Kultur

Våra ”gröna” städer är svarta av utsläpp

Priserna hade lika gärna kunnat gå till slummen utanför Kairo

Av: 

Ståle Holgersen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Ur ett klimatperspektiv borde de burgnaste stadsdelarna snarare karakteriseras som problemområden, där största bovarna bor.”
”Ur ett klimatperspektiv borde de burgnaste stadsdelarna snarare karakteriseras som problemområden, där största bovarna bor.”

KULTUR

2018 utsågs Stockholm till världens grönaste stad. Samma år blev Uppsala världens bästa klimatstad. Och bara mellan 2007 och 2013 fick Malmö i genomsnitt två stora internationella priser om året för sin tydligen enastående ”hållbarhet”.

Med några undantag – oftast Bogotá i Colombia – är vinnare av alla dessa priser för ”världens grönaste städer” alltid de rika i det globala nord, som Freiburg, Portland, San Fransisco, Köpenhamn, Oslo, Reykjavík, och Vancouver.

Den kartan är fullständigt upp och nedvänd.

När vattenmassorna ödelägger hela städer i västra Tyskland och dödar hundratals människor, när hettan stiger till omänskliga höjder i Kanada och USA, när skogsbränderna rasar och hundratusentals måste fly sina hem, ges intrycket att sådana katastrofer skulle vara skapade någon annanstans. Inte i den ”gröna” rika världen.

Det är felaktigt.

Det finns olika sätt att mäta utsläpp av växthusgaser. Det vanligaste är att titta på territoriella eller produktionsbaserade utsläpp. Då mäter man utsläppen på de platser där de äger rum. Om till exempel en mobiltelefon produceras i Kina, men konsumeras i Sverige, så kommer utsläppen enligt sådana uträkningar att placeras i Kina.

Men man kan också mäta konsumtionsbaserade utsläpp. Då räknar man utsläppen på den plats där varorna konsumeras. Då hamnar utsläppen för mobiltelefonen i Sverige.

”I själva verket är inte Västra hamnen eller Hammarby sjöstad klimatsmartast i Sverige – det är snarare Rosengård och Rinkeby.”

Det ena sättet att räkna är inte bättre eller mer vetenskapligt korrekt än det andra, de visar helt enkelt olika saker. Distinktionen kan framstå som en teknisk övning av akademiskt intresse, men här finns verkligt sprängstoff.

Ska man överhuvudtaget kunna placera ”världens grönaste städer” i det globala nord måste man ignorera konsumtion. Hela arbetet med att profilera Malmö, Stockholm eller Uppsala som världsledande hållbara städer skulle fullständigt bryta samman om man tittade på vad invånarna konsumerar, inte på vad de producerar.

Från ett rent konsumtionsbaserat perspektiv på utsläpp skulle priser för världens grönaste städer i stället gå till den fattigaste slummen utanför Kairo, Mexico City eller Mumbai, där konsumtionen per person är extremt liten.

Borde man då ta med sig tv-team och all världens uppmärksamhet och åka till Mathare utanför Nairobi och ge människorna där diplom för att de bor i världens klimatsmartaste stad?

Nej, det vore så klart groteskt. Men tanken visar på ironin i att utse de rikaste städerna till de mest klimatsmarta.

Räknar vi konsumtionens klimatpåverkan förändras även hur vi ser på frågan inom svenska städer.

Sådan är i dag klassamhällets geografi: morötter i rikare områden och piska till de fattiga.

Sveriges kanske mest kända ”hållbara” stadsdelar är Västra hamnen i Malmö och Hammarby sjöstad och Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. De är tämligen rika stadsdelar. Rika personer kan förstås ha en miljömedveten livsstil, men med mera pengar kommer nästan oundvikligen också större utsläpp. Även om de skulle klimatkompensera sina flygresor, så flyger de rika mest. Även om de äger en hybridbil, så har de rika flest bilar. Kanske har de solfångare på stugan, men de har samtidigt en stuga, och så vidare. Mängder av studier visar hur svårt det är att bryta länken mellan förmögenhet och klimatpåverkan.

I själva verket är inte Västra hamnen eller Hammarby sjöstad klimatsmartast i Sverige – det är snarare Rosengård och Rinkeby.

Borde man då sätta upp en skylt på Rinkeby torg: ”Välkommen till Sveriges klimatsmartaste stadsdel”?

Nej, återigen hade det varit absurt. Att människor hålls i fattigdom är inget att fira. Men det uppstår problem när vi exkluderar klass och konsumtion från ekologiska analyser.

Ur ett klimatperspektiv borde de burgnaste stadsdelarna snarare karakteriseras som problemområden, där största bovarna bor. Den rikaste procenten i Sverige släpper i genomsnitt ut 43 ton koldioxidekvivalenter per person och år, medan genomsnittet för Sverige är 8 ton. Medan den fattigaste hälften i Sverige faktiskt reducerat sina utsläpp med 16 procent, så ökade den rikaste procenten sina utsläpp med 11 procent mellan 1990 och 2015.

Ska det finnas rättvisa på vår lilla planet måste detta reduceras till max 1 ton per person och år.

Kommer det att finnas morötter nog – priser, utmärkelser, klappar på axeln – att få de rikaste i samhället att reducera sina klimatutsläpp med 95 procent? Eller behövs det som brukar kallas hårdare tag? Sådant vi känner igen från de socialt utsatta områdena: alltmer repression, övervakning och skuldbeläggning?

Sådan är i dag klassamhällets geografi: morötter i rikare områden och piska till de fattiga. Priser till de förra, polishelikoptrar till de senare.

Ståle Holgersen är docent i kulturgeografi

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Klimatvandalen är en man i kostym

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatpåverkan

Konsumtion

Hållbarhet

Fattigdom