ÅSIKT

Rysligt, Atwood

avPia Bergström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nobelpristippade författaren avslutar en dystopisk trilogi

Kanadensiska författaren Margret Atwood (född 1939). Foto Jean Malek

Maddaddam är sista delen i Margaret Atwoods dystopiska trilogi om några överlevande efter en pandemiskt pest någon gång på 2000-talet. Romanerna, Oryx och Crake (2003) och Syndaflodens år (2010) kan läsas som självständiga delar, men i Maddaddam tar hela människosläktets historia slut. En fredlig lövätande hybridsort, crakerianerna, skapad i ett laboratorium av den unge idealistiske biokemisten Crake börjar sitt jordeliv.

Crake, som växer upp i teknokrateliten och som man får följa i de tidigare delarna, kommer alltså till samma slutsats som den kallt rationelle forskarbrodern i Michel Houllebecqs Elementarpartiklarna. Människans genetik, hennes inneboende aggressivitet, egoism och måttlösa sexualitet funkar inte längre. Hon är för destruktiv för sitt eget och för andra arters bästa och måste bytas ut. Crake skapar ett lyckosexpiller som lovade befria alla från kärlekens smärta, men bakar in ett virus som utplånar mänskligheten

Dystopiska framtidsvärldar av det ena eller andra slaget har nu blivit så vanliga i populärfiktionen, dataspelen och actionfilmerna att de blivit en skräck­genre i sig. Galna genforskare är klichéer, liksom mänskliga robotar och onda AI-ar som tar över. Vi rycker vanmäktigt på axlarna. (Här kommer jag att tänka på Lars Ahlins begrepp ”genetisk solidaritet” i sena idéromanen Min livsfrukt (1987). Ateisten och socialdemokraten Johannes drömde om en ny humanism som innebar att de genetiskt vanlottade, svaga, sjuka, födda fattiga skulle stödjas och lyftas upp av de starka, rika och begåvade till jämlikhet. Den ansågs på sin tid både storartad, obegriplig och ”rutten”.)

Men i den Nobelpristippade Atwoods litterärt levande, nästan sagoaktiga dystopi är de stora allvarliga frågorna inte uttalade - det är vardagens problem det handlar om, maten, kläderna, vattnet, bristen på kulor till gevären, avsaknaden av riktigt kaffe, de allt blekare minnena av hur livet var innan katastrofen.

I Maddaddam får vi följa Toby, klok och rådig redan i Syndaflodens år, då hon tillhörde sekten Guds trädgårdsmästare, som kombinerade fromt andligt liv med att odla ekologiska grönsaker och hålla bin på taken i de fattiga plebsområdena. En liten grupp mänskliga överlevare har nu bildat ett kollektiv i ett lågt lerhus i en kudzufrodig park i utkanten av en till hälften raserad storstad. De samlar ätliga växter, gör riskfyllda plundringsräder i den nästan överväxta staden, där råttor och ”gen­splajsade” rovdjur som varjunkar och lömska nassonger (grisar med människovävnad i hjärnan) skapar sin egen ekologi. De milda sjungande crakerianerna tyr sig ännu till de vapenförsedda människorna och får beta i deras inhägnade trädgård.

Riktigt varför några livsfarligt psykopatiska gangstertyper också överlever viruset blir inte klarlagt. Men det blir en slutstrid, som i riktiga sagor. Med grisarna på den goda sidan.

Maddaddam är inte den starkaste romanen i trilogin, men den är nästan uppsluppet påhittig och nog så tänkvärd som rys-underhållning.

ARTIKELN HANDLAR OM