”Allt jag kan har Per Hagman lärt mig”

Linda Skugge återvänder till 90-talet: Det var som om vi lajvade hans roman ”Volt” när vi fikade timmar i sträck

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”I Per Hagmans böcker såg molnen ut som atombombssvampar på en himmel som var den allra spädaste blå”, skriver Linda Skugge i sin krönika.

”Har bara hårdbrödmackor hemma och hela livet är förstört. Det ringde just en person som sa att han också vill bli överkörd. Han vill inte bli skadad utan bara veta hur det känns. Själv är jag mer fascinerad av rubriker, löpsedlar och att stå i telefonkatalogen.”

December 1993. Jag var tjugo år när jag skrev det där.

Jag hade liksom uppfunnit en egen jättemärklig stil som handlade om en person som kunde vara jag men som förmodligen inte var jag och som var besatt av popstjärnor och folk som var ”modellsnygga” och som hade bacillskräck och om hon någonsin åt så var det nattetid på McDonalds vars brickor hon alltid stal.

Och hon struntade i vad alla tyckte om henne eller om någon blev arg, för hon passerade bara gräns efter gräns för att känna någonting. Precis som personerna i Per Hagmans böcker. Som hon hade läst ytterst noga flera gånger om och älskade. Där de inte brydde sig om något över huvud taget. Där de alltid koncentrerade sig hårt på att inte förstå någonting. Där de gjorde armhävningar med nålar instuckna i handflatorna. Täckte över badrumsspegeln med lakan för att slippa se sin egen magra kropp från duschen.

Mest av allt ville jag att den personen jag skrev om skulle vara med i en roman av Per Hagman. I Per Hagmans nittiotalsböcker såg molnen ut som atombombssvampar på en himmel som var den allra spädaste blå, så barnsligt blå att den påminde om olika sorters tvättmedelsreklam.

De lyssnade på David Sylvian som sjöng ”what ever gets you through the night just keep on dancing”. På samma sätt som David Sylvian var ”the most beautiful man in pop” var Per Hagman den vackraste författaren hon sett. Hon ville skildra Per Hagmans bild av meningslöshet. Den där känslan av att vara rastlös men ändå helt stilla. Det ljusorange fostret. En giftpool med turkospulver.

En dag blev mitt liv plötsligt som en Per Hagman-roman. Vi skrev för samma tidning och han valde ut mig. Det var som om vi lajvade hans roman Volt när vi fikade timmar i sträck, köpte kläder på barnavdelningen för att vi var så magra, kollade skivbörsar, firade ett par midsomrar ihop, då allt var stängt och alla andra var med sina familjer utom vi. Per Hagman valde drömsillen.

Allt jag kan om popmusik och litteratur har Per Hagman lärt mig. Han tipsade mig om Dorothy Parker, Françoise Sagan och Jay McInerney. Och lärde mig att älska den där Bret Easton Elliska letargin som jag fortfarande inte klarar mig utan.

”And then I’m remembering the person who warned me about how the world has to be a place where no one is interested in your questions and that if you’re alone nothing bad can happen to you.”

avLinda Skugge

ARTIKELN HANDLAR OM