ÅSIKT

Poesin finns överallt utom hos förlagen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Elise Karlsson läser det nya numret av tidskriften 10-tal

Vore svensk poesi en person så skulle hen ha himla mycket att leva upp till. Precis som vilken medborgare som helst förföljs Poesin numera av krav på lönsamhet och produktivitet. Helst ska man till det lägga något slags mervärde: en schyst personlighet, gärna social och läsartillvänd; antingen underhållande, bildskön eller begåvad med revolutionära ambitioner.

I 10tals senaste nummer (23-24/2016) söker man lite nervöst efter Poesins plats, som om hen var en ovälkommen bekant från förr som plötsligt dykt upp och frågat om det är okej att slagga på soffan ett par veckor. I 10tal tycks man vara överens om att Poesin borde bli lite mindre blyg, ta ett steg framåt och själv kräva sin plats i rummet. Elis Burrau skriver om hur han ”länge sagt till poesin, i förtroende, att den ska finnas överallt, jobba samtidigt på flera fronter …” Aase Berg coachar uppmuntrande men uppfordrande Poesin, hon har aldrig ”haft större hopp om att den kan bryta in i världen på riktigt”.

Alla i tidskriftsnumret välkomnar Poesin, den kan få bo lite varsomhelst: på bloggarna, i kollektiven, i hiphopens texter, i språket, i Hötorgshallen. De enda som inte riktigt verkar ha ett rum ledigt för Poesin är förlagen.

Men de flesta i numret verkar inte tycka att det gör så mycket. Som tur är klarar sig Poesin på vatten och luft och är inte beroende av banaliteter som royaltyutbetalningar.

Möjligen ser läget något annorlunda ut för poeterna.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi