ÅSIKT

Så brädas en fiende

Petter Lindgren om krigsspel – en blodig korsning av schackspel och tärning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ILLUSTRATED LONDON NEWS
Officerare spelar krigsspelet Polemos, illustration från 1888.
KULTUR

Armémuseums utställning Krigsspel får mig att tänka på fru Fluffins i Tove Janssons serie Muminvinter från 1959.

Fru Fluffins med sin stora hemlighet som skändligen avslöjas av Klippdassen, att hon tycker om att leka med tennsoldater: ”Kavalleriet till frontalattack, flankerat av artilleriet! Nedmejning hurra!”.

Vem vet om inte Janssons groggdrickande original låtit sig inspireras av H  G Wells pojkbok Little wars som museet ställer ut, en fruktansvärt nördig regelsamling i krigslek från 1913 som bland annat visar den förmenta pacifisten Wells krypande på alla fyra i sin trädgård, bland leksakskanoner och modellhus.

Eller kanske av målaren och sedermera ärkenassen Ossian Elgströms plagiat från krigsåret 1914, Så för man krig med tennsoldater (Albert Bonniers förlag):

”Det skulle glädja mig mycket, om ni komme att tycka om detta slags ’krigföring’, och just nu i dessa tider, då folken därute i världen sönderslita varandra, kan det ju passa bra att själv ha en liten enskild kamp att klara av.”


Som så mycket annat inom barnkulturen har också den här sortens lek börjat som en vuxengrej, visar museet. Efter att ha valsats förbi ett par tvättäkta romerska tärningar (alea jacta est!) och några uråldriga schackspel är besökaren framme vid utställningens kött och potatis, det vill säga vid far och son von Reisswitz Kriegsspiel, tillkommet i en atmosfär så stiff att inte ens Uggleupplagan av Nordisk familjebok förmår göra den rättvisa:

”Krigsspelet sattes första gången i system år 1821 af preussiska hof-krigsrådet v. Reisswitz och dennes son, premiärlöjtnanten v. Reisswitz; men det var först sedan man frigjort sig från de bindande regler, hvilka skulle återge alla i krig oberäkneliga händelser, förluster o. d., som man lyckades göra krigsspelet lefvande och omtyckt.”

Kriegsspiel är mera Monopol än schack, men spelaren råkar inte ut för tråkigheter som ”oförstånd i ämbetet” utan snarare för sådant som ”dimma” eller ”skjuten budbärare”. Spelet, som med sina detaljerade kartor och verklighetsnära förutsättningar skulle kunna betraktas som en förelöpare till den konstnärliga naturalismen, blev en kioskvältare. Här kunde befälen öva ordergivning och beslutsfattande på fru Fluffins-vis, i skydd för väder och vind och med drinkvagnen inom räckhåll.


Preussiska armén var först på pucken, men också den svenska försvarsmakten var förtjust. Flera av utställningens inhemska versioner av spelet verkar riktigt roliga, som till exempel en 1900-talsvariant där spelaren ges möjlighet att öva landstigning på Singö i Roslagen. Nedmejning hurra!

I en sorts osmos mellan den militära världen och den civila har de gamla preussarnas krigslek vässats ytterligare. Den som i likhet med mig vuxit upp före brädspelens Pearl Harbor, det vill säga datorspelens genombrott på åttiotalet, minns säkert spelet Risk eller varför inte det småtrista Stratego vars röda små plasttorn hade en särskild förmåga att leta sig ut ur kartongen och infiltrera hushållets alla prång. Själv gillade jag särskilt Sjöfartsspelet där spelaren riskerade att bli prejad av jagare medan hen helt fredligt fraktade hem marsipan från Lübeck.


Numera är det väl mest folk i fru Fluffins ålder som ägnar sig åt den här sortens brädspel, men så sent som på nittio-talet köpte självaste Pentagon in sig på sällskapsspelet Gulf strike från 1983, för att öva sina soldater i bland annat geografi inför Operation Ökenstorm.

Armémuseum har det förstås, liksom en hel bombmatta av andra uppföljare till far och son Reisswitz blodbefläckade korsning av ett schackbräde och en tärning.

ARTIKELN HANDLAR OM

Spel

Datorspel

Pentagon

Schack