ÅSIKT

Kommer iranierna att rösta imorgon?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Irans regim leker katt och råtta med väljarna för att undvika valfiasko

1 av 3 | Foto: Röststarka Anhängare till reformistkandidaten Mohammad Reza Aref ropar slagord på ett valmöte i Teheran.

Kommer iranierna att rösta i morgondagens presidentval?

Val i Iran är varken fria eller rättvisa, men efter att resultatet 2009 manipulerades verkar tron på det meningsfulla i att gå och rösta ha nått en historisk bottennivå. Efter Mahmoud Ahmadinejads ”återval” för fyra år sedan förväntar sig ingen att morgondagens omröstning ska vara vare sig spännande eller viktig. Men i allra sista minuten har det uppstått en smula engagemang som gör det svårt att avfärda valet som helt och hållet meningslöst.

Ayatolla Ali Khameneis regim vill ha ett valdeltagande som är tillräckligt högt för att skapa någon form av legitimitet för regimen, men inte så pass högt att regimens lojala anhängare hamnar i minoritet i vallokalerna. I tidigare val har ett högt deltagande gynnat reformisterna. Så Khamenei uppmuntrar sina anhängare att rösta genom att hävda att varje röst är en röst på regimen, samtidigt som han förhindrar att valen blir alltför spännande eftersom det skulle kunna mobilisera anti-etablissemanget.

Genom att hävda att varje röst är en röst på systemet undertrycker han regimkritikernas röster väldigt precist eftersom de främst syftar till att avslöja systemets brist på legitimitet.

Men för det flesta iranier handlar valet inte om att legitimera eller inte legitimera systemet. Snarare är det ett unikt tillfälle att verka för förändring på ett fredligt sätt utan att riskera bestraffning, våld eller i värsta fall ett inbördeskrig (de flesta iranier vill ha förändring, men inte till priset att Iran förvandlas till Syrien). Om de röstar, kommer de helt enkelt att göra det för att det är den väg mot förändring som innebär minsta möjliga risktagande.

Och i motsats till vad de flesta förväntat sig så har det rått en smula upphetsning de senaste dagarna.

Det började med en riktig överraskning när förre presidenten Hashemi Rafsanjani i sista minuten registrerade sin kandidatur. Beslutet satte fart på stora delar av befolkningen – inte för att de nödvändigtvis stödjer Rafsanjani, utan snarare för att han anses kunna ändra den katastrofala riktning landet tagit de senaste åtta åren: ökat statligt förtryck, ekonomisk katastrof på hemmaplan, klumpig utrikespolitik och en ökad koncentration av makten runt den högste ledaren ayatolla Khameini.

Foto: Har ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, gjort en felberäkning?

Rafsanjanis centrala roll i den islamiska revolutionen – han var ayatolla Khomeinis nära förtrogne – borde ha gjort honom immun mot ett veto, men den 21 maj diskvalificerades han av det iranska Väktarrådet. Khamenei vägrade att upphäva beslutet, vilket innebar att man inte ens skulle låtsas att det kunde bli ett rättvist presidentval. Det politiska utrymmet i Iran – som redan hade minskat betänkligt under Ahmadinejad – var nu så smalt att den lilla klicken runt Irans högste ledare avfärdade till och med en revolutionens stöttepelare som Rafsanjani.

I det läget kändes det helt meningslöst för många att gå och rösta. Inte för att de någonsin haft några illusioner om att iranska val är rättvisa, men för att det trots allt är en smal och konfliktfri väg mot en gradvis förändring. Om nu kandidater som vill ha verklig förändring tillåts kandidera. Men om det politiska spektrat begränsas till vad Khamenei kan tolerera, innebär det i praktiken att folkets åsikter inte tolereras.

Men överraskningarna tog inte slut där. Två kandidater som tilläts var varken konservativa eller Khameneilojalister. Vid första anblicken ansåg många observatörer att de var obskyra, rent symboliska kandidater som godkändes mest för att skapa illusionen av valfrihet. Men regimen gjorde återigen en felberäkning. Befolkningen söker inte i första hand någon med karisma – den gröna rörelsens ledare Mir Houssein Moussavi, har sannerligen inte mycket av den varan – utan snarare efter någon som är kapabel att utmana systemet.

De två kandidaterna Hassan Rouhani och Mohammad Reza Aref är verkligen inga kändisar. Rouhani, som står Rafsanjani nära, är en före detta nukleär förhandlare som västerländska diplomater refererar till som den smaraste iranske förhandlare de haft att göra med. Aref är en Stanford-utbildad för detta vicepresident i Mohammed Khatamis reformistregering och före detta rektor för Teherans universitet, som i princip var okänd utanför Teheran och sin hemstad Yazd, innan valrörelsen. Han har nu dragit sig ur, till förmån för Rouhani.

Rouhani har brutit mot politiska tabun i upphetsade tv-debatter och gett konfrontativa intervjuer i iransk statlig tv. Han har anklagat den statliga kanalen för att sprida lögner och sakna etik och har lovat – eller snarare varnat – för att valet 2013 inte kommer att bli en upprepning av 2009.

Den gröna rörelsens slagord har skrikits på hans kampanjmöten och hans funktionärer har arresterats. Dessutom har han fördömt den ”säkerhetsatmosfär” som tvingats på samhället sedan 2009 och svurit att ”krossa” den.

Utan tvivel är det iranska valet en katt-och-råtta-lek mellan en regim som behöver ett presidentval för att upprätthålla en ytlig image av legitimitet och ett civilsamhälle som utnyttjar varje möjlighet, hur liten den än är, för att verka för förändring utan att komma i direkt konflikt med regimen.

Konfrontationer gick inte att undvika 2009 och regimen valde att krossa protesterna med våldsam repression. Men det var till ett högt pris – såren från de interna striderna blev dödligt djupa för regimen. Det var en pyrrhus-seger.

Om Khamenei förnekar folket dess röst än en gång och besvarar valsedlarna med kulor, är frågan om regimen kommer att överleva ytterligare en omgång av denna politiska kannibalism.

Trita Parsi

Grundare av National Iranian American Council, författare och kolumnist i bl a Huffington Post

Översättning: Martin Aagård