ÅSIKT

Förloraren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Andres Lokko läser thrillern om Labour

Foto: VEM VINNER I DAG? Labourledaren Gordon Brown är nederlagstippad i dagens val i Storbritannien. Andres Lokko har läst boken som gör upp med Labours misslyckande.

Redan på första sidan av det inledande kapitlet förstår man exakt varför Andrew Rawnsleys The end of the party är det här brittiska valårets stora bestseller.

Till vardags är Rawnsley The Observers mångfaldigt prisbelönte politiska kolumnist och dessutom en ansedd dokumentärfilmsregissör. Men när han skriver böcker förvandlas han till den politiska journalistikens Robert Ludlum eller Peter Benchley.

The end of the party – med den ytterst pedagogiska underrubriken The rise and fall of New Labour – är utformad just som en klassisk flygplatsthriller. Den rör sig framåt med samma hastighet som en genomsnittlig Dan Brown-roman. Varje beskrivning, all dialog och intervjuerna likaså.

Alla talar likadant, entonigt, helt befriat från nyanser.

Men vore det inte så att The end of the party står i bokhyllan märkt politisk journalistik skulle filmversionen, en blockbuster med Tom Hanks i rollen som Gordon Brown och Michael Sheen som Tony Blair, redan vara under inspelning.

Samtidigt är det djupt imponerande hur Rawnsley har lyckats färglägga fakta och förstärka historien om det senaste decenniets Labour-intriger i Whitehall utan att egentligen alls behöva fabulera.

Rawnsley berättade redan i boken Servants of the people om Blairs resa mot 10 Downing Street. Utan att framstå som en uppföljare tar The end of the party vid på dagen efter Labours jordskredsseger i valet 2001.

Strax före terrorattackerna 11 september mot USA.

Strax före Blairs beslut att återuppta Storbritanniens ”speciella vänskap” med George W Bush.

Rawnsley framställer Blair som en premiärminister som skräms till missriktade beslut av rädsla för sitt eget överlägsna intellekt. Ett vapen som han alltför ofta verkar inkapabel att utnyttja till fullo.

Men också som en ledare som inte lyckas se möjligheten att hitta en kompromiss mellan att vara älskad eller hatad. Med ett barns övertygelse om att det är den enda vägen framåt kastar han sig handlöst från den ena extremen till dess diametrala motsats.

I det politiska Stjärnornas Krig som Rawnsley så effektivt porträtterar är det svårt att se hur Blairs och Browns New Labour har lyckats utgöra den mest långlivade icke-konservativa regering Storbritannien har haft sedan 1762.

Likt dominobrickor faller de ursprungliga drömmarna och idealen ihop en efter en.

Och någonstans i den härva av lögner som följde i kölvattnet av kriget i Irak hittar Rawnsley förklaringen till hur Blair och Brown slutgiltigt förvandlade det forna imperiet till en isolerad ö, till ett Little England – nyligen omdöpt av brittiska media till Broken Britain – med fantomsmärtor av storhetsvansinne.

Men som med all nutidshistoria är det Rawnsleys helhetsbild av Blairs tid som premiärminister som framstår som den mest analytiskt korrekta, genomarbetad och fascinerande i sin detaljkunskap. Berättelsen om Brown – och den imponerande bistra seriositet som han tog sig an finanskrisen med – är fortfarande inte över och Rawnsley behandlar honom också därför med en något mer avvaktande objektivitet. The end of the party lämnar läsaren med den så enkla och grundläggande insikten om hur mycket Blair och Brown hade kunnat uppnå och uträtta om de hade samarbetat i stället för att implodera i – om man ska tro på Rawnsleys thrillerlika historieskrivning – ett åskmoln av falskhet, maktlystnad och svordomar (ordet ”fuck” figurerar minst lika ofta här som i filmsatiren In the loop).

Men också den betydligt sorgligare och slutgiltiga dödförklaringen av socialismen som ideologisk grund för Labour.

När Rawnsley lämnar Brown och ett svårt oense Labour som inte alls längre gör skäl för epitetet ”new” åt deras framtida öde – som avgörs när Broken Britains valurnor har tömts i kväll – sjunger Brown ”keep the red flag flying” ackompanjerad av en sentimental violin på Labours sista partikonferens där ordens innebörd i sången verkar betyda lite mindre för varje år, för varje val.

Andres Lokko