsvis kan ensemblen med tiden komma att vitalisera denna egenartade meditation och inte låta bara liken sjunga.

Speltid: 3 tim 55 min

Teater

Claes Wahlin