ÅSIKT

På krisstigen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Kärnborg om maskulinitetens nya attack mot feminismen

1 av 4
Perseus med Medusas huvud.

Genomgår den skandinaviska maskuliniteten århundradets kris? Det verkar faktiskt så. Då tänker jag inte bara på Karl Ove Knausgårds oblyga flirtande med radikalkonservatismen eller Utøyamördaren Anders Behring Breiviks åsikt att feminismen är vår tids stora samhällsproblem, utan även på det nyvaknade intresset för ett sekelskiftesideal man trodde hade gått ur tiden. Dandyn som manstyp celebreras nu överallt – i våras till exempel på Nordiska museet i Stockholm – och det är, som bland andra idéhistorikern Karin Johannisson visat, ett av många tecken på patriarkal kris.

Just nu ägnar sig också ett förvånande stort antal manliga underhållningsförfattare åt att undersöka, eller borde jag skriva dissekera, fenomenet kvinnan. Intresset för det så kallade svaga könet verkar lika starkt som under det förrförra seklet och utforskandet sker ofta under ett slags feministisk förevändning, men resulterar alltid i ond, bråd död.
 

Mig påminner stämningarna i samtidsprosan om fin-du-sièclelitteraturen. Tiden kring förra sekelskiftet dominerades av misogyni, och kvinnohatet dominerade delar av den intellektuella världen. Otto Weiningers makabra beskrivningar av kvinnans natur i boken Kön och karaktär blev inflytelserika. Weininger såg världen uppdelad i manligt och kvinnligt, där det manliga stod för anden och det kvinnliga för det låga köttsliga, det som drog ned. Teorierna påverkade många av dåtidens författare, i Sverige kanske framför allt August Strindberg, som i några av sin tids framgångsrika kvinnliga kollegor såg farliga konkurrenter och drog ut för att förgöra dem.
 

Kring 1900 kryllade följaktligen litteraturen och konsten av avskräckande kvinnogestalter. Medusahuvuden med stirrande ögon, syfilissjuka benrangel till prostituerade och fladdermusliknande överklasskvinnor verkade dominera miljöerna i kontinentens metropoler. Kvinnan – påtagligare än någonsin förr det andra könet – hade blivit farlig. Vilket, som Ebba Witt-Brattström framhåller i sin intressanta studie om sekelskiftslitteraturen och dess författarpar, Dekadensens kön, berodde på att kvinnofrågan och rösträttsrörelsen började skörda försiktiga framgångar och att maktbalansen mellan könen därför ohjälpligt rubbades. Könens kris ledde så småningom till samhällets kris – och till världskrig och fascism.
 

I den klassiska, socialrealistiska svenska deckarromanen i Sjöwall Wahlöös efterföljd brukade hotet mot människan komma från strukturer och stater. I de allra nyaste skandinaviska kriminalromanerna – från Stieg Larsson och framåt – är det i stället ett individpsykologiskt perspektiv som dominerar. Jo Nesbø, John Ajvide Lindqvist, Mons Kallentoft, Larsson med flera är mer intresserade av ondskan hos den enskilda individen än av kollektivt förfall. Och ondskan ikläder sig gärna kvinnogestalt, hon kan vara förövare eller offer, men slutar ofta som lik. Hos Nesbø är kärleken en förbannelse. Älskarinnor kan vara starka och sexuellt utlevande, men de dör alltid. Urtypen och inspirationskällan är den tragiska och våldsamma Lisbeth Salander hos Stieg Larsson. Trots att hon är Larssons hjältinna och inte något hjälplöst offer, blir hon avpersonifierad och könlös. Hon är på ett märkligt vis både värnlös och hotfull – kanske Stieg Larssons personliga bokslut över 1990-talsfeminismen, upproret som kom av sig. Som ett mörkt understråk löper våldet i de här romanerna. Inte bara det våld som kvinnor rutinmässigt brukar utsättas för i fiktionen, utan också det våld som kvinnorna själva utövar. Kontraktet mellan könen är upplöst, resultatet är fullskaligt krig.

Tittar man närmare på John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna inser man att hotet mot civilisationen inte kommer från övernaturliga varelser med sylvassa tänder och aversion mot vitlök, utan från ledsna pandaflickor med svart kajal och skärsår på underarmarna. Under nattliga ceremonier gör de sig redo att ta över världen. Vilket de också lyckas med, bland annat genom att iscensätta en våldsorgie som förvandlar Allsång på Skansen till ett blodbad. Berättelsen skulle kunna läsas som ett slags mörk hyllning till feminismen, men den har allt för många obehagligt kvinnofientliga underströmmar.
 

Vår tids motbild till kvinnan som vampyr är, precis som under förra sekelskiftet, kvinnan som moder. Knausgård, uppenbart nöjd i rollen som sekelskiftesmacho med stirrig blick, ekar mer än vanligt av Strindberg och Giftas när han i Min kamp 2 beskriver hur äktenskapets stormvågor lägger sig när lilla frun möter sitt biologiska öde:

”När hon blev gravid förändrades allt för då fanns det en horisont bortom den vi två hade skapat, någonting större än vi, och det fanns där hela tiden, i mina tankar och i hennes tankar. Oron var kanske stor, men mitt i den fanns trots allt ständigt någonting fullkomnat och tryggt inom henne. Det skulle falla på plats, det skulle gå bra, det visste jag.”

När man läser detta kan man få för sig att det inte finns något bättre motgift till tidens onda än Modern, denna skandinaviska arketyp från det förra sekelskiftet: den blonda, bystiga bondkvinnan med flätor på ryggen, fana i handen och skidor på fötterna.

Men den goda modern lyser än så länge med sin frånvaro i männens litteratur, Knausgård är ett undantag. Allt oftare upptäcker man i stället de syfilitiska benranglen. Läs gärna den fransk-algeriske författaren Salim Bachis insiktsfulla Döda dem alla om en muslimsk självmordspilots väg mot undergången. De äcklade beskrivningarna av kvinnokönet som duggar tätt där har man inte sett maken till i europeisk litteratur sedan Herman Hesse, själv en sen adept till dekadensförfattarna.

Och kanske hänger allt ihop, Knausgård, Johan Ajvide Lindqvists farliga feministflickor, de

muslimska fundamentalisternas kvinnoångest och de norska högerextremisternas känsla av att samhällsordningen kastrerar dem. En maskulinitetens kris? Ja, i brist på bättre beteckning får man nog kalla den det. Samt hoppas att den inte utvecklas till något värre.