Myllrande mystik

Av: Camilla Hammarström

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Camilla Hammarström ser fantasieggande svartkonster i Botkyrka

1 av 2
Julia Adzuki, "Mother Mother", videoinstallation, 2014.
Johan Thurfjell, ”Eight scenes from the Underworld”, 2014. Serie om åtta fotografier.
Johan Thurfjell, ”Eight scenes from the Underworld”, 2014. Serie om åtta fotografier.

Mörk materia är ett fan­tasieggande vetenskapligt begrepp som gärna används metaforiskt av konstnärer i olika sammanhang. En materia som utgör en väsentlig del av universum och som ingen kan förklara vad den består av, inget kunde väl vara mer lämpat att sätta fantasin i rörelse. På Botkyrka konsthall får den stå för ett mytiskt meningsskapande som trotsar det rationella förnuftet, alltså raka motsatsen till vetenskaplig forskning.

Tydligast får det sin gestaltning i Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans mäktiga vägginstallation Prima Materia över alkemiska förlopp och principer. Prima materia är urmaterialet ur vilket den alkemiska pro­cessen tar sin början. I nedre delen av installationen finns en liten vedspis som puffar ut rök ur sin skorsten. Den håller ett par utsträckta armar mot betraktaren. Det är alltså härden där allting inleds. Högst upp nära taket hänger en mobil med olika föremål som representerar de sju planeter och metaller som alkemisten laborerar med.

Genom att spegla sig i materian söker alkemisten upprätta en relation mellan människans inre värld och kosmos. I den materiella reningsprocessen renas också människans själ. Jeannin och Schuurmans verk vittnar om en tilltro till just människans inre växande förmåga, men är kanske framför allt en hyllning till en förnuftsvidrig fantasis myllrande bildvärld.

I Johan Thurfjells videoinstallation dras betraktaren med på en underjordisk resa. Scenografin till filmen är gjord av utklippta fotografier, vilket ger en säregen känsla av sagoboksvärld. I mörkret lurar ett djur med glimmande ögon, men det visar sig att ögonen i själva verket är ljus som visar vägen ut ur tunneln. En klassisk mytologisk figur således, där svårigheter övervinns genom att konfronteras. Det skulle kunna vara platt om det inte var för den tekniska skicklighet med vilken hålor och rum frammanas. Det vilar en outgrundlig stämning i dessa filmbilder, som var de verkligen avtryck av själsliga händelser.

Risken med att arbeta med mytologiskt eller esoteriskt material är att det tippar över och blir new age-anstruken kitsch. Lite så är det med Julia Adzukis Mother Mother, en videoinstallation som frambesvärjer en keltisk modergudinnas vulva. Ett tunt membran gjort av en sorts svamp darrar och glänser under konstnärens behandling. Man anar rörelser bakom hinnan och till slut träs membranet över konstnärens eget ansikte. Den övertydliga födelsesymboliken känns minst sagt bjärt.

Bjärt och överlastad är också  Valeria Montti Colques installation Berget, en hög av ansamlat material där det anspelas på olika myter och religioner. Inuti berget visas en videofilm där konstnären sjösätter sitt barn i en båt. I denna kökkenmödding av symboler är det svårt att hitta någon enhetlig konstnärlig utsaga. Helheten blir närmast dekorativ.

Ett verk som stramar upp utställningen är Cecilia Ömalms väggtapet Annunciation. Här möter man olika arkitektoniska element som är sammanfogade i ett collage inspirerat av Carlo Crivellis 1400-talsmålning av Maria bebådelse. Men dagsljuset är inverterat till natt och alla gestalter är borttagna. I denna allvarliga, dunkla arkitektur får man känslan att det sker en mer mörk bebådelse. Oroande. Kosmisk. Som om något skett med materians innersta partiklar.

Likt i alkemistens laboratorium möter materian upp för att spegla människan och hennes förhoppningar.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN