Kultur

Ivar Los okända bok förutsåg klimatkrisen

”Kolet i våld” skildrar misären i Englands koldistrikt

Av: 

Andreas Malm

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Töcknigt helvete” Så beskrev Ivar Lo-Johansson gruvorna i England på 1920-talet. På bilden kinesiska gruvarbetare i Dadong 2009.

Foto: TT

KULTUR

”Kina satsar på kolkraft”, löd nyligen en nyhetsflash i kollektivtrafiken. Förra året invigdes där ett nytt kolkraftverk per vecka. 

Bekommer det oss? Har det något med Sverige att göra?

Ungefär så tycks expediten i en stor bokhandel i Stockholm ha reagerat när Ivar Lo-Johansson en vanlig dag år 1927 stegade in och frågade efter litteratur om kol. Kol? Nej, blev svaret, men vi har böcker om hur man konserverar plommon och löser korsord och tältar i det fria. Varför skulle någon bry sig om ett svart, sotigt bränsle som inte ens utvinns på svensk mark?

Stärkt i sin misstanke att den borgerliga kulturen förträngde själva fundamentet för sin existens klev den unge reportern ut på gatan och begav sig mot det land som slungat världen in i en ny bana: England. Resultatet blev en text som kommer att räknas som en av de mest profetiska svensk litteratur har genererat.

Den heter Kolet i våld. På drygt 200 sidor skildrar Ivar Lo-Johansson liv och landskap i de engelska koldistrikten. Han ser inga försonande drag, inget som kan rättfärdiga det som pågår: kolets ekonomi är ett krig. Industrizonerna liknar slagfält, insvepta i rök, genomkorsade av tåg som fraktar material mellan fronterna.


Ivar Lo var inte ensam om att se sådana miljöer som världskrigets förlängning; en av det tyska 20-talets främsta skriftställare, Ernst Jünger, beskrev de brinnande bränslena som ett återsken från skyttegravarnas krevader. För den våldsdyrkande protofascisten Jünger var de magiska. För den naturkäre socialisten Lo-Johansson var de enbart infernaliska: den metafor som strukturerar hans text är, utöver kriget, helvetet.

I intensitet mäter sig hans framställning av kolgruvearbetet med det främsta den engelska litteraturen åstadkommit; sällan har någon så suggestivt transporterat läsare in i gångarna och schakten

Ovan jord, bland järnverk och lasttrafik, rör han sig som genom ett eldhav. ”Hettan glödgar den omgivande luften, eldkvastarna skjuta mot himlen, luften bränner själv som eld.” Det ohämmade bildspråket drivs fram av de associationer stoffet ger: förbränning med upphov i underjorden. ”Dantes helvete överträffas av en vanlig engelsk kolgruva”, lockade Wahlström & Widstrand i annonserna för ”Kolet i våld”, med den nedersta kretsen förlagd, naturligtvis, till de djupaste skikten.

Ivar Lo stiger hela vägen ner. I intensitet mäter sig hans framställning av kolgruvearbetet med det främsta den engelska litteraturen åstadkommit; sällan har någon så suggestivt transporterat läsare in i gångarna och schakten.

Där tilltar hettan obönhörligt. Till en början är det torrt, men längst ner står arbetarna i vatten upp till midjan. En läsare på 2000-talet kan få förnimmelsen av att all kolutvinning sedan 1800-talet vänt jorden ut och in: nu är det här ovan hettan och vattnet stiger.


Själv fäster sig Ivar Lo vid föroreningarna. Allt han ser täcks av en film av sot. ”De okonsumerade partiklarna förorena hela England, klä dess städer och landsbygd svarta, försämra dess folkhälsa och locka till en början främlingen att byta stärkkrage tre gånger om dagen.”

Inte heller de observationerna är unika: 1800-talets mest inflytelserike amerikanske intellektuell, Ralph Waldo Emerson, reste likaledes runt i de engelska bygder där saliven blev kolsvart. För honom var det tecken på ett i grunden enastående framsteg. För Ivar Lo förebådade det något ännu värre.


I salarna ett naturhistoriskt museum breder han ut sig om kolets tillkomst som fossilt bränsle. Sedan följer han tanken till dess slut: ”om man kunde häruppe på jordytan antända och förbränna allt kol, som nu ligger lagrat nere i jorden, skulle ofantliga mängder nu i de begravna skogarna bunden kolsyra frigöras och vi skulle med sannolikhet få se kvicksilverpelarna på våra termometrar stiga med en oroväckande fart, inte bara i England och Sverige, utan längst uppe i de nedisade polartrakterna.”

För Sveriges del skulle effekterna av ett sådant ”experiment” vara svåra att överblicka, men Ivar Lo gör ett försök. Han finner dem förfärande. Han undrar om vi ”skulle vilja se våra snöiga nordanskogar utbytta mot dungar av lummer- och starrväxter”, våra fåglar mot kackerlacksliknande insekter – och ”allt detta frånsett det obehag vi eljest sannolikt skulle få av den kraftiga klimatförändringen, med åtföljande febersjukdomar och kinaätning”, det senare ett besynnerligt ord som tycks betyda att inta kinin, mot feber. (Ivar Lo skrev mitt i en svår lunginflammation han ådragit sig i gruvorna.)

Om ”kolsyra” råder inget tvivel: det var den tidens ord för gasen CO2. Ivar Lo var följaktligen införstådd med växthuseffekten, så som en bildad person – i detta fall en statarson och autodidakt, som läst naturvetenskapliga böcker sedan tonåren – kunde vara vid 1900-talets början. Därtill skönjde han faran genom Englands ”töckniga helvete”. I historiska resuméer lika adekvata som de geologiska visar han hur den moderna kapitalismen – ett begrepp han dock inte använder – växte fram på bas av en brännbar fossil sten.


Ångmaskinen var ”luntan som stacks till den laddade durken”. Sedan dess har efterfrågan på kol exploderat och exploderat igen. De allomfattande metaforerna avlöser varandra: ”Kolet blev den nutida industrins livsblod och under hundra år har det mörka blodet, om också med små störningar här och var, flutit jämnt och säkert i de väldiga artärerna, närande den nya världen.” Vid 1920-talets inbrott hade flödet tagit Tyskland och Polen i besittning, båda på väg att gå om England i kolproduktion. Logiken i resonemanget är omisskännlig: det här kommer att fortgå och spridas vidare.

Experimentet kommer att igångsättas.


När vi nu står mitt uppe i det påstås det ofta vara något som mänskligheten i största allmänhet hittat på, något vi alla frambringat, en förstörelse med drivkraft i arten Homo sapiens. Kolet i våld spränger sådana narrativ inifrån. Den geniala titeln kan läsas från två håll: boken tonsätter bränslet ”i våld”, likt en sång i moll, eller sätter fingret på våldets substans. 

I båda lägena uttrycker Ivar Lo sin övertygelse om att storskalig kolförbränning gör våld på människor och natur. Han ser hur den splittrar mänskligheten i oförsonliga klasser: det brittiska världsherraväldet uppenbaras i ”sotskyarna” – ett våldsamt imperiums tecken i skyn – och i dess gruvor närs hatet mot dem där uppe.


”Kolet i våld” kan således läsas som prequel inte bara till valfri klimatbok, utan också till Shuggie Bain, den roman om misären efter kolet som nu vinner svenska läsares hjärtan. Ivar Lo spänner alla bågar i sitt språk när han ska återge gruvarbetets vidrighet. En arbetare dödas i genomsnitt var sjätte timme, dussintals offras i gasexplosioner som de burgna knappt noterar. 

Föreställningen om att detta skulle ha framkallats genom något slags klassövergripande samförstånd inom arten människa hade för Ivar Lo framstått som obegriplig. En sådan tankefigur kan uppstå först när borgarklassens dominans är total, det vill säga långt efter arbetarlitteraturens tidevarv. 

Profetian i Kolet i våld är ingen lycklig slump. Den växer ur ett vitt fält av insikter om förstörelsen av naturen och dess oupplösliga band till exploateringen av arbetet – ett fält som definierar den klassiska svenska arbetarlitteraturen, men som det återstår att rekonstruera och besjunga. 

För Ivar Lo som för så många andra proletärdiktare grundlades perspektivet genom upplevelser av skogen. Ett av hans första alster var den patetiska dikten Till mina skogar, publicerad i Västerhaninge folkhögskolas elevtidning. Den slutar med stroferna: ”och nu, när i nödår ni skälva under klingors och jobbares tag / jag sörjer vid stubbarnas gravar och svär över tidernas lag” (ordet ”jobbare” betyder här inte arbetare utan tvärtom spekulanter).

Vid andra änden av sitt författarliv, i memoaren Pubertet, mobiliserade han sin mest magnifika prosa i återblickar på friheten i Södertörns vilda skogar, innan de begravdes under asfalten.


”Kolet i våld”, en ung barfotareporters andra bok, skrevs mot bakgrund av att Sveriges inträde i kapitalismen i så hög grad drivits fram genom export av trä och järnmalm till England och import av kol och oräkneliga industriprodukter därifrån. Sverige – dess arbetare, dess natur – var nu instängt i kolgruvans ”trollkrets”.

Dagens England heter Kina. Sedan millennieskiftet är det dit våra mineraltillgångar skeppats och därifrån våra konsumtionsvaror hämtats

En av de mest gripande passagerna utspelar sig när Ivar Lo långt nere under jord upptäcker att stöttorna som håller uppe gångarnas tak är tillverkade av norrländskt trä. Han börjar tala med dem, frågar om de minns den blå himlen i norr, begråter deras öde och skattar sig lycklig över sitt eget: ”Jag är ännu inte såld till kolbolaget”. Scenen blir en revansch på den ignorante bokhandlaren. Det är i detta svarta hål även vårt land sugits ned, men i takt med införlivningen har drivmedlet tryckts ut ur medvetandet: Ivar Lo kallar det ”Den Stora Tystnaden”.

Så hur mottogs den första svenska monografin om ett fossilt bränsle av våra medier? Med översvallande recensioner. Men inte en enda – av 48 genomsökta – förlänade scenariot med klimatexperimentet en kommentar. Kanske var det för stort att ta in. 

I stället tycks recensenterna ha genomfarits av en diffus känsla av obehag och oro. Eskilstuna-Kuriren berömde Ivar Lo för hans ”tavlor av dyster och delvis skrämmande natur”. Arbetaren tyckte att han frilagt kolets land, där det rosslar ”olycksbådande så som i ett sjukt bröst.” Stockholms-Tidningen anade en kommande ”katastrofal förvandling”, en geologisk ”omstörtning” lika stor som den som för miljontals år sedan sänkte ned urtidsskogarna i jorden. Wahlström & Widstrand förefaller ha hållit boken i lika hög aktning: i Ivar Lo-Johanssons arkiv på Carolina Rediviva ligger en komplett översättning till tyska, ”In Gewalt der Kohle”, och väntar på ett intresserat förlag.


Efter originalutgivningen 1928 dröjde det till 1974 innan Kolet i våld gavs ut på nytt, av ett förlag som hette, tro det eller ej, Corona. Bonniers återutgav texten 2016 som en del i vår störste arbetarförfattares samlade verk, men den förblir hans kanske mest bortglömda. 

Senast den nämndes på en kultursida var i DN i september 2019, där Cecilia Aare lyckades med konststycket att läsa den utan att notera en endaste ekologisk aspekt. I stället lyfte hon fram några meningar till stöd för tesen att Ivar Lo ”frossade” i bilden av kvinnor som smutsiga varelser. 

Anklagelsen är absurd: om det var något han frossade i var det bilder av allting som nedsmutsat av kolet. Hans längsta utvikning om kvinnor gällde deras roll för att driva på och förlänga den stora gruvstrejken 1926, bortom vad männen förmådde, antända som de var av hat mot ägarna och maskinerna – även det en dimension som kan gå vissa läsare på 2000-talet helt förbi. 

Därmed inte sagt att Kolet i våld är en skrift utan brister: stilen är emellanåt övermogen. Ivar Lo har ett tidstypiskt intresse för nationalkaraktärer och människotyper. Vissa brännande teman förblir underutvecklade, medan bokens sista tredjedel mest består av kåserande utfyllnader. 

Den föreslagna lösningen är oljan, som Ivar Lo trodde var ett renare alternativ till kolet (man påminns här om dagens förespråkare av ”naturgas” som klimatsmart bränsle). Men allt detta överskuggas av den exempellösa analysen av de inneboende tendenserna i en ekonomi byggd på fossilt bränsle. De har – det ligger i deras natur – sedan dess bara antagit en så mycket större skala.


Dagens England heter Kina. Sedan millennieskiftet är det dit våra mineraltillgångar skeppats och därifrån våra konsumtionsvaror hämtats. England var först med att skapa den modell som uppförstorats i Kina, med länder som vårt eget indraget från alla håll. 

Om det fortsätter kan det bara sluta som på de sista sidorna i Kolet i våld: ”Alla giftiga ångor, som kanske i femtio miljoner år legat bundna i stenkolsskogarna där nere under jord och berg, kosta så och så mycket per kilo i dag. Världen behöver dem, och allt i världen har så bråttom.” 

Häromveckan släppte International energy agency sin prognos för 2021: den globala utsläppsökningen blir i år den näst största någonsin, pådriven av efterfrågan på kol inte bara i Kina, utan också i USA och EU. Så fungerar en värld i kolets våld.


Texten har uppdaterats

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Covid-19 är bara början

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatförändringarna

Ivar Lo-Johansson

Gruvor

Kolkraft

England

Andreas Malm