Kultur

När otryggheten är den enda konstanten i livet

”Göra mig förtjänt” lyfter inte till den generationsskildring den kunnat vara

Av: 

Joel Kellgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Alice Dadgostar debuterade 2019 med romanen ”Roxy” och är aktuell med ”Göra mig förtjänt”.
Alice Dadgostar debuterade 2019 med romanen ”Roxy” och är aktuell med ”Göra mig förtjänt”.

KULTUR

Darya börjar närma sig trettio. För några år sedan hoppade hon av universitetet och började arbeta som timvikarie i förskolan. Vikariepoolen smsar tidigt på morgonen och då gäller det att svara snabbt så att man med lite tur får tillbringa arbetsdagen på en avdelning man varit på innan. Andrahandskontrakten avverkas i nästan lika snabb takt som arbetsplatserna. Boende, relationer, arbete – ingenting är beständigt. När chansen till ett längre vikariat på Höjdens förskola uppstår tackar hon ja.

Under ett års tid får läsaren följa Darya mellan blöjbyten, fruktstunder, möten med omöjliga medelklassföräldrar och undflyende rektorer. Hela tiden med såväl sömn- som personalbrist. Halvvägs in i vikariatet kommer pandemin med tillhörande restriktioner, och alla frågor rörande brist på personal och stora barngrupper ställs på sin spets.

Alice Dadgostars roman Göra mig förtjänt handlar om arbete. Som titeln vittnar om är den berättad från ett perspektiv där otryggheten utgjort den enda konstanten. Darya måste hela tiden kämpa för att få nya kollegors respekt, barnens kärlek, föräldrars tillit och, tja, ett värdigt liv trots osäkra arbetsförhållanden.


Och visst finns det träffande beskrivningar av de prekära anställningsformernas konsekvenser för såväl individen som kollektivet: ”Man är knappast allierad med människor i samma position, snarare tvärtom. Man vill inte bekräfta sin plats genom att spegla sig i andra. Man föreställer sig att den här tillvaron är ytterst tillfällig och att något bättre snart ska dyka upp”.

Ändå lyfter inte texten till den generationsskildring den hade kunnat vara. Politiska brandtal blandas med ett ironiskt tilltal som genererar distans snarare än närvaro. Samtidigt slussas läsaren runt mellan arbetspass, tillbakablickar och vardagsbetraktelser på ett stundtals hafsigt vis.


Även formen lider av samma problem. Dadgostars prosa rör sig på ytan, stannar aldrig upp, maler på och flyter ut över sidorna och blir till slut lika statisk som den vardag som beskrivs. Jag tolkar inte det som en medveten strategi, att syftet är att trötta ut läsaren genom att inkorporera arbetets leda i språket. Snarare är det som att den alienering som gestaltas också gäller det egna verket.

Under pandemin läser Darya vad hennes kollegor skriver på Facebook och tänker för sig själv att hon kan se vartenda ögonblick av värk och mental anspänning bakom ”de språkligt oskarpa beskrivningarna av oformliga och evighetslånga arbetsdagar”. Jag tänker något liknande i min läsning.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

LÄS VIDARE

Stanken sprider sig bland de murkna husen

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!