Kultur

Var det ingen i Malmö som tänkte efter?

Konstverket ”Way To Go” har besvärande likheter med minnesmonumentet i Budapest

Av: 

Ulrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Till vänster ”Skorna vid Donau” av Can Togay och skulptören Gyula Pauer, till höger Åsa Maria Bengtssons ”Way to go”.

Foto: wikimedia commons

KULTUR

De senaste veckorna har ett offentligt verk i Malmö uppmärksammats, på ett negativt sätt. Ida Thunström skrev en rasande artikel i Opulens om Åsa Maria Bengtssons Way to go, som är installerad på Davidshallbron sedan 2014.

I sju år har denna hyllning till Malmös artistelit funnits i centrala Malmö utan att någon tycks ha reagerat på den uppenbara formlikheten med Skorna vid Donau av Can Togay och skulptören Gyula Pauer från 2005. I båda fallen: tomma skor placerade nära vatten. Eller rättare sagt: Ida Thunström påpekar att likheten har uppmärksammats, men utan att någon åtgärd vidtagits.

I Budapest är skorna ett minnesmonument av en massaker i andra världskrigets slutskede, då så många som 20 000 judar, romer och oppositionella tvingades ta av sig sina skor för att sedan skjutas och kastas i Donau. Can Togay och Gyula Pauers konstverk uttrycker en sorg, en ilska, en förfäran över mänsklig grymhet, över Förintelsens och antisemitismens fasor. Det är själva tomheten, att det går att föreställa sig ett mänskligt liv utifrån de tomma skorna, som gör verket så laddat. En närvarande frånvaro om man vill.

I Malmö är konstverket av lättsammare art. Varje par skor har försetts med en namnplakett och är en individuell hyllning till en artist. I förlängningen till Malmö stad och dess nöjeshistoria. Vilket är i kraftfull motsats till verket vid Donau där de tomma skorna ska uppmana att minnas något som aldrig får upprepas.

Det är liksom inte ”bara” att verken liknar varandra och att det glättiga i Malmö hånar sorgen i Budapest. Det är stadens hyllning till sig själv som sticker i ögonen. Det är som om Malmö existerar i ett vakuum där man gör lite som man vill och slår sig för bröstet i ensamhet.

Frågan är ju hur detta gick till. En konstnär arbetar fritt, men det gör inte beställare och finansiär. De måste fundera över hur ett offentligt verk kan fungera, hur det kan komma att tolkas, hur det kan passa in. Ingen tycks ha funderat närmare över hur likheten med det rätt så bekanta Skorna vid Donau skulle tas emot. Om man vänder på det har ingen heller funderat över hur Malmös artistelit i stället för att hyllas förknippas med Förintelsen.

I höst står Malmö värd för en stor konferens om Förintelsen. Hur det rimmar med den här skandalen kan det vara dags att fundera över. Det går att göra om och göra rätt. Det går att flytta Way to go till en mindre offentlig plats, kanske in i en teaterfoajé. Som det ser ut nu är det inte bara de tomma skorna, det är att de syns tillsammans med strömmande vatten som bygger en ännu större likhet.

Vattnet, floden, där vi inte kan kliva ner två gånger. Ändå är det just ett sådant försök som tycks göras i Malmö.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Konst får kränka äldre – men den måste inte

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Konst

Förintelsen

Malmö

Budapest

Antisemitism