ÅSIKT

Söders höjdare

Per Anders Fogelström 100 år: Pia Bergström om hans klassiska skildring av arbetarnas Stockholm

Foto: Rolf Olson
Författaren Per Anders Fogelström skulle ha fyllt hundra år den 22 augusti.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Östra Söder. För bara 150 år sen Stockholms allra fattigaste och eländigaste utkant. Nu en trivsam, medelklassig stadsdel med välputsade fasader, välskötta små parker och snuskigt dyra bostadsrätter.

Per Anders Fogelström som själv växte upp vid Vita bergen ägnade nästan hela sitt författarliv åt att skildra den förvandlingsprocessen.

I ”Mina drömmars stad” kommer den 15-årige mjölnardrängen Henning Nilsson vandrande över bron vid Skanstull en augustikväll i ”ångans år” 1860.

Foto: Wilhelm Lundberg/stockholms stadsmuseum
Grupporträtt av arbetare cirka 1864–1877.

Hennings mor har dött i koleran och någon far hade han aldrig sett till. Han slår följe med några ungdomar från Dalarna som brukar säsongsarbeta på Barnängens stearinfabrik nere vid Danviken. Där får också Henning tillfälligt jobb som hjälppojke.

Snart blir han vän med den äkta ”stockekaren” Ture Lindgren, kallad Tummen, gesäll nere vid Färgeriet vid Hammarby Sjö. Tummen guidar honom genom söders slumbebyggelse och fixar in honom som den femte inhysingen hos en fyrabarnsfamilj som bor i två rum vid kanten av Vita bergen, nära Nytorget.

Det är inte bara människorna han skildrar, det är själva staden, och dess utveckling från smutsig provinshåla till modern metropol

Så småningom blir både Henning och Tummen hamnarbetare och hyr gemensamt en dragig stuga uppe på Åsöberget. Henning och tvätterskan Lotten gifter sig och flyttar in på vinden, Tummen och väverskan Matilda bor ihop i ett så kallat ”stockholmsäktenskap” på bottenvåningen.

Romanserien följer Henning och Tummen, deras barn och barnbarns liv och villkor i hundra år. Med sin raka stil och de detaljrika miljöskildringarna är Stad­-serien minst lika fascinerande för en Söderinflyttad norrlänning som jag som den måste vara för alla ”riktiga” stockholmare.

För det är inte bara människorna han skildrar, det är själva staden, och dess utveckling från smutsig provinshåla till modern metropol.

I essäboken ”Kända och underliga ting” (2017) skriver författaren, fotografen och New York-skildraren Teju Cole att ”lantliga landskap kan ge illusionen av att vara både eviga och pånyttfödda. Städer där­emot kännetecknas av specifik arkitektur från specifika datum, och denna arkitektur, som byggts av sedan länge försvunna främlingar för deras egna syften, är skalet som vi kryper in i som eremitkräftor”.

Fogelström gjuter myllrande liv i de där skalen, de renoverade stenhusen, de stumma gatstenarna, de gamla konstiga gatunamnen. Efter att jag läst hans Stad-serie kan jag känna en slags ”historierysning” när jag vandrar runt på de södergator som numera också är ”mina”. Att veta hur människor hade det i den här delen av stan förr i tiden ger definitivt en djupare dimension åt att bo här. Om man räknar in romanerna ”Vävarnas barn”, ”Krigens barn” och ”Vita bergens barn” så sträcker sig hans Stockholmsskildring från 1749 till 1968.

I Karl-Olof Anderssons biografi ”Ett liv för litteraturen, freden och miljön” (Stockholms förlag, 2012) kan man läsa om den enorma mängd material om Stockholms historia och miljö, så kallad Stockholmiana, som Fogelström samlade under sitt liv – 80 hyllmeter böcker och cirka 5 000 bilder – som nu finns på Stockholms stadsmuseum.

Det som främst skiljer Fogelström från andra äldre stockholmsskildrare som Carl Michael Bellman, August Strindberg och Hjalmar Söderberg, eller mer sentida, som Per Wästberg eller Ernst Brunner, är att Fogelström gör stadens arbetande och fattiga till huvudpersoner. Han visar oss sjåarnas omänskliga villkor i hamnen, halvt bedövade av brännvin, och murarnas, snickarnas, sotarnas, bagarnas, fabriksarbeterskornas, tvätterskornas verklighet, de som vintertid sköljer händerna såriga vid isvakar.

Foto: Axel Rydin/Stockholms stadsmuseum
Tvålpressning på Barnängens tekniska fabriker på Södermalm 1894.

Man får följa med Hennings 12-åriga dotter Emelies långa vandring från Söder till en tvålfabrik vid Sveavägen, och hennes dryga arbetsdagar som stående packerska – allt skildras så kunnigt och trovärdigt. Hans gestalters, framför allt kvinnornas, vardagliga strävanden för att inte bara överleva utan också få det lite bättre, om så bara drömma om något bättre ger dem en slags storhet. 

Även de lägst ner, de sjuka, de prostituerade, alkisarna och de småkriminella ger Fogelström plats och värdighet.

Det enkla språket, det breda folkbildande anslaget och sympatin med de tidigare förbisedda människorna i stadens historia har gjort Fogelströms Stad-serie älskad och läst men rent konstnärligt håller den inte riktigt samma klass hela vägen. Det är som om han allt efter som blir mer av socialhistoriker än diktare.

Att veta hur människor hade det i den här delen av stan förr i tiden ger definitivt en djupare dimension åt att bo här.

Han bakar också in de för arbetarrörelsen viktigaste historiska händelserna i sina gestalters liv: De lyssnar på August Palm i Lill-Jansskogen 1881, bevittnar Hungerkravallerna, är med om fackföreningarnas tillblivelse, de intar olika hållningar i striden mellan de reformistiska och revolutionära idéerna.

Men Fogelström var ingen proletärförfattare. Han behövde själv aldrig kroppsarbeta. Han växte upp påvert med en syster och ensamstående kontorsarbetande mamma i en etta på Bondegatan 74 som ägdes av välgörenhetsstiftelsen Daneli Stiftelse. Men en mer välbeställd faster betalade hans skolgång på Whitlockska realskolan på Östermalm.

Redan tidigt blev han ändå socialt och politiskt engagerad, organiserade bland annat verksamhet för arbetarungdom på Södermalm och skrev pjäser åt Syndikalistiska ungdomsklubben. Han var aktiv i Antifascistisk samling, medverkade i antinazistiska tidningen ”Trots allt!”, var hela 50-talet redaktör på Folket i Bild. Senare också ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen och engagerad i Svenska Vietnamkommittén.

Det finns en rådande idé om att skönlitterära författare inte ska vara ideologiskt motiverade, att litteratur blir störst om den skrivs i ett slags politiskt lufttomt rum. Jag tror inte att sådana lufttomma rum existerar. Styrkan hos Fogelström var hans inlevelse med de kuvade och utnyttjade i den breda basen på samhällspyramiden. Han fick inte många litterära priser men Stad-serien har överlevt och fått nya läsare i över 50 år. Mina drömmars stad har hittills sålt fem miljoner exemplar!

FAKTA

Skrev ”Sommaren med Monika”

  • Per Anders Fogelström (1917–1998), författare, journalist och debattör som levde och dog på Södermalm i Stockholm.

  • Mest känd som stockholmsskildrare. Stad-serien, som följer en släkt i Stockholm mellan 1860 och 1968, består av ”Mina drömmars stad” (1960), ”Barn av sin stad” (1962), ”Minns du den stad” (1964), ”I en förvandlad stad” (1966) och ”Stad i världen” (1968). Utöver dessa skrev han ett drygt 20-tal romaner samt fackböcker.

  • En av romanerna han skrev var ”Sommaren med Monika”, som Ingmar Bergman gjorde film av och som innebar ett internationellt genombrott för stockholmsbönan Harriet Andersson.

  • Fogelström var övertygad pacifist och mellan 1963 och 1977 var han ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

  • Mellan 1961 och 1988 var han dessutom med ledamot (från 1983 ordförande) i Stadsbyggnadsnämndens namnberedning i Stockholm. Han var också medförfattare till boken ”Stockholms gatunamn”.