Kommer folk sluta skjuta varandra nu?

Musikförläggarna slutar dela ut priser till gärningspersoner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

År 2021 vann rapparen Yasin ”Årets artist” på P3 Guld.
År 2021 vann rapparen Yasin ”Årets artist” på P3 Guld.

För bara någon vecka sedan såg jag David Denciks roll som ”sensitivitetskonsult” i Kärlek & Anarki, och tyckte att det var överdrivet. Dencik kommer in på förlaget för att gå igenom alla manus och försäkra sig om att det inte finns något som framtida läsare kan ta anstöt av. Nog för att branschen är ängslig, men det där inslaget var lite väl tilltagen satir. Tänkte jag.

Men så går organisationen Musikförläggarna ut med att de ska sluta dela ut pris till brottsmisstänkta artister. Ett pinsamt beslut som är resultatet av att man, som så många andra, viker sig efter föregående års debatt om, i det här fallet, gangsterrap.

Efter den bottenlöst tragiska dödsskjutningen av Einár så orkade inte ens yttrandefrihetens mest hängivna fanbärare hålla på sina principer längre. Det blev till slut ohållbart att helhjärtat försvara en genre som glorifierar droger och vapen, genom det i sammanhanget futtiga argumentet att det är ”bra musik”.

De uppenbara problemen med dessa inskränkningar har redan idisslats till leda. Var ska gränsen dras? När är man skyldig, och när har man sonat sitt eventuella brott?


Kerstin Mangert, ordförande för Musikförläggarna, gör sitt bästa för att släta ut frågetecken som är olösliga. Riktlinjerna håller fortfarande på att dras upp. Det rör sig för tillfället bara om artister som befinner sig i rättsprocess eller avtjänar ett straff. Inte så farligt, tycker säkert många. En liten tweak bara. Det kan också komma att röra sig om artister som ”på annat sätt inte respekterar grundläggande rättigheter”. Diskutera i smågrupper.

Mangert, och alla andra som står bakom den här sortens beslut, ser såklart invändningarna på mils avstånd. Och förekommer kritiken genom att försäkra att i princip inget förändras. Men det gör det, så gott som dagligen. De som gapar högst om trygghet, begränsningar och hårdare tag, är alltid de som vinner. Man tvingas gå dem åtminstone halvvägs till mötes för att tysta kritiken, och öppnar därmed svängdörrarna för allehanda avvägningar om konst som har total frihet som livsluft.

Och när dörrarna står på glänt så är de vidöppna, hur man än försöker skönmåla det. Om de artister som i framtiden kommer vara uteslutna från priset säger hon: ”Att ge de enskilda individerna större utrymme, makt och inflytande understödjer branschens problem med otrygghet, ojämlikhet och exkludering. I slutändan riskerar det att drabba tillväxten i en av Sveriges viktigaste exportindustrier.”

En lektion i tvärtomspråket, if I ever heard one.


I slutändan är det inte ens konstens frihet som är den stora frågan här. Gåtan är vad man inbillar sig att detta gör för skillnad. Kommer folk sluta skjuta varandra nu när Yasin inte längre kan bli ”Årets textförfattare”? Är de socioekonomiska problemen lösta nu, och inte längre i behov av att skildras i kulturen? Inbillar sig någon att beslutet handlar om något annat än att frånskriva sig ansvar för ett systemproblem som engagerar många, helt enkelt eftersom de känner igen sig?

Skönt i så fall, då är det bara att luta sig tillbaka och njuta när Hov1 tar storslam i alla kategorier.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.