ÅSIKT

– Jag ser ingen rasism här

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Urban Hamid träffar SD-politikern som jobbar med flyktingar

1 av 2 | Foto: 120 flyktingar i byn Skoldagen är slut och tre killar från Afghanistan går hemåt längs huvudgatan mot flyktingförläggningen i Hassela. I den lilla Norrlandsorten fick Sverigedemokraterna nästan 22 procent av kommunrösterna i förra valet. Foto: Stefan Bladh

Jag skulle inte låna ut en telefon till en zigenare sent på kvällen! utbrister Micke Gradin.

I samma andetag utbrister han:

 – Jag ser ingen rasism här i Hassela.

Jag känner mig lite illa till mods. Inte minst på grund av Micke Gradins dubbla roller – han arbetar med flyktingar på ett transitbonde i Hassela och är Sverigedemokrat. Han representerade SD i kommunvalet 2014 och valdes in i Nordanstigs kommunfullmäktige. Just i Hassela fick partiet nästan 22 procent av kommunrösterna.

Hassela, med runt 1 000 invånare ligger mitt emellan Sundsvall och Hudiksvall i norra Hälsingland och ingår i Nordanstigs kommun. Under årens lopp har mycket av den samhälleliga servicen försvunnit eller reducerats till det minimala. Borta är banken. Borta är direktbussen till Sundsvall. Borta är hälsocentralen.

Men några saker som satt byn på kartan finns fortfarande kvar. Skidbacken med sitt konferenshotell och Hasselakollektivet – även om båda hunnit byta ägare några gånger. Kvar är också den lilla Konsumbutiken, skolan, macken, pizzerian, det lilla biblioteket, kyrkan och 34:ans buss som några gånger per dag förbinder byn med centralorterna Bergsjö och Hudiksvall. Några saker har förbättrats – Konsum har byggt ut och till och med infört söndagsöppet.

I september 2013 flyttade den första gruppen asylsökande in på asylboendet i Hassela. För närvarande finns här runt 120 flyktingar.

Micke, som har jobbat på transitboendet som boendestödjare ända sedan starten, sitter inne på sitt kontor. Han har ett vildvuxet grått skägg med lite stänk av brunt och är klädd i ett par bruna byxor och en brun t-shirt med tryck. Han är en man som inte verkar tvivla på sig själv och som har svårt att hålla inne med sina åsikter.

Och åsikter det har han. Många och starka om allt: om politiker, invandring, massmedier, akademiker, rasism och olika invandrargrupper. Intervjun blir någon sorts enmansshow. Han krumbuktar sig och använder sig av ett språkbruk som inte är helt befriat från rasistiska undertoner.

– Man pratar om validering av läkare, av sjuksystrar och dylikt. Ja du, jag har inte träffat två stycken av cirka 300 personer.

Han glider in på sin syn på somalier:

– Jag förstår problematiken i Somalia. I Somalia är man inte tjuv förrän man åkt dit.

Micke kan inte se någon motsättning i att vara Sverigedemokrat samtidigt som han dagligen arbetar med flyktingar. Men uppenbarligen såg han att det är oförenligt att vara SD-representant i kommunfullmäktige eftersom han avsade sig uppdraget. Han hävdar att han inte deltar i partiets möten eller aktiviteter.

Har du läst deras partiprogram, frågar jag.

– Jag har inget problem med det. Har du något problem med det får du tala om det för mig. De flesta som har ett problem med det har inte läst det, svarar han.

Dessutom hävdar han att partiet gjort upp med sitt nazistiska förflutna och påstår att sossarna, eller som han kallar dem, ”de röda khmererna”, var nazister på 30- och 40-talen.

Men i och med att du är Sverigedemokrat blir du förknippad med de ideologiska rötterna hos partiet. Vad tycker du om det?

– Då får de väl göra det! Jag har inget problem med det!

Den stora centralfrågan för honom är givetvis invandringen och enligt honom är det bara Sverigedemokraterna som tar den på allvar och därför får utstå osaklig kritik:

– Det är ju klart att invandringen är ett problem. Det är ett problem med för många asylsökande. Jag kan inte säga att de pratar mer skit (han syftar på ledningen i SD) än vem som helst.

– Det finns så många som för en debatt mot SD. Magnus Betnér går ut och snackar en massa skit. Vad vet han för någonting? Han står på scen och häcklar folk. Han har en massa rödgardister från Västermalm (en stadsdel i Sundsvall) som aldrig träffar flyktingarna.

Under intervjun blir det uppenbart att Mickes möten med asylsökande gjort intryck på honom och lett till att han ibland tagit ett större ansvar än vad som egentligen ingår i hans arbete. Det har inneburit att han tagit på sig att skjutsa till buss, ringa till läkare, försökt ordna arbete, bara för att nämna något av allt han gjort.

– Jag har ordnat så att det finns internet 24/7 så att de ska kunna chatta med sina familjer. Det finns ett gym som de får använda under dagtid. Det hade de inte fått om jag inte jobbat här, konstaterar han med stolthet.

Mitt emot Hasselakyrkan ligger Coop Nära Hassela – den enda livsmedelsaffären i byn. På den asfalterade parkeringsplatsen står ett tiotal bilar. De få människor som är ute är ordentligt påpälsade och rör sig skyndsamt mellan bilen och affären för att slippa den bitande råkylan. Bilen som levererar de rykande färska kvällstidningarna står parkerad framför ingången medan tidningsbuntarna lastas av. På väggen till den lilla butiken hänger stora affischer med veckans erbjudande. Detta är något av den lilla ortens samlingspunkt, här handlar man middagsmaten, skickar och hämtar paket, spelar på travet eller bara passar på att prata med vänner och bekanta.

Magnus Lindberg, 47, som är butikschef, bjuder in oss på en pratstund i fikarummet, som ligger ovanför själva butiken.

– Jag har svårt att se att Hasselaborna skulle vara emot invandrare. De som röstade på SD gjorde det förmodligen av andra skäl.

Det faktum att det kommit flyktingar till bygden tror han kanske gjorde att en del invånare var lite avvaktande och kände en viss osäkerhet i början inför att det skulle komma en relativt stor grupp på en gång. Men nu har det gått så lång tid att man hunnit vänja sig. Många har ställt upp och skänkt kläder och annat som de asylsökande behövt. Däremot tycker han att Migrationsverket inte ställer upp i den utsträckning de faktiskt gjorde tidigare.

– Migrationsverket brukade komma hit och informera de nyanlända. Men det gör de inte längre. De skulle kunna sköta det på ett snyggare sätt, tycker Magnus.

I stället får butikspersonalen rycka in och ge information och förklara saker. De måste hjälpa till med att hitta matvaror och ofta blir det språkförbistring eftersom en del av flyktingarna inte kan särskilt bra engelska. Men hans personal har anpassat sig väldigt bra och gör vad de kan för att hjälpa till. De hade till och med en syrisk yngling som praktiserade hos dem och fick pröva på hur det var att arbeta i en affär.

– Det gick väldigt bra, konstaterar Magnus leende.

Foto: Stig Jonsson, kommunstyrelsens ordförande i Nordanstigs kommun. Stefan Bladh

Stig Jonsson, 57, kommunstyrelsens ordförande i Nordanstigs kommun, sitter vid köksbordet bredvid sin hustru Harrieth i sitt hemtrevliga kök. Det doftar gott av nybakade lussebullar, kaffe och te.

– Jag kan inte förstå att SD fick så många röster i Hassela. Här har vi ingen arbetslöshet bland ungdomarna att tala om. Jag tror inte heller att det råder någon större bostadsbrist.

Han delar Konsumföreståndarens åsikt att det nog inte råder särskilt mycket främlingsfientliga strömningar i byn och att de som röstade på SD troligtvis gjorde det i protest mot de etablerade partierna. Han är orolig att trenden ska fortsätta. Men det som bekymrar honom mest är nog att en av de som fanns med på kommunlistan för SD är Micke Gradin.

– Det är förkastligt att en SD:are får jobba med flyktingar. Jag får inte det att gå ihop, konstaterar han med bekymmersam min och tillägger: Just detta är något som vi sossar i kommunen ofta diskuterar.

Vi kör sakta förbi skolan som lånat sitt namn av Artur Engberg – socialdemokratisk riksdagsledamot och skribent under ett par decennier under mellankrigstiden. Under 30-talet var han dessutom ecklesiastikminister, ett ämbete som i dag motsvaras av utbildningsminister. Många av Hasselas innevånare känner en viss stolthet över att ministern som slutade sina dagar som landshövding i Västernorrland är född och uppvuxen just här.

Mittemot den ståtliga vitrappade L-formade herrgårdsliknande trevåningsskolan ligger den pittoreska brunmålade brandstationen. På skolgården leker barn. Vi går igenom långa korridorer där barnjackor hänger prydligt upphängda på hängare, mössor och vantar ligger prydligt lagda på färggranna hyllor som placerats på lämplig höjd för barnen. Vi går in på lärarrummet. Där sitter Anna Björk tillsammans med några kollegor och dricker kaffe.

– Våra elever är väldigt positiva till att det finns barn från andra kulturer och länder. Det enda negativa har varit när två av deras klasskamrater utvisats. Då har det blivit oro i klassen, berättar hon och fortsätter: 

– Många frågar efter sina utvisade klasskamrater och undrar när de ska komma och hämta sina böcker.

Hon nämner att några av eleverna blev chockade när de bevittnade hur polisen kom för att verkställa utvisningsbeslutet mot den ena familjen och förde bort dem i polisbil.

Urban Hamid

ARTIKELN HANDLAR OM